Mållösa. Både i termer av de horribla hemskheter Fernanda lotsar oss igenom, men nästan mest på grund av den livboj hon kastar till oss i form av ett skrivande i alla fall inte vi upplevt maken till tidigare. En läsupplevelse långt utöver det vanliga i såväl innehåll som form. Hur går det ens till? Vi förstår ju knappt vad vi varit med om efter en hel roman som "östs fram utan punkter och pauser". Den är inte ihopsydd, eller deckarskriven. Som ett Tetris som virkats med minutiös rytm, där berättelsen pytsas ut nästan osynligt. Obeskrivligt.