Utrikeskrönika 13 oktober 2020.

London, tisdag.

I fredags var jag på en reportageresa och bilutflykt till orten Canvey Island, några mil öster om London.

Canvey Island ligger just där floden Themsen rinner ut i havet och den långa strandpromenaden längs vattnet ackompanjerades av tidvattnets ständiga stigande och sjunkande och strändernas vackert ljudande, eviga vågsvall.

Längs strandpromenaden i Canvey Island, som går precis framför den kraftiga mur och skyddsvall som ska skydda stan från nya översvämningar, stod ovanligt många bänkar utplacerade.

Att sitta på någon av dem och blicka ut över vattnet och fartygen som i sakta mak gick upp mot alla hamnar längst Themsen var sällsamt, trots det grådaskiga och lite blåsiga vädret.

När jag tittade närmare på bänkarna så såg jag att de flesta hade en liten plakett eller skylt längst upp på ryggstödet, på vilken det stod några rader.  Jag började gå från bänk till bänk och läste:

"Precious memories of Florence and George" "Våra älskade föräldrar som skulle vilja att du satt här och njöt av utsikten."

"Till minne av Joyce, drottningen av vår familj, The queen of our family."

Någon annan hade uppenbarligen själv beställt en bänk innan hon gick bort.

"Till mina nära och kära, gråt inte över att det är över, le istället över det som var, kärleksfulla hälsningar, Linda."

Och vissa minnesord var mer direkt kopplade till platsen:

"George älskade den här utsikten över flodmynningen, precis som vi gör det nu."

Bänk efter bänk längs strandpromenaden i Canvey Island var alltså dedikerad till någon ortsbo som gått bort och som hade haft just den platsen som ett viktigt ställe i sitt liv och som nära och kära mindes lite extra genom minnesbänkarna.

Det var fint att sitta där och tänka att här hade t ex George, han som älskade den här utsikten, suttit och njutit eller i någon annan sinnesstämning när han var i livet.

Och att sitta på bänken som tillhörde Joyce, drottningen av någons familj, kändes närmast högtidligt.

Och det slog mig där och då att jag sett den här traditionen på flera andra platser i Storbritannien.

Att just bänkar på en vacker plats får utgöra minnen över de som inte längre finns med, men som en viss plats betytt mycket för.

Jag har sett liknande bänkar i parkerna här i London, i den lilla orten Chepstow vid floden Wye på gränsen mellan England och Wales och längs havet i pittoreska staden deal i Kent, med flera ställen. Det finns lite varstans här.

Och varje gång har jag tänkt, vilket levande sätt att minnas någon man tyckte om.

"Han fick inte nog av ljuset på den här platsen", hade det kunnat stå på en minnesbänk någonstans vid havet i Halland.

"Hon älskade bokskogarnas ljusgröna färg här på vårarna", hade det kunnat stå på en annan bänk, placerad någonstans i världsarvskogarna runt Åkulla i samma landskap.

Ja, vi gör på olika vis i olika länder, traditioner ser olika ut och det är bra så, men detta med bänkarna är något jag i alla fall skulle kunna tänka mig att inspireras av hemmavid.

Daniel Alling, London [email protected]