I det hjärtskärande avsnitt 4 dyker vi rakt in i Lizzy McAlpines vackra ballad ”Ceilings”, en låt som med sina nakna melodier och poetiska textrader drar i hjärtats alla trådar. Johan och Henric blir extra känslosamma när de hör den – de delar med sig av minnen, blickar tillbaka på den där tiden när man fortfarande var okysst (och chosefri?). Men hur kommer det sig att en till synes stillsam poplåt kan väcka samma förundran som en klassisk plot-twist-film? Går det en rät linje mellan ”Ceilings” och klassiker som ”The Usual Suspects” och ”Sjätte Sinnet”?