Kulturförsvaret presenterar stolt våra podgäster Matilda Belin Larsson och Åsa Hoang. Konstnärlig ledare respektive producent för Teater Fatal, en ny fri professionell grupp. Matilda och Åsa har, trots sin ungdom, både utbildning och stor erfarenhet av konstnärligt arbete. De är båda mycket drivna och som ett resultat av det så lyckades båda få möjlighet att auskultera hos Suzanne Osten under arbetet med föreställningen ”Buster Keaton på månen”. Där träffades de och kände omedelbart att de var soulmates.

Matilda, uppväxt i Handen utanför Stockholm regisserade för första gången som 11år, kände sig ofta som barn som ”den konstiga” men uppmuntrades att uppträda av familjen. Åsa, uppväxt i Kalmar som barn till föräldrar från Vietnam kunde aldrig vara tyst och upptäckte teatern via bästa vännens mormor som var engagerad i en Riksteaterförening och där började Åsas intresse för producentjobbet att gro. Matilda studerade på högskola i Sverige och England, Åsa blev den yngsta någonsin att sitta i Riksteaterns centrala styrelse som 19-åring. Båda hade sedan tidigare intresse för den brittiska dramatikern Sarah Kane, känd för att skriva om psykisk ohälsa. De bestämde sig när de möttes på Unga Klara för att bilda den fria gruppen Teater Fatal och sätta upp Sarah Kanes drama Psykos 448.

Alla sa: ”Den är för svår, det kommer inte att gå”. Hör dem berätta om hur de tog sig an uppgiften, med referensgrupp av ungdomar, samarbete med stödgrupper för suicidprevention som Sucide Zero och Maskrosbarn. Om när de hade premiär och skrev till alla teaterchefer och inte fick några svar, utom från en, Suzanne Osten. Hon kom och vad det ledde till får ni lyssna på. Jag kan avslöja att det gick över förväntan! Matilda och Åsa berättar om vad Suzanne betytt och vad de tar med sig från mötet med henne, ”glittret” och insikten om att det är viktigt att lyssna på unga – på riktigt. Nu ska Åsa gå färdigt sin utbildning till producent, Matilda ska regissera på uppdrag av Strindbergs Intima Teater, men de fortsätter att driva sin grupp.

Hör dem berätta om varifrån de hämtar sin lust och energi och vilka drivkrafterna är. För det är inte helt lätt att starta en ny grupp i dagens kulturpolitiska landskap. Matilda och Åsa har dock förslag som skulle underlätta och en stark tro på människors vilja och lust till den gemenskap som konsten ger. De har en vision för Teater Fatals framtid som de delar med sig av och som jag hoppas blir sann. Jag känner mig stärkt av deras tro på framtiden för konsten och kulturen. Lyssna gärna!

Presentationstext Kerstin Brunnberg

Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Kerstin Brunnberg, som har arbetat inom press och media ett helt yrkesliv. Svenska Dagbladet, Arbetet, SVT:S Rapport, Ekot där hon bland annat var politisk reporter, redaktionssekreterare och redaktionschef. Hon har varit informationschef och programdirektör med ansvar för P1, P2 och P3 samt VD för Sveriges Radio. Dessutom har hon haft och har ett antal uppdrag inom det konstnärliga fältet. Hon har varit ordförande för Statens Kulturråd och i Stockholms Stadsteaters styrelse, är nu ordförande i Folkteatern i Göteborgs styrelse. Hon har varit chef för Statens Centrum för arkitektur och Design, ArkDes.

Vi talar en del om hur viktigt det är att kulturhus underhålls och rustas för att medborgarna ska få tillgång till konst och kultur och om vikten av att arkiv bevaras för eftervärlden. Kerstin är som ett levande arkiv eftersom hon under så lång tid med både utveckling, och i någon mån, avveckling av konst och kulturpolitiken varit verksam i allmänhetens tjänst. Som journalist, som chef och som makthavare inom konst och kulturlivet där hon pläderat för konstens plats i samhällets alla delar, för dess frihet och för konstnärernas rätt till ersättning för sitt arbete.

