Utrikeskrönikan 28 mars. Tunis.

Tunis, torsdag.

Nyligen föll den sista skärvan av terrorsekten IS självutropade kalifat.

Men det tog inte många sekunder förrän varningarna ekade mellan nyhetssändningar, magasinsprogram och tidningsartiklar världen över. Kalifatet må vara utplånat, men hotet är kvar.

IS är inte besegrat.

Jag är i Tunisien och härifrån har mängder med män och kvinnor åkt till Syrien, Libyen och Irak för att slåss för IS eller bli så kallade jihadistfruar.

Också från Europa åkte som bekant många.

Men frågan är varför gjorde de det?

De kan ju inte ha missat rapporteringen om IS vidriga, omänskliga, helt bortom allt förstånds övergrepp, våld, mord och våldtäkter.

I vissa fall var det nog så enkelt som att sjuka och kriminella individer drogs till våldet. De såg en lockelse i det brutala, ville vara lika brutala själva. Såg ett carte blance att leva ut sina sjuka fantasier med en terrorsekt som för ett tag såg ut att vara oövervinnerliga.

I andra fall, som här i Tunisien, var det också extrem fattigdom, utanförskap och absolut inga framtidsutsikter som ledde till att sekten lockade. IS skulle ge tillhörighet, rikedomar, meningsfullhet och till och med en familj. Även den värsta förloraren skulle kunna bli en vinnare.

Det var åtminstone så IS rekryterarna uttryckte det.

För många var nog IS vidriga våldspropaganda lockande, men här var det dom brutala videoklippen också hinder för terrorrekryterarna.

Det löste dem enkelt.

De sa helt enkelt att det var USA, särskilt CIA som låg bakom klippen. Att motivet var att smutskasta muslimer. Att IS i själva verket bara stod för ett heligt krig.

Så lurades mängder med unga tunisier att ansluta sig till terrorsekten och väl där förhärdades många av dem ännu mer och blev bland de värsta terroristerna. Ingen vill ha dem tillbaka.

Och trots att mängder av IS terrorister dödats eller fängslats är hotet kvar. IS är inte besegrat.

Ingen vet hur många som flytt och ligger anonymt och trycker i samhällen och byar, men det handlar om tiotusentals. Som när som helst ger sig tillkänna med blodiga dåd mot oskyldiga.

Men de har också stöd och risken finns att det ökar.

IS spelar nämligen på hur sunnimuslimer marginaliseras och förtrycks av sina regeringar. Stora grupper som inte anser sig ha samma möjligheter och chanser i livet som andra och menar att myndigheterna helt vänder dem ryggen. Så länge de har den känslan, så länge de inte får samma möjligheter som andra så kommer de vara det perfekta bytet för IS vidriga ideologi.

Så för att IS inte ska växa igen måste myndigheter och regeringar vara smartare, låta de goda krafterna få flöda. Då tar man udden av terroristernas vi mot dom argument.

Men än är det lång väg dit, än lever och frodas IS ideologi, besegrat kalifat till trots.

Jag instämmer med vad en journalist skrev i New York Times, att IS är som munherpes, det går att tillfälligt bli av med, men det är kroniskt och kommer alltid tillbaka- särskilt när man som minst vill.

Johan-Mathias Sommarström, för P1 morgon i Tunis. [email protected]