I veckans avsnitt pratar vi om hur det är att befinna sig på en resa utan slutdatum. När man är nedbruten men ändå fortsätter resa sig. När livet känns som en milslång mara där allt som “behöver göras” bara fortsätter, samtidigt som orken tryter. Vi landar att det är okej att vara mer ego när man befinner sig i kris. Att våga ta mer än man ger. Att ge plats åt det emotionella när projektledaren inte orkar leda mer. Vi saknar våra gamla “ja” – den versionen av oss som alltid orkade styra upp, bjuda in och säga ja till livet.

Anki undrar hur det egentligen gick med biltvätten i Aten för Angela? Och vad är det Anki vågar hoppas på, även om det känns lite läskigt för Angela?

Det här blir ett avsnitt om sorg, paus, längtan och hopp. Tack för att ni fortsätter lyssna.

Följ vår resa på @onelastshotpodcast

Kontakt: [email protected]

Podden klipps av: hugolundgren.se

Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.