Avsnitt: 109  Konsulatfrågan var en av grundorsakerna till att unionen mellan Sverige och Norge upplöstes. Då Norge 1814 var tvunget att godta unionen med Sverige fick kungen ansvaret för utrikesaffärerna på båda ländernas vägnar, och utrikesdepartementet låg i Stockholm. Senare hamnade UD under framför allt den svenska regeringens kontroll genom kungamaktens successiva urholkande under 1800-talet. Därför fanns det bara unionslegationer och konsulat runt om i världen underställda utrikesdepartementet i Stockholm. Det var långt till Stockholm från Oslo på 1800-talet för att framföra norska utrikes och konsulärintressen till den gemensamma förvaltningen. Då Norge från 1850 och senare blev en stor sjöfartsnation, var det oftast norrmän som behövde hjälp av konsulerna. Dessa var inte särskilt snabba med att ta sig an norska intressen och det fanns inte alltid konsulat i de stora handelsstäderna där norska skepp behövde bistånd. Norskt sjöfolk och skeppsredare blev mer och mer missnöjda med att konsulaten var styrda från Stockholm. UD i Stockholm levererade helt enkelt inte och norrmännen ville därför öppna eget UD och konsulat, men kungen vägrade. Ett eget norskt konsulatväsende blev en symbolfråga för unionsmotståndarna i Venstre och sågs som ett steg på vägen mot en egen utrikesförvaltning och en eventuell unionsupplösning. Trots förhandlingar i många år brast banden våren 1905. Stortinget hade godkänt en lag om eget norskt konsulatväsen. Kung Oscar II vägrade att sanktionera lagen. Då svarade den norska regeringen med att inte kontrasignera kungens beslut. Regeringen lämnade in sin avgångsansökan som kungen vägrade att ta emot, eftersom kungen inte lyckats besätta platserna på nytt med personer som var villiga att bilda regering. Den 7 juni förklarade Stortinget att "föreningen med Sverige under en kung upphört till följd av att kungen upphört att fungera som norsk kung". Han klarade nämligen inte av att förse landet med en regering, något som han enligt norsk grundlag var förpliktigad till. Reaktionen i Sverige blev våldsam, och det hotades med maktmedel. Sveriges riksdag krävde en folkomröstning i Norge som villkor för att godkänna unionsupplösningen. Norges regering och Storting förekom svenskarna genom att utlysa en folkomröstning innan kravet blev officiellt framfört från svensk sida. ,Den 13 augusti hölls folkomröstningen och 85 % av de röstberättigade deltog. Det var allmän rösträtt för män över 25 år. Kvinnorna var därmed utestängda men de organiserade sin egen underskriftskampanj. Omröstningen gav en överväldigande majoritet för upplösning av unionen. Hela 368.208 röstade ja till "stadfästa upplösningen av unionen", medan 184 röstade nej. Förhandlingar om unionsupplösningen hölls i Karlstad september 1905. Trots att militärmobilisering skedde på båda sidor och förhandlingarna var hårda kom man till sist överens om skilsmässa den 23 september och den svenska erkännandet av Norge som ett fritt land kom den 26 oktober 1905. Regenter i detta avsnitt: Karl XV 1859- 1872. Oscar II 1872-1907, Från Alf Henriksons fantastiska bok Svensk historia utgiven av Albert Bonniers förlag. Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]