Utrikeskrönikan 24 juli.

Maputo, tisdag. Nu har det gått mer än en månad sedan jag första gången klev av planet i Mocambiques huvudstad Maputo. Då var Mocambique ett av de afrikanska länder jag faktiskt aldrig tidigare besökt och från början visste jag inte så mycket om landet, mer än att det är ett av världens 10 fattigaste länder. Från bilfönstret i taxin från flygplatsen såg jag rader av plåtskjul, pampiga minnesmärken från frihetskriget då man slog sig fri från den portugisiska kolonialmakten, sen kommer fina nybyggda lyxvillor bakom murar med taggtråd. När man närmar sig centrum syns kommunisttidens gråa betong, byggnader i art deco-stil och nya glänsande skyskrapor. Men stadskärnan är sliten och överallt syns fasader i förfall. Ärligt talat var jag ganska nervös över det här med att bo ensam i en villa stora delar av sommaren och kanske framförallt över att köra bil i vänstertrafik. Men det fanns andra saker som oroade också. När min sambo började planera att komma och hälsa på med våra barn började han med att läsa brittiska reserekommendationer som bland annat varnar för kidnappningar och den höga brottsligheten här. Men då bad jag honom kolla vad man skriver om Sverige. Och då kunde vi läsa att brittiska myndigheter bland annat varnar för att det är stor risk att terrorister ska utföra dåd i Sverige. Även om det är sant och faktiskt har skett, så tror jag inte att det är något som de flesta av oss svenskar förknippar med vårt land. Sverige är ju så mycket mer. I Kenyas vibrerande huvudstad Nairobi ligger områden med hundratusentals plåtskjul alldeles intill skyskrapor, lyxhotell och högteknologiska företag. Jag hade aldrig kunnat gå i de trånga gångarna mellan plåtskjulen om jag inte haft sällskap av folk som bodde där. Men trots allt våld, missbruk och den uppenbara fattigdom som existerar där så tyckte ungdomarna som jag pratade med att det var en trygg plats, de var stolta över sitt område, den gemenskap och kreativitet som också finns där.

En plats är alltid så mycket mer än hur den verkar för en utomstående. Jag har bara börjat, att lära känna Maputo. Och visst kommer jag att minnas gatubarnen som tigger i gatukorsningarna och mannen i smutsig kläder som letar efter mat i en sopcontainer när jag kör förbi. Men också transpersonerna som i tjusiga klänningar åt middag vid bordet bredvid mitt på en av stans hippaste restauranger. Jag bär också med mig promenaderna längs den vackra strandpromenaden, möten med varma och trevliga människorna, den goda maten, den vackra konsten, musiken från jazzklubbarna och den otroligt härliga stämningen på reggae konserten i konstnärskollektivet som jag besökte i går kväll. Nu har det snart blivit dags att med vemod skiljas från en plats som skrämde mig en aning för bara några veckor sedan. Det farligaste som hänt är att jag av misstag råkade äta rå kyckling, men det fick som tur var inga konsekvenser alls. Nu kör jag den fyrhjulsdrivna jeepen på Maputos avenyer som om vänstertrafik är fullkomligt naturligt. I morgon styr jag kosan mot Zimbabwe där man om mindre än en vecka ska hålla ett historiskt val.

Maria Ridderstedt [email protected]