Utrikeskrönika 12 november 2020

Köpenhamn torsdag

Det var tänkt att den här krönikan skulle handla om att det i idag är exakt fem år sedan Sverige, mitt under flyktingkrisen, införde gränskontroll. En kontroll som fick stora konsekvenser för Öresundsregionen och som än idag finns kvar. Jag kontaktade till och med Cecilia Khavar i Washington som enligt schemat egentligen skulle ha gjort krönikan idag och gjorde ett byte. Det var en schysst krok som det heter på journalistspråk, en bra anledning att prata om det.

Men så förra veckan kom rapporter om att flera danska ministrar, bland annat statsministern fick gå i karantän efter ett coronautbrott på Christiansborg. Det talades till och med om att stänga ner hela Folketinget. Plötsligt ett betydligt mer aktuellt ämne.

Men sedan kom ju minkarna och det muterade viruset. Alla danska minkar skulle avlivas för att undvika att det spreds en muterad variant av coronaviruset. Plötsligt ett betydligt mer aktuellt ämne.

Men sedan kom ju minkgate. Det visade sig att danska regeringens instruktioner om att alla minkar skulle avlivas var olaglig och en politisk skandal av stora proportioner är under uppsegling här på andra sidan Öresund. Plötsligt ett betydligt mer aktuellt ämne. Och för fjärde gången började jag skriva om mitt manus.

Jag gjorde helt enkelt nybörjarfelet att behandla 2020 som vilket år som helst. Det är det inte. Det är ett mardrömsår för oss listmakare, kalendersynkare och planerare. Det är ett år där det enda du egentligen kan skriva upp i din kalender är ett enda stort frågetecknen.

I början hatade jag ovissheten. Nästan alla som jag jobbat med vet att jag döljer mina tillkortakommanden genom att arbeta med en på gränsen till irriterande planering. 2020 är inget bra år för sådana som mig.

Men när jag efter några veckors ångest i våras kunde acceptera att 2020 faktiskt är omöjligt att planera, infann sig ett slags lugn jag inte upplevt på flera år. Jag gav helt enkelt upp och lyckades för först gången på länge med det där som mindfulnesscoacherna som företaget hyrde in för några år sedan pratade  om. Jag lever mer i nuet, eller åtminstone i dagen, och jag gillar det. 2020 ger en faktiskt inget annat val.

Missförstå mig rätt. Liksom alla andra skulle jag bara vilja spola fram tiden tills att den här satans pandemin är över. Konsekvenserna av den är fasansfulla på flera plan. Jag känner också mig själv tillräckligt bra för att veta att jag kommer jag börja med mina to-do-listor igen den dagen tillvaron är i alla fall någorlunda normal.

Men jag hoppas att jag i alla fall kan hålla fast i en del av den känsla av ovisshetens frihet som det här skitåret ändå gett.

David Rasmusson, Köpenhamn [email protected]