Jag älskar bra standup. Med betoning på bra. Ståuppkomik kan ju också vara outhärdligt smärtsam att behöva bevittna när den inte flyger - eller när någon rentav bombar; dör på scen inför öppen ridå och hundratals belackare.

Det är ju onekligen att spänna bågen - att ta plats på scenen, fatta mikrofonen, och begära av publiken inte bara att de ska lyssna, utan dessutom ta en för att vara fyndig och rolig.

Tröskeln är brutal - en tegelvägg av hån och burop - som nybörjarna kraschar in i när de ska provflaxa med sina ludna vingar.

All respekt till de som vågar.

Om och när man till slut kommer över tröskeln, kan det istället bli tvärtom - när förtroendet är etablerat och befäst finns det ju en synergi mellan komiker och publik, som skapar ett ännu roligare samspel. En orkester av skratt, där komikern är dirigent.

Har jag ens några? Dissektionen här är en smärtsam process som på sina ställen blir både riktigt låg och beklämmande mörk. Så håll i dig nu, för en flygtur skakig nog att orsaka katastroftankar...