Jag träffade Vendela på ett SIS-hem för ett par år sen. När jag berättade för henne att det inte var nått fel på henne utan på systemet hon växt upp i och att hon var älskad så började hon gråta. Hon grät så häftigt men helt ljudlöst. När jag insåg att hon lärt sig tekniken att panikgråta ljudlöst för att inte personalen skulle höra gick mitt  hjärta sönder. När hon senare berättade om hennes liv så var det min tur att gråta. Hennes öde är så smärtsamt men trots det mörkret hon gått igenom så har hon tagit sig igenom på andra sidan. Och det mina vänner är den sanna definitionen av en krigare. Det här är Vendela och hennes skrämmande skildring av hur Sverige behandlar sina minsta och mest utsatta.