Avsnitt 108. Krimkriget 1853–56 är ett i Sverige ofta bortglömt krig. Det utkämpades relativt långt bort från Sverige och av svårbegripliga skäl. Samtidigt var Krimkriget det största och längsta europeiska kriget i perioden mellan Napoleonkrigen och första världskriget, med fyra stormakter inblandade. På ena sidan stod Ryssland, på den andra en koalition bestående av Storbritannien, Frankrike, Osmanska riket och Sardinien. Men vad har detta att göra med Sverige, om kriget utkämpades på Krim vid Svarta havet? Krigets näst största skådeplats var faktiskt Östersjön. Både 1854 och 1855 skickades fransk-brittiska flottor till Östersjön för att angripa Ryssland. Fästningen Bomarsund på Åland förstördes och Sveaborg besköts.I Sverige var meningarna delade om svenskt deltagande i kriget. De flesta politiker och militärer var emot ett svenskt krigsdeltagande. Men Oscar I var av annan uppfattning – och det var fortfarande kungen som bestämde. Tanken att lugga ryssarna på Finland lockade och att svensknorska unionen skulle bli en maktfaktor i Europa. Fler krav ställdes men västmakterna  var inte beredda att acceptera de långtgående villkoren fullt ut. De var dessutom krigströtta och västmakterna slöt ett avtal med Sverige-Norge där man garanterade unionens territorium mot ryska krav. Samtidigt ställde Österrike ett ultimatum till Ryssland om att acceptera västmakternas villkor för fred eller få krig med Österrike också. Inför detta dubbla hot gav ett utmattat Ryssland upp. Oscar I kämpade in i det längsta för krig, eller för att i alla fall få en del av sina krigsmål uppfyllda – eller åtminstone få delta i fredsförhandlingarna. Men till ingen nytta. Det blev inget svenskt deltagande i kriget och svenske kungen fick nöja sig med att Åland demilitariserades och att neutrala makters rättigheter nu accepterades i internationell lag. Skandinavismens fana hölls högt i mitten av 1800-talet. Utrikespolitiska händelser bidrog till det. Polen reste sig mot Ryssland 1863-64, Italiens enande 1861 och Tysklands begynnande enande var viktiga händelser.  Det sistnämnda påverkade Danmark och dess hertigdömen Slesvig och Holstein där krig bröt ut 1864. Innan dess beslöt Oscar I, att lägga om sin politik i skandinavisk riktning, och skandinavismen blev en europeisk fråga. Studentmötet i Uppsala 1856 talades det för Nordens enhet, åtminstone i framtiden under en gemensam dynasti, fick en helt politisk karaktär, och vid festen för studenterna på Drottningholms slott fällde Oscar I de bekanta orden, att krig mellan skandinaviska bröder hädanefter vore omöjligt, att deras svärd stod redo till gemensamt försvar. Trots att den efterföljande kungen Karl XV ville bistå danskarna militärt under Dansk-Tyska kriget så förhindrade statsminister Louise Dee Geer och hans regering ett svenskt deltagande i kriget. Även politikerna i De Geers regering var skandinavister och stödde Danmarks sak, men den svenska armén var i alltför dåligt skick, och Preussen allt för mäktigt för att man skulle våga sig på denna typ av garantier. Dock förekom det militära frivilliga och Sverige-Norge bistod med civil hjälp Eftersom varje hopp om utländsk hjälp var uteslutet inledde Danmark den 1 augusti fredsförhandlingar i Wien. Den 30 oktober 1864 slöts sedan freden i Wien, med resultatet att Slesvig, Holstein och Sachsen-Lauenburg fick avträdas. Regenter i detta avsnitt Oscar I 1844-1859, Karl XV 1859- 1872. Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]