Kerstin arbetar också enträget för att bevara vår demokrati och yttrandefrihet. Hon ser det som nu sker i samhället som ”ett paradigmskifte”. Hon säger att hon aldrig trodde att det skulle gå så långt med nedmonteringen av folkbildningen, med öppna angrepp på journalister från politiker, att en myndighet agerar som efter Kalla Faktas granskning av SD:s Trollkonton.

Hon har själv som chef arbetat för att utbilda medarbetare i säkerhetsfrågor och för att de ska få arbeta under så säkra förhållanden som möjligt. Hon ser att hoten mot journalister ökar och att vi i och med det riskerar att ingen vill utbilda sig till journalist och därmed får vi medborgare inte ta del av oberoende och relevant information. Det är mycket allvarligt.

Kerstin ingår nu i Föreningen Oberoende Public Services styrelse: https://oberoendepublicservice.se/om-oss/ Den bildades som en reaktion på direktiven till den statliga Public Service-utredning som utredaren, tidigare ministern Göran Hägglund (KD), fick i uppdrag att göra. Det var veteraner inom Public Service som Christina Jutterström och Jan Scherman tillsammans med förre finansministern Allan Larsson (S) som tog initiativ till föreningen och bjöd in Kerstin. Man arbetar för en finansiering som beräknas på samma sätt som försvarsbudgeten, i promille av BNP, för att Public Service ska grundlagsskyddas och för att styrelserna ska avpolitiseras. Föreningen arbetar också för att utbudet fortsatt ska vara brett med både nyheter, kultur, underhållning och sport. Inte minst för att en stor del av Sveriges kulturverksamma och upphovspersoner får en del av sin utkomst från uppdrag inom Public Service. De ser ingen motsättning mellan Public Service och kommersiell media, tvärtom ser de att båda behövs. Public Service som en del av totalförsvaret är centralt i föreningens argumentation. Nu går de vidare för att påverka remissinstanserna. Läs gärna rapporter och artiklar på den intressanta hemsidan, du kan även bli stödmedlem.

Men, framför allt, lyssna på Kerstin Brunnberg om du är intresserad av konstens, kulturens, folkbildningens och fri press och medias roll i ett demokratiskt samhälle med yttrandefriheten intakt!

Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Cajsa Román, lärare i musik och svenska som andraspråk på Nordhemsskolan i Göteborg. Hon är också musiker känd från ett antal band och med ett förflutet som kapellmästare på Folkteatern i Göteborg och i andra teatersammanhang. Hon leder även Svenska popkören tillsammans med Mikael Isacsson. Cajsa växte upp i en familj där att läsa, sjunga och spela var lika självklart som att äta, säger hon. De fyra syskonen uppmuntrades att pröva på alla instrument och till konstnärliga uttryck. Alla sjöng, i hemmet och under bilresor. De bodde i Umeå under 60/70-talen, en musikstad där många uttryck blommade och alla barn hade tillgång till konst och kultur utifrån lust. Cajsa utvecklade sin musiksmak dels utifrån storebror som lyssnade på Chicago, Blood Sweat and Tears och Frank Zappa, dels från föräldrarna som lyssnade på Taube, Cornelis, Hasse och Tage och Povel Ramel, Cajsa lyssnade även på Mikael Ramel. Gemensamt för alla var att musiken var textdriven och leken med ord. Cajsa blev själv Zappafrälst då hon sökte det komplicerade. Hon började skriva texter i bandet ”Plusgrader” i Umeå. Något hon fortsatt med i olika former under sitt liv. Vi talar om hur Cajsa avbröt sin utbildning till tvåämneslärare för ett erbjudande om ett vikariat som teatermusiker på Folkteatern som blev långvarigt. Hon berättar varför hon till slut ändå valde pedagogiken, en intressant berättelse om villkoren i kreativa yrken. Vi talar om de mekanismer som avgör vilka barn som söker musikklass, som finns som val på skolan där Cajsa arbetar. Mekanismer som får effekter på barns möjligheter till att utveckla sina kreativa förmågor i stort. Vi talar om varför Cajsa valde svenska som andraspråk som ett ytterligare ämne att undervisa i och om hur hon ser på möjligheterna som finns i hennes undervisning i båda ämnena. Till exempel hur hon, i ämnet musik, framtvingat av omständigheter under pandemin, uppfann en ny metod som gav fantastiska resultat. Det gjorde att barn som hade ett annat sätt att närma sig sång än den norm som vi vanligtvis har i svenska skolor, plötsligt hittade sin röst. Cajsa är ”förstelärare”. Här får vi veta att de föreställningar jag hade om den titeln inte stämmer. Berättelsen om ”Svenska Popkören”, för alla över 65 år, är ren och skär glädje och borde finnas i varje stadsdel överallt. Jag har själv sett den fantastiska kören, de förmedlar livserfarenhet, lust och sångglädje. Lyssna på allt detta och mycket mer. Jag frågar om Cajsa tror att vi kan få till ett samtal om vikten av konst, kultur och folkbildning. Cajsa: ”Det måste till ett samtal, det är där vi behöver börja. Det jäser när vi talar om ungdomar och kriminalitet samtidigt som man skär ner på kultur och skola. Och vi, vi som arbetar med ungdomar, vi som kan frågorna, vi har inte det mandat som vi behöver! Vi får alltid skulden, men vi får aldrig möjlighet och resurser för att göra någonting. Jag tror att tiden är mogen för att det ska hända någonting nu!

