Åh vilket kärt återseende! Mia är tillbaka i den andra boken av Moa Martinsons självbiografiska trilogi. Vi överraskas, som vanligt numer, av de moderna tankarna, men även av ytterst oväntade och nästan chockerande beteenden bland flickorna i "det gamla Sverige". Man undrar hur dessa beskrivningar togs emot på 1930-talet när boken kom ut, om till och med vi får lite hicka? Moa var onekligen en pionjär och röst för en värld utan egen plattform. Summa summarum är vi rörande överens om hur helande och grundande det är att läsa dessa verk.