Genier

Hon är född 1978 och är svensk journalist och författare. 2001-2007 jobbade hon som samhälls och kulturjournalist på Sveriges Radio, mellan 2008-2011 var hon chefsredaktör på tidningen Bang. Idag är hon medarbetare på DN s kultursida och skriver även för Arena, Bang och GP. 2012 gavs hennes bok ut ”Den dag jag blir fri”, som handlar om Katarina Taiikon, hon utvecklar idag boken till en dokumentärfilm tillsammans med Gellert Tamas. För sin bok och gärning var hon den första att motta Sara Liedman priset.

Hon föddes 1953 i Stockholm. Har jobbat på Aftonbladet och Expressen där hon gjorde wallraff och krimreportage ofta med en kvinnlig synvinkel. Hon var med och startade upp Elle-Sverige 1987 och verkade även som dess cehefsredaktör. 1990 startade hon upp tv 4. 1998 skapade hon ”Malou möter” i vilken hon fick världsexklusiva intervjuer med b la Nelson och Winnie Mandela, Ingmar Bergman och Aung San Suu Kyi. För 8 år sedan startade hon upp ”Efter 10” där hon både är chef, producent och programledare.

Född 1964 i Täby. Är utbildad jurist och idag Vd för Svenska filminstitutet. Hon har tidigare även varit vd för reklamförbundet och för tidningsutgivarna. Under sin tid på reklamförbundet var hon med och framställde boken ”Roffe och andra kvinnliga förebilder” om kvinnliga copywriters arbetssituation i reklambranschen (utkom 2002). Hon har även stor erfarenhet ifrån olika styrelseuppdrag för b la Fokoperan och Bergs school of communication. Inom sina respektive Vd uppdrag har hon satt fokus på skeva maktstrukturer och jobbar idag aktivt för att filmbranschen genom olika SFI initiativ ska bli mer jämställd.

Som ingen annan har Birgitta Stenberg helt låtit den inre kompassen styra i termer av agerande, aldrig andras åsikter. Genom att hudlöst använda sig själv och de egna erfarenheterna som instrument för sitt författarskap har hon levt inte bara ett liv utan flera. Hon uppfann ordet ”knark”, har alltid älskat oavsett könsbenämning, och sett bortom fördomar och konventioner. Genom att orädd kasta sig ut för stupet har hon i gengäld fått erfarenhet och förståelse för många olika mänskliga perspektiv. Hon har alltid satt konsten främst och fredat sin kreativa kärna helt för att fullständigt kunna hänge sig åt sitt författarskap. Birgitta älskar livet och livet älskar Birgitta..

I Märtas språk finns en intensiv vital livskraft samtidigt som hennes ämnen kretsar kring förtvivlan och uppror. En kvinna som hade kunnat avfärdas som någons skrivande hustru tog istället upp kampen med andras förväntningar och ställde sig själv längst fram som konstnär, hon gavs inte den positionen, hon tog den. Som ett modernt ”Siri och August” har hon även lyft fram konstnärsskapets allra mest innersta kärna när det inte bara kretsar kring en persons inre utan två som ständigt speglar och hämtar inspiration ifrån varandras gemensamma historia. Märtas språk sitter som en knytnäve i magen och en klump i halsen..

Hon har tagit sig långt ifrån var hennes resa från början startade men har alltid sitt ursprung och sin barndom som kontrapunkt i sitt skapande. Det brutala blir i hennes händer förståeligt och upphöjt, hennes iscensättningar levande, fiktionen blir verklig och när den ställs framför biografin mer sann än det som var sant ifrån början. Utelämnande men aldrig sensationellt, sökande men alltid tydligt, det Aida känner och känt känner vi.

Första gången jag såg Ann på scenen var i ”Irinas nya liv” 1996 på Unga Klara. Med sitt kroppsspråk och tal gestaltade hon en hel människa långväga ifrån det klichéartade. Ann's skådespeleri har inte bara inspirerat mig till att vilja bli skådespelare, många nämner henne som sin absoluta förebild. Genom sin gärning har hon inte bara utmanat, undersökt, blottlagt, utan även fört den kunskapen vidare. Hon talar ofta om hur viktig den konstnärliga processen är och att all konst handlar om kvalitet och hållning. Resultatet är underordnat processen. Genom sin gärning med projektet ”Moderna kvinnor” ifrågasätter hon vilken historieskrivning man väljer att lyfta fram och vem historien egentligen premierar..

Lena Andersson har själv beskrivit sig som ”en saxperson”. Genom att bryta ned och analysera livet i dess minsta beståndsdelar letar hon där efter en förklarlig magi, inte en mystisk. Hennes språk är ekonomiskt välavvägt utan att för den sakens skull missa något väsentligt. Det reduktionistiska i hennes sätt att tänka sätter bidrar också till färgsättningen i hennes skrifter. Fantasin behöver inte alltid finnas i det storslagna, i hennes skrifter ligger inte djävulen i detaljerna, utan livet..

Är det först när man är helt orädd som man äger sitt eget liv? I så fall har Gudrun Schyman gjort det länge. Genom alla motgångar har hon rest sig.

Hon hittar det omedelbara personliga tilltalet i allt hon sätter upp oavsett genre. Det stringenta i regin tillåts aldrig ta plats ifrån det nakna och direkta. Skickligt vänder hon på perspektiv och strukturer och får allt att handla om oss och inte om dom. Humorn finns med som avväpnande strategi men gråten i halsen är aldrig långt borta. Det musikaliska örat använder hon både indirekt och mer uttalat i uppsättningar vars stomme är musiken. Aldrig konstruerat, alltid helt nära..