Riksgymnasiet för rörelsehindrade är inhyst i Angeredsgymnasiet i Göteborg. Två korridorer i en jättestor skola. Moa Johansson går i ettan i en klass med bara sex elever. - Det som är bra är att vi allihop använder rullstol, säger hon. Men vi vet ingenting om de andra eleverna, de som går i stora skolan. Det känns som om vi är statyer för dem.

Varje dag när Moa kommer hem från skolan sätter hon sig vid synten och spelar och sjunger. Håkan Hellströms sånger har betytt mycket för henne.

- "Bry dig inte om dom, titta rakt fram inte runt dom". Den texten känner jag igen mig i. Jag har aldrig kunnat strunta i vad folk tycker om mig. Men nu har jag börjat med det.

Angelica Johansson flyttade hemifrån för att kunna gå på Riksgymnasiet för rörelsehindrade. Hon trivs, men saknar att gå i stor klass och alla vännerna hemma i Lidköping.

- Men jag hade aldrig klarat gymnasiet hemma, säger hon.

Angelica har perceptionssvårigheter som följer med hennes rörelsehinder.

- Jag har svårt med mönster, och om jag räknar matte på rutigt papper ser jag bara rutorna, inte talen. Men ofta trodde folk inte på mig när jag berättade vad jag hade svårt med. Jag försökte vara som andra, men det funkade ju inte. Nu orkar jag både plugga och ha en fritid. Jag antar att det är så här det ska kännas, egentligen.

Vilka skolfrågor är viktigast när barnen själva får bestämma? Varje fredag nu under våren stiger vi in genom skolans dörrar. Det andra programmet är gjort av Lollo Collmar.