Ända sedan Platons dagar har det sagts att den nödställde ofta blir ovanligt uppfinningsrik. Under pandemivåren 2020 verkade kärnan av det synnerligen begagnade ordspråket mer aktuellt än någonsin, när företag och hushåll skulle räddas undan från något som bara veckor tidigare närmast upplevts som en omöjlighet: En epokgörande ekonomisk depression, massarbetslöshet och stagnation.

Men vad var det för idéer som slog rot och vad var det för begrepp som skulle födas fram i viruskrisens paradigmskifte?

Ekonomin går genom cykler - långa så väl som korta - och när centralbanker tömt sina arsenaler med kraftiga stödköp i marknaden och räntesänkningar till under nollan så ställdes frågan: Vad skulle bli nästa penningpolitiska vapen.

Analytikerna varslade om att pandemin banat väg för deflation kombinerat med stagnation - ett scenario som det till skillnad från den motsatta stagflationen saknas ett beskrivande ord för.

Hur ser en modernare penningpolitik ut egentligen, och vad var det som ledde dithän att ett skifte såg ut att komma allt närmare, där andra nyord som helikopterpengar och medborgarlön tedde sig allt verkligare.

Och är det så som det har sagts: Att den uppfinningsrikedom som föds i nöd alltför ofta frambringar farliga idéer?