Hiromi Kawakami har skrivit en bok bestående av tre noveller, vi undrar om hon må hända käkat svamp när hon skrev dem? Vi får träffa husandar, ormmänniskor, kvinnor som förvandlas till pärlor och blir uppätna, världar där gränsen mellan det människliga och djurvärlden suddats ut. Det är noveller som inte lämnar en, samtidigt som det är svårt att avgöra om vi förstått dem alls och vad tanken är att texterna ska säg oss? Vi kommer kanske inte så långt i vår analys av den hör boken, trots många tappra försök och förslag till tolkning. Men vi misstänker att det är just detta som är författarens intention, att skap stort utrymme för fritolkning.