Sista avsnittet är här. Som utlovat blev det ett avsnitt fyllt av alkohol, minnen och tårar. Vi talar om tiden som har gått, om varandra och om livet. Precis som vi har gjort i över ett år.

Ni får ha överseende med oss, vi blev mer känslosamma och tagna av situationen än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Det är nog därför vi försökte distansera oss en smula med spriten.

Jag och Daniel kommer att fortsätta dela våra liv med er, så fortsätt prenumerera.

Jag vill passa på att tacka er å mina, Daniel och Eddies vägnar, för jag vet hur mycket det betyder för oss att ni lyssnar. Men jag vill också passa på att tacka er i den lilla texten som dyker upp om man råkar trycka på omslagsbilden.

Den lilla texten har alltid varit min tydligaste kontakt med er lyssnare. Under alla avsnitt vi har spelat in så har jag aldrig förstått att det vi säger kommer att lyssnas på. Det är först på natten, när jag skriver en förklaring, en innehållsförteckning eller stundom en liten ursäkt som jag talar direkt till er. Det har alltid gett mig ångest.

För jag har aldrig gillat att tala till många, jag är mycket mer sårbar i stora sällskap. Men det har också tvingat mig att utvecklas, och det kommer jag alltid att vara tacksam för. För även om ni inte läser beskrivningen så är den fortfarande där. Precis som ni är där när vi spelar in.

Så tack mina vänner i natten, det har varit ett privilegium.