Kulturförsvaret presenterar stolt vår poddgäst Anders Lindberg, politisk chefredaktör på Aftonbladet sedan 2018. Wikipedia, Anders Lindberg Anders växte upp i Högsbohöjd i Göteborg, han var engagerad i scoutrörelsen och blev tidigt aktiv inom S. Han var ordförande i Internationella utskottet, satt i förbundsstyrelsen i SSU på nationell nivå och var ordförande i SSU Göteborg. Anders gick folkhögskola, ämnet fritidsliv och detta har format hans kultursyn där han ser folkbildningen, som nu hotas, som grundläggande i ett demokratiskt samhälle. Anders har innehaft ett antal poster inom socialdemokratin, både som politiker och som tjänsteman, i den senare rollen skrev och redigerade han texter åt andra. När Karin Pettersson blev chefredaktör på Aftonbladet 2010 rekryterade hon Anders till ledarredaktionen. Lyssna till en både intressant, lärorik och underhållande intervju om Sverige och svensk och europeisk politik. Om högervridningen och dess konsekvenser, de vi redan ser och vad vi kan förvänta oss i framtiden. Om den politiska litteratur som Anders läste i det nyliberala systemskiftet på 90-talet. Om SD och Kulturkriget, som han menar startade redan på 90-talet och hur SD kopierat arbetarrörelsens sätt att bygga sin organisation, skapa egna medier o.s.v. Anders menar att SD inte är intresserade av kultur, men ”lajvar kulturkrig” då det i själva verket är ett ”identitetskrig”. Anders talar även om behovet av självkritik inom S och behovet av en progressiv och samlad vänsteropinion nu. Om ett förlorat självförtroende och att man inom arbetarrörelsen också förlorat tron på politiken som verktyg för att förändra samhället. Vi talar om Tidöavtalets förslag och om hur SD:s retorik förändrat vad som är möjligt att säga och föreslå – över hela det politiska fältet. Anders berättar om vad han upplevt under resor i Europa och som han ser kan sprida sig hit vad gäller hur makten förhåller sig till historien och till medborgarna. På ett helt annat sätt än vi är vana vid och att han tror att människor sakta börjar upptäcka faran i och med den borgerliga regeringens lögner och de nya lagar som stiftas i Sverige i rask takt och som inskränker mänskliga fri- och rättigheter. Han ger även ett mycket inspirerande exempel från kvinnors kamp för aborträtten i Polen. Anders: ”Jag tror att det är institutioner som driver debatter. Jag tror att nu gäller det folkbildningen. Efter det kommer biblioteken och teatrarna m.m. Men nu står striden om de stora studieförbunden, om folkhögskolornas finansiering o.s.v. Och den striden måste vi ta för det är den striden som kommer att avgöra resten. Vi går in i en fas nu där mycket av det vi trott vara självklart, en framgångsrik biståndspolitik, en framgångsrik folkbildning, en framgångsrik kulturpolitik, det kommer att vara kopplingen. Då måste vi organisera oss och arbeta inom facken, de politiska partierna och civilsamhället. Vi måste också samarbeta mellan de progressiva krafterna, som S, V och MP och det drivs succesivt fram nu.”

Tomas Forsell Del 2