Utrikeskrönika den 10 januari 2019. Stockholm.

Stockholm torsdag morgon.

Mitt namn är Pascal, ett namn som krönikören här, Alice Petrén, har hittat på, och jag är från Kamerun. Nu får jag komma av räddningsfartyget Sea-Watch efter nästan tre veckor på ett tidvis stormigt och guppigt Medelhav.

Jag pluggade ekonomi i mitt land i flera år, men sedan fanns inget jobb att få. 

Så jag tog mig genom öknen upp genom Afrika och ja, ni har redan hört det förut - hur det ligger skelett efter andra längs vägen. Jag var rädd och höll mig fast allt jag kunde i stången över lastbilsflaket. Det gick mycket fort. 

Och sen i Libyen, ja ni har hört också det många gånger förut, jag vet. Där blev jag såld på en marknad en sen kväll för 50 dollar. Vi afrikaner stod i mitten och männen i ring runt oss lade sina bud. På oss.

Jag heter Pascal och är 29 år. Jag såldes som en arbetshäst för att bära sten på ett bygge.

Tur att jag inte är kvinna, för jag har sett flera tjejer bli våldtagna mitt framför ögonen på mig.

Så är Libyen. Jag tror att er ambassadör undviker att sova över natten där, när han kommer på blixtbesök för att ändå göra sitt jobb. Men vi bodde många ihop trängda i en lägenhet. Det fanns vatten men ingen el. En blev skjuten. Hans föräldrar vägrade att skicka pengar till smugglarna, som kidnappar oss och säljer oss sinsemellan sig för att pressa pengar ur våra familjer.

Ja, de sköt honom. Men allt det där har ni ju också hört förut att vi migranter blir torterade, dödade, våldtagna - eller sätts i tvångsarbete. Jag vet, jag är tjatig som upprepar vad ni redan vet. 

En dag före jul fick jag veta att nu var det dags - en båt skulle avgå på natten. Smugglaren förde ner mig på en strand. Det var mörkt och blåsigt. Där stod redan ungefär 30 andra. Ute på havet lös något och smugglaren sa att Det är Italien. 

Vi blev tillsagda att hoppa på en gummibåt. Det okända där ute gjorde mig rädd, men smugglarna var beväpnade. Vi fick inga lyktor eller ficklampor och ingen navigeringsutrustning. Snart trasslade motorn. Några var småbarn och tre var ensamma tonåringar. Efter många timmar blev vi räddade och det var just Sea-Watch som kom. 

Ja så här skulle en av tusentals historier kunna berättas av alla de som försöker korsa Medelhavet. Detta var förstås en påhittad person - Pascal. Han skulle ha kunnat vara en av de som igår fick beskedet att han får gå i land på Malta för att föras till något land i Europa.

Italiens och Maltas hamnar är stängda för räddningsfartyg, samtidigt har EU-länderna ingen permanent lösning på nödsituationer som den med Sea-Watch. Allt hanteras hand ur mun när Europas mur visar sig inte vara helt solid och den libyska kustbevakningen inte lever upp till sin betalning - att föra tillbaka personer som Pascal till Libyen.

Före EU-valet i maj väntas heller inga politiska steg. Oron finns förstås hela tiden för att en katastrof som utanför Lampedusa 2013 ska upprepa sig då 366 personer drunknade.  

Alice Petrén, migrationskorrespondent [email protected]