Utrikeskrönikan 27 september 2017. Erbil.

Erbil, onsdag

Hotellet jag bor på ligger bara några kilometer från flygplatsen, såg jag har kunnat se planen lyfta och landa under veckan jag jobbat här i KRG, irakiska Kurdistan.

Men alla plan har inte lyft de senaste dagarna. Efter kurdernas uppmärksammade, och kontroversiella självständighetsomröstning, gjorde grannländerna Iran och Turkiet vad de kunde för att visa sitt missnöje: Iran stängde sitt luftrum, och Turkish airlines ställde in sina flygningar på själva valdagen.

För oss utlänningar har det här varit ett ständigt diskussionsämne under veckan. Kommer planen gå, och vad finns det för alternativ när vi sen ska hem? Åka bil till Bagdad och flyga därifrån sa någon - men då krävs visum. Ta bussen över till Turkiet och flyga därifrån, sa någon annan. Inga jätteroliga alternativ.

Sen är det ju faktiskt inte bara journalister som vill flyga härifrån nu efter omröstningen. Massor av utlandskurder - inte minst från Sverige - har kommit till Irak för att rösta - trots att de egentligen kunnat rösta på nätet hemifrån. Men en semester I hemtrakterna kombinerat med att känslan av att få vara på plats när historia skrivs har motiverat många att flyga hit.

På valdan träffade jag en man med svartfärgat skägg som var eld och lågor över omröstningen. Han var kurd från Storbritannien och hade tagit hit hela sin familj för denna högtid. Sonen, som var i tioårsåldern var här för första gången, han gillade Kurdistan sa han. Pappan försäkrade, blir det ett självständigt Kurdistan skulle han flytta tillbaka - det vill varenda kurd i Europa sa han, även om jag anar att han lovade lite väl mycket där.

"Refrandum" tjoade alla på valnatten, trots att inget resultat fanns visste man utgången - ett rungande ja till självständighet. Det känns som att ordet referendum, alltså folkomröstning, nästan blivit synonymt med självständighet här - folk använde det liksom som ett slagord. Och det kanske inte är så konstigt för det var aldrig en självklarhet att omröstningen ens skulle hållas, omvärlden gjorde sitt bästa för att få den inställd och det spekulerades i om KRG:s president Barzani bara letade efter en utväg att skjuta upp alltsammans utan att tappa ansiktet. Men så blev det alltså inte vilket folk I måndags kväll firade med kurdisk dans, gratis läsk till alla och genom att ställa sin barn på taken till mullrande pick ups som körde fram och tillbaka framför citadellet här I Erbil.

Men vägen kvar är ju lång. Först ska faktiskt självständighet utropas, sedan ska omvärlden erkänna en kurdisk stat.

Kanske får den brittiske mannen med det färgade skägget anledning att flytta tillbaka till ett Kurdistan snart, vad vet jag.

Men innan dess ska han, precis som jag, med planet härifrån, kanske ska han på samma plan som mig. Flighten till Sverige via Wien går om bara några timmar. Jag hoppas den tillåts lyfta. Annars får vi väl ta bussen till Bagdad.

Filip Kotsambouikidis. [email protected]