Judarna i ghetton och koncentrationsläger under Förintelsen skrev massor av poesi och visor.

Miriam Trinh menar att det var ett sätt att bevara sin mänsklighet i en verklighet där regimen gjorde allt för att avhumanisera dem. Inte minst tillkom många nya vaggvisor där och då. Men motivet med barnet som måste somna fick en helt ny och tragisk innebörd.

Thomas Lunderquist har träffat jiddischlitteraturforskaren Miriam Trinh.