Utrikeskrönika 5 februari 2020.

Kairo, onsdag.

Vad var det där?

Alla som har varit på ett arabiskt bröllop vet att det kallas zaghrouta ululering, egentligen, på svenska. Jag brukar kalla det för jubeljoddel det uttrycker total glädje, fest, gratulationer, firande. Men det kunde ju inte de 99,9 miljoner amerikaner som tittade på Super Bowl i helgen veta, när sångerskan Shakira började ululera och vicka på tungan.

Och när amerikansk fotbolls Super Bowl, med sin stjärnspäckade musikmellanakt var över, var Shakiras tunga på allas läppar. Det var som om Twitter ululerade och onanerade istället för att kvittra vad var det med där tungrejen, the tongue thing, måste vara något sexuellt. Bilder på Svampbob Fyrkants tunga, och getter med långa sladdriga tungor fyllde sociala medier.

Felet hon gjorde, halvlibanesiska Shakira, var att inte hålla handflatan ovanför munnen och dölja tungan så som alla väluppfostrade arabiska kvinnor gör för att slippa sexuella anspelningar, men ändå. Min zaghrouta-mästar-väninna här i Kairo sa ampert: det är ju typiskt att amerikaner inte vet hur arabisk glädje låter, de är så upptagna av arabstereotypen som en ilsken skäggig man som vrålar jag ska döda dig!, inte en jubeljoddlande, lycklig, zaghroutande kvinna.

Jag ser på USA genom den arabiska prismen, där ironiska kommentatorer erbjuder sig att skicka valobservatörer till Iowas couscous.

En kollega skriver på Twitter att nästa gång någon i Washington presenterar en ambitiös plan för hur Mellanöstern ska förbättras, kanske vi ska påminna om att amerikaner tydligen är oförmögna att skapa en app som kan räkna några få tusental röster i gymnastiksalar i Iowa. Och i den konspiratoriska app-ocalypsens tecken frågar sig vissa araber om det finns en amerikansk ambassad i Iowa för den här sortens trick är ju precis vad USA brukar ägna sig åt när fel person håller på att vinna.

Jag kommer själv att tänka på de gravida och hängande valsedlarna hanging chads och pregnant chads jag råkade ut för som USA-korre för tjugo år sedan när valet mellan George W Bush och Al Gore skulle räknas om i Florida. Man upptäckte att valsedlarna som bestod av hålkort ofta inte stämplats tillräckligt hårt för att ett hål skulle uppstå, utan en bit papper hängde kvar, eller så hade maskinen bara orsakat en utbuktning i hålkortet en pregnant chad.

Också då reagerade vissa av de jag känner i Arabvärlden med hånfull skadeglädje, på samma sätt som de senare tyckte det var rätt åt Amerika att ha fått en president som föraktar medier och domstolar och uppför sig mer och mer som de diktatorer som Donald Trump själv kallade my favorite dictator som han sa om Egyptens president Abd al-Fattah al-Sisi för ett par månader sedan.

Men genom den prisma araber ser Amerika har skadeglädjen en förmåga att spotta tillbaka och bilden som en satiriker publicerade av några halvtuggade pizzakanter med rubriken: Jag har gjort i ordning middag åt Donald Trump, jag kallar den århundradets måltid med anspelning på århundradets fredsavtal blir inget annat ett litet uppgivet fniss.

Var är zaghroutan?

Cecilia Uddén, Kairo [email protected]