Jag går här på en gata uti Oslo

Det här samtalet hade aldrig hänt utan Pascals höga gymnasiebetyg!

Framför allt så var Strindberg galen.

...- .- -.. / .... .- .-. / -... ..- ... ... .- .-. -. .- / ..-. ---. .-. / ..-. .-.- .-. --. / .--. .--.- / - .- -.- . - ..--.. / --- -.-. .... / .... ..- .-. / .-.- - . .-. / -- .- -. / .--. .--.- / ...- .- .--. .. .- -. --- / -. ..- ..-. ---. .-. - .. -.. . -. ..--..

Den enda recensionen som betyder något är ens barns kärlek. Särskilt när det kommer till frigruppsromantik och museer. Och barns hat räknas också, framför allt när det kommer till pissiga vietnamesiska restauranger på Stureplan.

Godmorgon! Nu är påsken över och målningar ska säljas, biljetter ska krängas, pjäser ska skrivas och små gulliga marsvin ska hittas! Ingen rast, ingen ro!

Igår missade vi att prata med varandra, Kristian var på teater och Pascal somnade i soffan men ingen av oss har ångest över det och det tyder på mognad! Tyvärr syns mognaden också i vår hårväxt.

Det vankas vernissage!

Mindervärdeskomplexet på radiointervjun men den megalomana hållningen vid uteblivna reaktioner.

Vi säger nej!