Utrikeskrönika den 15 augusti 2019. Berlin.

Berlin, torsdag.

När jag tittar ned på gatan från mitt kontor i Berlin ser jag en, två, tre fyra, fem, nej sex olika typer av gatsten. Jag funderar på hur det är möjligt. Tyskarna som har rykte om sig att vara så ordentliga har åstadkommit ett lapptäcke av sten, inte bara här på min gata utan över hela staden. De är stora och små, om vartannat, ibland rödaktiga, men oftast grå, ibland på diagonalen och inte så sällan rätt ojämnt lagda.

När man cyklar här är oturen framme ibland, när gatan man har sett ut visar sig vara stenlagd och inte asfalterad. Det är bara att bita ihop trots skakningarna och hoppas på att det gamla cykelskrället håller.

Stenar har andra, fortfarande väldigt närvarande, roller här. På många håll finns snubbelstenar nedlagda i gatan. På adresserna bodde offer som nazisterna dödade i Förintelsen.

Gatstenarna i mässing har namnen instansade och här nere runt hörnet finns flera stenar, bland annat vad som verkar ha varit en hel familj som hette Mandel. Flickan, Ruth, skulle fylla sju år det år hon deporterades. Hon mördades i Auschwits, står det på stenen. Mer än 70 000 snubbelstenar finns nu utplacerade, de flesta i Tyskland, men också på andra håll, och i juni fick Stockholm sina tre första stenar. Det var människor som hade flytt till Sverige men sedan utvisades och mördades. I ett fall är ödet okänt, enligt stenen.

I veckan var det årsdag av när Berlinmuren började byggas, sten för sten 13 augusti 1961.

Det är klockorna i kapellet vid minnesplatsen på Bernauer Straße som ringer. Den här dagen hedras minnet av alla som dog vid muren mellan 1961 och 1989, minst 136 personer, varav många blev skjutna när de försökte fly från öst till väst. Senare i år, i november, är en gladare dag.

Då är det 30 år sedan stenarna och betongen revs, när muren föll.

Jag talar med prästen som håller i minnesstunden, och jag undrar hur det kan finnas så mycket ondska uttryckt i sten.

Han säger att såren av delningen fortfarande finns kvar, och att det farligaste är muren som skapades inuti människors huvuden. På östsidan pratade man och hälsade på ett visst sätt, gick till jobbet och tog sig till skolan på ett visst sätt. Och på västsidan gjorde man allt det där på ett annat sätt.

Återföreningen visade sig inte vara så lätt och de förutfattade meningarna om hur den på andra sidan är finns kvar fortfarande, 30 år efter murens fall. Han kallar det "the bricks in the brain".

Historiens vingslag finns ständigt närvarande i den här staden.

Sa jag förresten hur stenarna påverkar mig när jag cyklar? Händerna skakar så att de domnar bort, men det är ingenting jämfört med hur andra har det, de på de eldrivna sparkcyklarna. Sedan ett par månader finns de här i Tyskland också, fullständigt livsfarliga när asfalten plötsligt övergår i kullerstenar.

Jag kom överens med barnen som var här och hälsade på att sparkcykeln fick stå.

Anders Jelmin, Berlin [email protected]