Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1-morgon samlade som podd.

Rio dag 5Ibland känns det in på huden att ett olympiskt spel är den plats i världen där den mest sprudlande euforin möts med den mest bottenlösa förtvivlan. Idrott är så långt ifrån lek man kan komma. Att prestera på ett OS kan betyda försörjning för dig och din släkt i evinnerliga tider, ett riktigt fiasko kan innebära att de evinnerliga tiderna istället ska minnas dig som den som stöp på första hindret eller kastades i mattan i första famntaget i judo.Jag minns fortfarande Irini Merleni brottare från Ukraina som tog guld i 48-kilosklassen i Athen. Hon fick glädjeslag: grät, rullade runt på mattan kramade domaren, motståndaren, funktionärerna och sprang i små lyckliga cirklar mest för att benen sprang och hon följde med. Det finns ingen annan plats på jorden där så mycket eufori serveras på så liten plats samtidigt som just nu i Rio, och detsamma gäller förtvivlan. När den libanesiske brottaren Nacif Elias igår morse blev diskvalificerad i herrarnas judotävling stannade hans värld. Han föll rakt in i ett vansinneshål. Han vägrade lämna arenan, han vägrade tacka motståndaren och han vägrade att tacka domaren. Han skrek och till sist rusade han ut tryckte näsan mot en TV-kamera och gastade - Det här är inte judo.Han var guldfavorit, men hans OS varade bara i 1 minut och 42 sekunder. Elias var Brasilianare fram till 2013, men när han hotades av att inte platsa i den Brasilianska truppen ja då bytte han nationalitet och blev Libanes. Tio minuter efter att han stormat ut ur dojon - judohallen, kom han tillbaka. Mattan var tom, han gick stramt upp och bugade åt alla väderstreck och bad om förlåtelse. Hans tränare grät så att det skvalade. Det första han sa i en intervju efteråt var att han hade tagit guld om inte denna orättfärdiga diskning kommit, och fyra år till Tokyo OS. - Bah - det är inte lång tid. Då kommer guldet. Begreppet bita ihop blev väldigt bokstavligt när jag såg Elias ansikte. Men de individuella idrottarna är annars oftast mer återhållsamma i sina firanden. Lagidrottarnas glädjevrål, danser, hejdlösa kramhögar bygger just på det kollektiva. När Sarah Sjöström tog emot sitt silver i natt såg hon verkligt lycklig ut. Det gjorde faktiskt Michael Phelps också när han tog emot sitt 20:e och sitt 21:a guld lite senare.Men om han hade reagerat som Irini Merleni, brottaren i Athen, och rullat runt på bassängkanten kramat alla som kommit i hans väg och gråtit hejdlöst - nja då hade han nog passerat vad som är passande för idrottslig eufori. Det finns gränser även här. Men en sak är säker: Rio är just nu marinerat i starka känslor. Gunnar Bolin från de olympiska spelen i Rio de Janeiro. [email protected]