Utrikeskrönika 21 maj. Jerusalem.

Här är Jerusalem, måndag. Och de sliter fortfarande i det döda barnet, den lilla flickan, Leila al Ghandour, 8 månader gammal, som dog för en vecka sedan i Gaza. Den medicinska rapporten om hennes död skulle ha publicerats igår, den dröjer, medan spädbarnet blivit en kraftfullt bricka i ett propagandrakrig där alla vet vilken opinionseffekt ett dött spädbarn har, alla minns hur bilden på den 3-årige syriske pojken Aylan Kurdi när han kastats upp av havet och låg livlös på en strand, ledde till att frivilligdonationerna till hjälporganisationer ökade dramatiskt.

Och när jag lyssnar på min bandupptagning från bårhuset i Gaza där jag stog bakom familjen när den lilla kroppen bars fram ur kylfacket och lades på stålbritsen som ännu var blodig efter förra liket som legat där, kan jag nästan höra hur kamerablixtarna överrötar moderns avgrundssmärta: ILL: Barnet och sorgen var inte längre hennes, fotograferna slogs bokstavligen om att få ta bästa bilden på det döda barnet, bilderna spreds också över hela världen, och journalister som gått till demonstrationerna i hjälm o skottsäker väst kunde inte känna annat än chock o förakt för en mamma som tagit med sig ett spädbarn till den farliga fronten.

Berättelserna om hur det gick till går isär - den unga mamman sa att hennes 12-årige lillebror tagit med sig leila till protestmarschen i tron att mamman redan var där, men mamman låg i sängen med tandvärk, leila andades in tårgas blev blå i ansiktet och dog.

Människans behov av att dela ut skuld gick i två riktningar - mot Israel som sköt både tårgas och skarpa skott mot demonstranter i världens största utomhusfängelse - mot mamman som utsatt sitt barn för livsfara. Men strax också mot Hamas som cyniskt utnyttjade dödsfallet , och tog över begravningen med sina flaggor och slagord. Och när en icke namngiven läkare sa till en nyhetsbyrå att leila hade ett medfött hjärtfel och kanske inte alls dött av israels tårgas, kunde Israels militäre talesman, den svenskättade Jonatan Conricus, snabb att ropa Fake News.

Och om Hamas ljugit om detta kan de mycket väl ha ljugit om alla andra tragiska nyheter från Gaza förra måndagen - utom förstås Hamas eget skryt om att 50 av de 60 döda var Hamasmedlemmar - det togs emot som en obestridlig sanning - och i många israelers ögon reducerades genast antalet döda till 10 - eftersom en ihjälskjuten Hamasmedlem inte kunde räknas på något skuldkonto även om det strider mot folkrätten. De sliter fortfarande i minnet av det döda barnet. Sanningen manipuleras. Men manipulationerna har, liksom kamerablixtarna, för länge sedan överröstat det som är sanningen: Gazas sorg.

Cecilia Uddén, i Jerusalem. Cecilia.uddé[email protected]