Utrikeskrönikan 27 juli 2017. Hewa Abdelzadeh i Bangkok.

Bangkok, torsdag

Änglarnas stad, den stora staden, den eviga juvelen, den oövervinneliga Indras stad, världshuvudstaden med nio värdefulla juveler, den lyckliga staden, staden med ett stort kungligt palats som liknar himlen där gudarna härskar efter att ha fötts på nytt, en stad given av Indra och byggd av Vishnukarn.

Det är inga fina ord jag radar upp om Bangkok utan stadens officiella namn. Kanske har staden en av världens längsta namn, jag har inte koll på världens alla städer med långa namn. Möjligen är det den enda stad vars namn är en rad vackra ordsammansättningar som kan liknas vid en dikt - om inte kanske en uråldrig, fin folkvisa.

Fastställandet av det ena och det andra i förhållande till andra städer om Bangkoks officiella namn lämnar jag till en eventuell framtida krönika. Men är det möjligt att det är så med staden, så som namnet antyder? Det om änglarna, om juvelerna, om lyckan och dess plats i vår värld?

Säkert är dock att de som fortsätter att bygga på det som redan existerar inte är övermänskliga varelser.

Det är möjligt att åtminstone bocka av en sak i namnet. Bangkok är utan tvekan en stor, kanske rättare sagt enorm stad. Förvisso är lyckan framträdande här i denna enorma samhällslabyrint. Åtminstone på ytan. Ett leende är inte längre bort än närmaste thailändare.

Jag kan inte bekräfta huruvida det finns nio värdefulla juveler här i staden eller ej. Än mindre kan jag bekräfta om det stora kungliga palatset liknar himlen. Ett kungligt palats har jag inte satt min fot i, varken här eller annorstädes. Inte heller har jag varit i himlen och kan därför inte göra någon jämförelse. Förutsatt att någon sådan plats finns där det är möjligt att vistas eller där gudarna kan vistas - förutsatt att de existerar.

Men jag skulle vilja säga att änglar finns det gott om i denna eviga juvel. De är överallt i Indras oövervinnerliga stad - i fabrikerna, i köpcentren, på perrongen, i butikerna, hängandes längs skyskrapornas glasfasader, i folks hem och gårdar, längs vägarna, på byggarbetsplatserna och runtom i Thailand. Det är de som tar de jobb som thailändare inte vill förknippas med. Det är de som smörjer kugghjulen i denna enorma stad. De håller upp den på sina bara händer och axlar.

De är i det närmaste osynliga men de kommer inte från himlen eller andra, för oss dödliga, oåtkomliga riken. De kommer från Burma, Kambodja och Laos. De kommer i skepnad av utländsk arbetskraft som Thailand och inte minst huvudstaden är i behov av. De är här, i den lyckliga staden. Lyckan är dock relativ.

Hewa Abdelzadeh, Bangkok. [email protected]