Avsnitt: 148. År 1096 skickade påve Urban II en armé mot Jerusalem för att erövra kristendomens heliga platser från muslimerna. Två år senare passerade korsfarararmén staden Edessa i sydöstra Turkiet. Där avsatte korsriddarna den grekisk-ortodoxe ledaren och installerade en av sina egna, Balduin av Boulogne. Staden kom att utgöra den första av flera korsfararstater. Under sin storhetstid sträckte korsfararstaterna sig i ett brett bälte längs kusten i dagens Turkiet, Syrien, Israel och Palestina. Korsfararna kallade sitt område Outremer efter det franska outre-mer – landet bakom havet. De fyra staterna – grevskapet Edessa, furstendömet Antiochia, grevskapet Tripoli och kungariket Jerusalem – utgjorde under de följande cirka tvåhundra åren den romersk-katolska kristenhetens utpost och ett religiöst, kulturellt och militärt bålverk mot omgivande muslimska länder. Det var ständiga strider mot de islamska styrkorna som till slut besegrade korsfararstaterna trots att flera korståg företogs från de kristna västeuropéerna.  Interna konflikter, muslimernas enade front med Saladin i spetsen och numerär underlägsenhet var några av orsakerna till korsfararstaternas fall. Tankar fanns då att muslimer, kristna och judar skulle samarbeta där alla tre religionerna skulle ha tillgång till de heliga platserna. Men religionen var för andra bara en anledning till att befästa respektive sidas makt över de andra. Tyvärr var de senare dem som styrde utvecklingen till krig och död. Tack för att du/ni lyssnade på avsnittet. Vill ni få kontakt med mig. [email protected]

https://sv.wikipedia.org/wiki/Korsfararstaterna