Avsnitt: 260 Augustus, som allmänt anses ha varit den förste kejsaren, var noga med att upprätthålla bilden av republikanskt styre och antog ingen särskild titel för att markera början på sitt styre (som började 27 f.Kr.). Istället koncentrerade han helt enkelt den makt som redan fanns bland de romerska magistraterna till sig själv och övertog den existerande hederstiteln "Princeps Senatus" (den förste i senaten). Denna regeringsform, som varade i nästan 300 år, kallas därför för "Principatet". Detta avsnitt beskriver den första tiden efter kejsardömets uppkomst och den Julisk-claudiska ätten som´innehöll fem kejsare. Augustus (27 fkr.-14 e kr.), Tiberius (14-37), Caligula (37-41), Claudius (41-54) och Nero (54-68).

När Octavianus blev kejsare, behöll han också titeln som överbefälhavare. Att ha kontroll över armén var absolut nödvändigt för den som ville vara kejsare. Den romerske historieskrivaren Tacitus skrev att den centrala hemligheten med makten vilade på kontrollen över de väpnade styrkorna. Även om makten över romarriket formellt låg i civila händer var armén det avgörande kortet - och den kontrollerades av AugustusEn del romare bland adeln ogillade säkert Augustus makt precis som de ogillat Caesars, men ingen vågade sig på någon sammansvärjning. Augustus hade skaffat sig en rejäl livvakt - det praetorianska gardet på 4 500 man. Augustus var också populär bland de flesta av Roms medborgare. De ville ha lugn och ro efter åratal av inbördes strider.

Augustus styrde Rom i 41 år, men han och Livia fick aldrig några egna barn. När han dog år 14 e.Kr, efterträddes han av Livias son Tiberius. Rom hade fått en egen härskarsläkt. De strider om makten som tidigare utkämpats bland romarrikets ädlingar kom nu att utkämpas inne i den kejserliga familjen. Segraren i maktkampen var inte alltid bäst lämpad till kejsare. Maktkampen fördes med list, intriger och ibland gift. Det var ett högt spel, ofta med livet som insats. Men vinsten - kejsartronen - ansåg många vara värd att spela om. Folkförsamlingen spelade allt mindre roll i Rom. Det sista som finns skrivet om folkförsamlingar är en inskrift från slutet av Tiberius regeringstid, år 14-37 e.Kr. Efter Tiberius tog Caligula över och han har gått till historien som en sinnessjuk monster och han mördades efter bara fyra på tronen till förmån för Claudius. Han var som ung sjuklig och hade problem med att han stammade när han pratade. Trots att han aldrig var tänkt som kejsare upphöjde praetoriangardet honom till kejsare efter att Caligula mördats. Claudius visade sig emellertid vara en handlingskraftig regent. Han omdanade och effektiviserade förvaltningen och även utrikespolitiskt var han framgångsrik. Under Claudius regeringstid införlivades flera nya provinser i riket, år 43 genomfördes också en invasion av brittiska öarna och några år senare sträckte sig romarriket ända upp till nuvarande Skottland. Claudius var sedan år 49 gift med Agrippina d.y. Vissa källor hävdar att hon år 54 lät giftmörda sin make för att säkra tronföljden åt sin son Nero. Det är dock möjligt att Claudius dog en naturlig död. Den siste från den härskarätt som Augustus grundat var Nero, som styrde 54-68 e.Kr. Han störtades när guvernörerna i provinserna gjorde uppror. Nero begick självmord. Han hade glömt läxan att en kejsare måste hålla sig väl med de väpnade styrkorna för att kunna sitta kvar.

Ett stort jättetack för att du/ni lyssnade på avsnittet. Vill ni stödja podden ekonomisk swisha valfritt belopp till 0733586143. Detta är naturligtvis helt frivilligt. Vill ni kontakta mig. [email protected]

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Romerska_kejsard%C3%B6met

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Teutoburgerskogen

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Principatet

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Tiberius

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Caligula

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Claudius

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Nero