…varför har män jag älskat bara utnyttjat mig? Tryckt ner mig? Skadat mig? Vad är det för fel på mig?“

Del två: "Så gör en patriarkal fostran och könsmaktsordningen nedvärderade flickor till misshandlade kvinnor”.

I det här inlägget funderar jag över min brist på gränssättning, självsabotage och utvecklandet av brottsoffer-mentalitet i mina vuxna relationer… Är det ett gammalt mönster från barndomen? 

I nattens förtvivlade mörker finner jag svaren på dessa brännande frågor i en könsstereotyp barndom. Den senaste familjekrisen i snabbrepris: mitt stora barn kastades ut från det gemensamma Sommarhuset av mina föräldrar; på grund av att Elaka Lillebror Per-Sona Nongrata plötsligt dök upp en hel dag för tidigt.

Natten efter bråket - där jag självklart tar strid för min älskade dotter - kom min egen sorg. Att se HENNE bli avvisad och icke-önskad…ovärdighetsförklarad… på ett så vidrigt härskar- och mobbarsätt: fick mina minnen av samma situation som barn, ungdom och vuxen att bubbla upp till medvetandets yta. Jag kastas tillbaka i tiden, till kränkningar och åter kränkningar. Orättvisor, gamla sorger och trauman. “Varför fick jag aldrig komma först? Vad fanns respekten för MIG? Mina behov? Mina känslor? Varför kunde de inte älska mig precis som jag är? Och behandla mig och min bror som jämlikar?”