Enligt det nationella vårdprogrammet för bröstcancer är bröstcancerkirurgi förenat med en ökad psykosocial sjuklighet i form av nedsatt självkänsla, störd kroppsuppfattning, påverkan på sexualitet, oro/ångest och depression. Botemedlet för detta är rekonstruktion, att se till de drabbade har två bröst efter cancer. Men rekonstruktion är inte för alla. Borde inte vården istället utgå från vad varje enskild patient vill?