Äntligen har vi läst det senaste alstret från Sveriges "nationalklenod" Kerstin Ekman. Vi bugar djupt inför hennes oändliga publikationslista och häpnar över förmågan att ta oss med in i ålderdomens realitet. Men den här gången är vi inte helt överens: Sofia njuter av lugnet och lunken i boken medan Anna blir lite uttråkad och har svårt att köpa idén att det är en man som berättar. Å andra sidan, om det var meningen att vi skulle känna av hur åldrandet kan gestalta sig, snarare än att roa oss, har hon sannerligen lyckats. Sen når vi någon form av kulturell bottennivå när Anna glatt refererar till "Trolltyg i tomteskogen"… Slutligen går det inte att ta miste på Kerstins kärlek till naturen och hennes klimataktivism.