OS-krönika torsdag 18 augusti 2016. Rio de Janeiro.

Rio dag 13Jag pausade från idrotten och åkte till det stora historiska museet i den stadsdel som kort och gott heter Centro. Jag var främst nyfiken på att se hur det största historiska museet i landet skulle presentera kolonialismen och slavtiden.Det var varmt, upp emot 35 grader och när jag promenerade mot mitt mål passade jag på att gå in i en liten kyrka, Santa Luzia som låg på vägen. Det pågick en gudstjänst. En präst talade milt i en mikrofon. En ung kvinna närmast mig blundade och mumlade med i bönerna. Bredvid prästen stod en man som mest liknade en övervintrad musiker från något svängigt band på sjuttiotalet. Han hade en sliten T-shirt med ett oklart tryck, jeans och ett yvigt grått hår och skägg. Prästen välsignade församlingen och gav micken till mannen med skägget. Han började sjunga en psalm, församlingen stämde i.Det är nu jag borde säga att det var det mest fantastiska jag hört, att håret reste sig på mina armar, men nej, det lät som psalmsång brukar men det var en fin stund.Jag drog mig försiktigt tillbaka ut på gatan och vidare till museet. Det visade sig att det, OS till ära hade en specialutställning om de olympiska spelen i Mexiko 1968. Jag fastnade förstås framför en av de mest magiska bilderna från något olympiskt spel, Tommie Smith och John Carlos med sina sänkta huvuden och handskbeklädda knytnävar i luften, till stöd för Black Powerrörelsen och mänskliga rättigheter i USA. Silvermedaljören Australierna Peter Norman som på fotona ser en aning felplacerad ut, stödde faktiskt Smith och Carlos, och tittar man noga har han samma dekal om mänskliga rättigheter på bröstet som de två. Norman blev utfrusen i Australien och aldrig riktigt förlåten, trots att han var deras främste sprinter togs han t.ex. inte ut till OS i München 1972.När Norman dog 2006, reste Tommie Smith och John Carlos till Sidney för att vara med och bära ut hans kista ur kyrkan.Det dröjde ända till 2012 innan Australiska olympiska kommittén i efterhand rehabiliterade Norman och bad om ursäkt för att han frusits ut.Där står jag på museet och så ser jag ett papper på väggen bredvid bilden av Smith Norman och Carlos. Det är ett vidrigt litet brev, skrivet av den dåvarande Internationella olympiska kommitténs ordförande: Amerikanen Avery Brundage. Mannen som åkte till Tyskland 1934 och sedan talade om för världen att Hitler kunde hålla sina spel, för det förekom ingen förföljelse av judiska idrottare i Tyskland, enligt Brundage.I brevet skäller han ut ledaren för den Mexikanska kommittén för att de tagit med bilden av Smith och Carlos i den officiella filmen om spelen. I de mest rasistiska ordalag spyr Brundage ut sin avsky mot de svarta idrottsmännen.Det Brasilianska museets förhållande till landets rasism och kolonialism då, just det. Jo, jag tycker att Brundage brev visar att det här är ett modernt museum som också tar upp svåra sidorna av historien. De berättar utförligt om förtrycket och morden på ursprungsbefolkningen och om de stora slavhandeln.Jag lämnade museet nöjd och stack tillbaka huvudet in i idrottsbubblan: på en lunchrestaurang såg jag Brasiliens herrar tvåla till Honduras med 6-0. Men det märkligaste var att ingen brydde sig på den fulla restaurangen. De flesta ignorerade TV:n fullständigt.Så kan det tydligen också vara på de olympiska spelen i Rio. Det är här Gunnar Bolin. [email protected]