Utrikeskrönikan 18 december

Bethlehem Tisdag. Och det är högkonjunktur för Jesusbarn här, tanken är att man ska köpa dem och lägga dem i julkrubban, jag blev erbjuden en likblek gipsbebis i naturlig storlek för 700 dollar i en souvenirbutik där det också fanns Jesusbarn i olivträ - de som ingår i färdiga krubbor av ådrat olivträ från det heliga landet.

Ju fler skyltfönster jag passerar desto mer intresserad blir jag av att äga en av dessa bleka bebisar. Alla har samma onaturliga kroppsställning, knubbiga ben, guldgloria, och söta ansikte. Och jag känner hur en längtan att häda och vanära väller upp inom mig, jag föreställer mig en julgran där det istället för röda kulor hänger hundratals bleka bebisar, jag ser framför mig en konstinstallation av bebisbeläten utslängda på ett golv täckt av plexiglas som besökare kan gå på och titta ner på ett groteskt monument över detta underliga förköttsligande - inkarnationen när Gud blev människa - som icke kristna har så oändligt svårt att förstå och acceptera. De bleka bebisarna i skyltfönstret blänker blasfemiskt och priset för den största gick ner från 700 dollar till 20 när jag gav försäljaren det onda ögat. Jag köper två små bebisar och går vidare till nästa butik där en nunna sitter och skulpterar små Jesusbarn i lera, men de figurerna liknar inga andra, hennes Jesusbarn ser lyckliga ut, leende med utsträckta armar som för att frälsa världen vid första andetaget.

De här Jesusbarnen ser inte ut att behov vare sig blöjor eller vård, medan de i gips bara försöker se passivt söta ut i all sin livlöshet. Men ingenstans bland Jesusbarnen här i Bethlehem finns ens en gnutta av gåtfullhet, här smakar överdosen av Jesusbarn bara spunnet socker. Jag minns förra gången jag fick en överdos av Jesusbarn, på konstgallerierna i Venedig häromåret, de målningarna smakade snarare som ett strävt bordeauxvin. Bebisarna var lika bleka och oformligt knubbiga men oftast försökte de inte se söta ut. Jag minns särskilt en av Piero della Francescas målningar där Madonnan har ett snipigt uttryck och lille Jesus verkar sur, en annan där Madonnan inte ens tittar på barnet utan ser ut att ha blicken fäst vid framtiden och den kommande korsfästelsen. Kännetecknande för Piero della Francescas Madonna målningar var det osentimentala oemotionella orörliga nästan uttryckslösa. Det är ju tur att det finns bilder, vykort och internet så att man kan tvätta näthinnan fri från sockervaddiga gips bebisar och förlora sig i 1400-talsmålningarna som levererar de gåtfulla frågorna kring den födelse stora delar av världen firar om en vecka. God Jul.

Cecilia Uddén för P1-morgon i Bethlehem [email protected]