Om man sträcker sig ut i universums oändlighet. Ut bortom Vintergatan i den rymd som är utan slut och som kallas det eviga makrokosmos. Eller när vi sträcker oss inåt. In i cellerna och de små atomernas värld, så möter vi också en rymd som är utan slut. Ett evigt mikrokosmos. Och jag finner psalmistens ord så kloka i sin ödmjukhet: När jag ser dina fingrars verk... Vad är då en människa? (Ps 8:2-9)