Idag vill jag prata om otrygghet i kroppen som visar sig som tvångssymptom - d.v.s. tankar eller saker vi känner vi behöver göra som tränger sig på, som blir repetitiva, som inte lämnar oss ifred och som kan lova en känsla av lättnad om vi utför en handling men lättnaden är aldrig mer än bara tillfällig. När den här typen av ängslan blir tillräckligt stor kan man få diagnos för det, såkallad tvångssyndrom eller OCD (obsessive-compulsive disorder).

Jag tycker att det jag läst och lärt mig om att bemöta den här problematiken inte är tillräckligt och missar vad som egentligen pågår inom oss. Jag tar med dig på en diskussion om på vilka olika plan vi kan möta vår ängslan när vi försöker leva friare, om det så är från OCD-typs ängslan eller vilket som helst annat psykiskt lidande. Jag pratar om KBT-triangeln med tankar-känslor-och beteende och varför jag inte tycker att en beteendeterapeutisk approach är tillräcklig. Ja, jag blir lite barsk och uttrycker att jag inte tycker att det jag fick under min utbildning riktigt täckte hela spektrat, och uttrycker mig kring hur jag tycker att vi psykologer behöver sikta högre och förstå djupare när vi ska hjälpa människor.

Sänder all kärlek till dig,

Jennifer