I Johannesevangeliet 8:1-11 finns berättelsen om kvinnan som en mobb drar fram till Jesus. Planen är att kasta sten på kvinnan tills hon dör. Äktenskapsbryterskan. Ertappad, därför dömd. Jesus svarar med tyst skrivande och ritande på marken. Vad ritar han? Vad skriver och beskriver han? Tydligen något som får alla stenkastare att droppa av, en efter en. Han skissar något som måste ha avslöjat och omöjliggjort fördömanden och avrättningar av andra.

Han måste även i situationen ha etablerat lite till av Guds goda vilja, Guds ordning och reda, kort och gott hans annorlunda spelregler. Spelregler som får dödsdömda att leva vidare.

Kvinnan blir ensam kvar, ställd inför dubbelheten i Jesus frihetsförklaring: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer”. En frihetsförklaring som fortsätter att ha ett ärende till oss idag.

Här är berättelsen flyttad till en fiktiv värld, men som skulle kunna vara vår värld.