Fiskar i dimman, en ond gammal man, ett kraschande rymdskepp, en overkligt vacker operasångerska i ett kylskåp och tidsresor som förändrar en olycklig barndom. Samt vitsig dialog (monolog?) – det är essensen av Steven Moffat. Men hur förvaltar han Charles Dickens älskade klassiker med Scrooge i huvudrollen? Mycket bra tycker vi! Även om det finns en hel del att diskutera, till exempel den bokstavliga nedfrysningen (fridgeingen) av Abigail, och att reglerna för att korsa sin egen tidslinje plötsligt inte verkar gälla längre. Men det kan man väl ha överseende med när det är ett så magiskt, romantiskt, vackert avsnitt som dessutom har med Michael Gambon i huvudrollen? Vad tycker du? Kommentera gärna!