Har vi på ett kollektivt plan förlorat förmågan att bara vara samt att leva i fred, i samförstånd och i samklang med varandra och vår natur? Kan vi förstå oss själv och våra samhällen mer som ett uttryck för oro och ångesthantering som leder till att vi är mer human doing istället för human being? I detta avsnitt i berättelsen undersöker vi om det kan ligga någon sanning i hypotesen att vi som art är kollektivt traumatiserade utan att förstå det själva.