Vad gör man när bruden på bröllopet kommer framdansande med en vodkaflaska i handen och en ”nu-är-det-din-tur-att-få-dansa-med-mig” blick? Man markerar dans. Inte för mycket och inte för lite. Man markerar. Trots att Filip hellre skulle stå i ett hörn och diskutera komplexiteten i Lasse Holms ”Canneloni, Macaroni” än att dansa på offentlig plats var han tvungen att just markera dans på ett bröllop häromveckan. Och Fredrik var där och såg allt.