Utrikeskrönika 23 januari 2020.

Lima, torsdag morgon.

Svante, var är du? Det var längesedan du hörde av dig.

Ända sedan jag började som Latinamerikakorrespondent har Svante mejlat med jämna mellanrum. Det spelar ingen roll vart jag åker, Svante har varit där, långt innan jag föddes. Han skickar dagboksanteckningar och foton från sina resor i Latinamerika i början av 1970-talet.

Hej Lotten!

Juni 1972. Dasskulturen här i Sydamerika är inte densamma som i Sverige. Av någon anledning (kanske för klent dimensionerat avloppsnät och kanske för att man använder tidningspapper att orka sig med), spolar man inte ned papperet i toaletten.

Svante och jag konstaterar att somliga saker inte förändras. Tidningspappret har ersatts av toalettpapper, men det ska fortfarande inte slängas ner i toaletten.

Visst, jag får många arga mejl.

Varför rapporterar du inte mer från Centralamerika? Varför dansar du efter USA:s imperalistpipa? Eller Varför är du så vänstervinklad?, Och så lyssnarna som mejlar och klagar över att jag säger kvinner istället för kvinnor. Och ja, precis som alla andra kvinnor får jag såklart min beskärda del av näthat.

Men det som ofta slår mig är engagemanget. Den kärlek och omsorg som mina brevskrivare känner för Latinamerika ett engagemang som står i kontrast till var kontinenten hamnar i nyhetsvärderingen.

Det är mamman som skriver och berättar om hennes adopterade dotter från Colombia som nu vill resa dit. Hon minns var de bodde när de skulle hämta sina barn i slutet på 1980-talet. Det är mannen som stöttar små bibliotek i Brasiliens regnskog. Det är alla svensk-chilenare som skickar bilder och filmer från protesterna. Det är musikern som fastnat för en kvinnoröst i ett reportage från Amazonas och undrar om han får använda den i en sång.

Och så är det Svante, som sist jag var i Lima skickade svartvita bilder från centrum på 1970-talet och undrade om det såg väldigt annorlunda ut i dag. I ett annat mejl ville han ha hjälp med översättning av en låt av den kubanska sångaren German Obregón. Jag vet att du är upptagen, men kan du hjälpa mig med vad han sjunger? Undrade Svante.

Jag var nog för upptagen för att svara på Svantes mejl just då. Men han sjunger:

Högst upp på en kulle. Där källan föds. Där har jag min plats. Vilken vacker plats.

Lotten Collin, Lima [email protected]