JENNEBORADiO -räcker långt!

Hajar har ingen simblåsa. Därför ligger deras enda möjlighet i att hålla sig flytande på det djup de öskar, att simma. Hela tiden. Stannar de så sjunker de. Själv känner jag mig som en haj ibland. Måste vara på väg åt nåt håll. Hela tiden. På det ena eller andra sättet. Det är swoschet som drar…

Kompisar. Foto: Filippa Jennebo

Med pörte (av finskans pirtti) avses oftast i dagens standardspråk en rökstuga, en bostadstyp som skogsfinnarna förde med sig till sina nya hemtrakter i de mellansvenska skogsbygdernafrån slutet av 1500-talet. Rökstugan är en knuttimrad stuga utan skorsten som utmärks av en murad eldstad vars rökgång mynnar inne i huset och ett isolerat innertak som i mitten är horisontellt, och bärs upp av två kraftiga, intimrade, åsar. [wikipedia]

Har man sagt a, måste man säga b. Varför det är så, finns det nog ingen förklaring till, annat än att den som börjat berätta något också måste fortsätta till dess att det går att finna något slags slut. Om det i sin tur har bäring på det här avsnittet av programmet Tjutvå, kan väl diskuteras. Men ha man sagt a så…

Ingen skriver vykort längre. I alla fall inte sådana som föreställer planteringar utanför järnvägsstationer, kyrkor eller badstränder. Digitala hälsningar har ersatt. Å hur ser egentligen ett frimärke ut? Är den frågan ens ett fall för den här sändningen? Så här blev det i alla fall. Lite hit och dit.

Två nittioåringar, en artificiellt intelligent robot, två lyssnarmail, tre önskelåtar, 60 minuter sista onsdagen före Valborg. Ja, det låter ungefär som just den här upplagan av programmet Tjutvå!

En rak höger? Ingen vet riktigt varför. Det kunde lika gärna blivit en uppercut. Eller en jabb. En sak är säker, det här programmet har inget med boxning att göra. På något vis.

Bilden har egentligen inget med programinnehållet att göra. Förutom att den visar en cykel och en upptinande grusväg.

Vad kommer först, texten eller musiken? Det är som att fråga vilket som är godast av kaffe eller Hjälmargös. Alla tycker olika. I det här programmet spelar texterna den största rollen. Eller om det är musiken? Hursomhelst, utan det ena, faller det andra. i alla fall i sångernas värld. Det här programmet avnjuts bäst med hörlurar.

Bilden har ingenting med nåt att göra. Troligen.

Det pratas för mycket. Så har det nog alltid varit. Utom innan språket fanns förstås. Då pratades det inte alls. Inge snack, bara verkstad, typ. Vad har det med nåt att göra? En bra fråga, som den säger som inte vet vad den ska svara. Nog om detta. Eller hör själv, som vissa säger.

Jag blir galen. Blotta uttrycket känns som en profylax för att inte bli det. Galen alltså. Är det kanske därför vi ofta påstår oss vara just galna? På det ena eller det andra. Eller bara för att det just då känns som det enda återstående alternativet. Att bli galen, för att inte förlora förståndet.

Den är inte riktigt över än. Vintern. Eller lågkonjunkturen för den delen. Isarna och räntan går upp. Solen går ner allt senare och ingen vågar tänka på när elpriset ska göra detsamma. Gå ner alltså. Hit eller dit, sak samma. I alla fall i det här programmet.