Utrikeskrönikan 1 augusti 2018.

Berlin, onsdag. Första gången jag kom till Berlin var en kall torsdag i april 1989. Vi kom med tåget från Stockholm. Allt funkade bra tills vår tågvagn rullades av färjan i Sassnitz på ön Rügen. Där blev vi stående på en bangård, i timmar. Vi fick inte lämna vagnen. Först på kvällen blev vi äntligen kopplade till ett godståg som långsamt, långsamt rullade söderut. Men så plötsligt, när vi precis hade nått Berlins förorter, kom det en konduktör som talade om för oss att nu skulle vi gå av vid stationen Ostbahnhof och ta oss till Västberlin på egen hand. Vad jag var rädd! Jag är uppvuxen i Västtyskland, och allt jag hade hört om pappersexercisen för att få besöka DDR! Jag trodde aldrig de skulle släppa ut mig utan tvångsinväxlade pengar och en massa stämplar i mitt västtyska pass. Men vi tråcklade oss fram med pendeltåget till Bahnhof Friedrichstraße. Där vi faktiskt släpptes ut även jag, fast jag fick gå genom en annan port än de som hade svenskt pass. Ganska exakt ett halvår efter den här resan föll muren. I efterhand har jag tänkt att kaoset på min första Berlinresa antagligen var ett tydligt tecken på att slutet var nära för DDR. Tågen gick inte enligt plan, myndigheterna hade inte koll och myndighetspersoner brydde sig inte riktigt. Det Berlin som jag anlände till i går är ett helt annat. Tyskland är återförenat sedan mer än 25 år, den tyska ekonomin går som tåget, bara häromdagen kom det siffror att det råder full sysselsättning i så gott som hela landet även de östra delarna. Men det ligger en stämning över Berlin och hela landet denna sommar, som är annorlunda än bara för ett par år sedan och det inte bara på grund av den nästan infernaliska sommarhettan som råder just nu. En bekant som är uppvuxen i Östtyskland sade nyligen till mig att det känns som då, alltså 1989, strax före DDRs sammanbrott. Det är någonting som håller på att gå sönder, menade min bekant. Och hävdade att det var många som kände likadant. De flesta har det bättre än någonsin, så det går ju inte att jämföra med 1989, men många tror ändå inte på framtiden idag. Efter valet i höstas tog det ett halvår att få till stånd en fungerande regering. Sedan blev det regeringskris efter bara knappt tre månader, utan att många egentligen förstod vad den handlade om. Och nu rasar en upphetsad debatt om integrationen också av den turkiska befolkningen, som ju i många årtionden varit en som många trodde - helt självklar del av Tyskland. Det är någonting som håller på att gå sönder i Tyskland och politikerna har tappat kontakten till det som människorna verkligen är berörda av välfärd, utbildning, arbetsplatser, menar min bekant. Som 1989, fast annorlunda.

  Luise Steinberger, för P1-Morgon, i Berlin. [email protected]