Jag brukar säga att språk handlar om kommunikation och möten. Idag tänkte jag skriva om tre möten och kanske lite om hur jag förberett mig för dem.

En vanesak

På vagnen träffar jag en före detta elev. Vi spenderade mer än ett år tillsammans när hon läste sfi där jag jobbade. Först var hon min elev och sedan fortsatta hon med mina kollegor. Vi har alltså setts mycket under en tid i livet.

Jag får en kram (det värmer alltid lärarhjärtat) och sedan pratar vi om sådant vi har gemensamt. Vi har barn i samma ålder. De är stora nu. Jag berättar lite om mitt nya jobb. Innan hon går av vagnen får jag med mig en hink med kakor. Det har varit Eid Al-Adha och tydligen har hon fått över. Jag går hemåt med min kakhink i handen.

Vi har inte supermycket språk gemensamt. Hon kan en hel del svenska förstås. Jag kan lite somaliska. Vi blandar för att det är kul. Hon retar mig för att jag har glömt all somaliska. Jag tycker det är roligt att försöka säga några meningar i alla fall.

På sfi fick jag träna på en sak, att prata med människor som jag inte har så mycket språk gemensamt med. Det är faktiskt en vanesak. Vissa har lättare för det och andra behöver träna mer. Det kan vara stressande att inte förstå och ha svårt att göra sig förstådd. Grejen är att man kan få kontakt ändå. Man kanske får nöja sig med enklare ämnen. Men det går ändå att få kontakt. Ofta tänker jag att det är viktigare.

Ett helt liv

Lite tidigare samma dag träffar jag en gammal kollega. Han var samhällslärare på Abf när jag fick mitt första lärarjobb där. Vi har knappt setts eller haft kontakt sedan dess. Vi har pratat om det men det har inte blivit av. Det är kul att ses och vi pratar en lång stund.

Vi har mycket gemensamt, inte bara modersmålet. Vi är båda lärare, intresserade av samhälle och politik och har liknande åsikter. Det här samtalet har jag förberett mig för hela livet. Ända sedan jag var liten har det pratats politik i min familj. Jag har massa erfarenheter, exempel och berättelser att falla tillbaka på. Dessutom har jag jobbat som lärare i 15 år. Jag har lätt att hitta många gemensamma nämnare med min kollega. Skillnaderna mellan oss blir snarast en möjlighet. Vi har lätt att jämföra olika erfarenheter och perspektiv för att vi har så mycket gemensamt

Vi är dessutom ungefär lika gamla och har upplevt liknande saker i karriären. Det är lätt att prata och vi hade lätt kunnat prata i flera timmar om vi hade haft tid. Egentligen känner vi inte varandra så mycket. Men det känns ändå som jag känner honom väl. Har du upplevt samma sak?

14 timmar brädspel med främlingar

Igår spelade jag brädspelet Twilight Imperium mellan klockan 10 på förmiddagen och midnatt. Vi tog visserligen en lunchpaus. Jag hade aldrig träffat folket innan. Skulle gissa att de var 10-20 år yngre än mig också. En kom från Turkiet så vi pratade mest engelska.

Hur hamnade jag hos en spelnörd och hans kompisar i Tynnered då? Jag är med i en brädspelsgrupp på Facebook. Det är en lokal grupp. Framförallt köper och säljer man spel där. Men för en vecka sedan var det en spelgrupp som letade efter en extra spelare. Jag hade bara hört talas om Twilight Imperium men kände att jag måste ta chansen. Jag kommer knappast själv köpa spelet för flera 1000 kronor och hitta andra som vill spela det. Det var för spännande för att inte pröva. Så jag svarade på inlägget och fick snabbt en inbjudan. Sedan började förberedelserna.

TI som det kallas är ett väldigt avancerat spel. Det finns 30 olika karaktärer att spela. Det finns en massa regler och olika kort och platsfigurer. Allt har sin funktion och betydelse. Korten och spelplanen är full av symboler som man behöver förstå. Det är som ett språk. Vill man kunna delta behöver man förstå språket.

Dessutom är spelet väldigt socialt. Man pratar med varandra nästan hela tiden. Det ser ut som stridsspel med rymdtema. Men det mesta man gör är att göra affärer, förhandla och diskutera. Det var inte tyst många minuter under timmarna vi spelade. Reglerna skapar en ram där man kan vara väldigt kreativa tillsammans. Man tävlar mot varandra men måste samarbeta för att komma framåt. Spelet blir som ett slags social workshop.

Jag visste att det skulle bli en utmaning. Det går inte att lära sig allt i ett sådant avancerat spel i förväg. Samtidigt behövde jag förbereda mig om jag skulle ha roligt. Målet var förstås att bli inbjuden igen. Hade jag inte förstått någonting och frågat om alla regler hade chansen varit mindre. Är man total nybörjare gör man spelet långsamt för de andra. Jag ville visa att jag brydde mig och att jag hade ansträngt mig.

Jag tror att jag lade ungefär 10 timmar under veckan för att studera spelet. Jag läste regler och tittade på YouTube-videor. Vi hade en process på Discord där vi förberedde oss tillsammans. Jag ställde många frågor till killen som bjudit in mig. Det gjorde att jag kunde hänga med ganska bra igår. Jag hade koll på de viktigaste reglerna och ställde ganska effektiva frågor. Jag förstod vad jag inte förstod, så att säga. Samtidigt var det helt omöjligt att följa med i de avancerade strategierna och förhandlingarna kring bordet. Att ha rätt förväntningar är superviktigt. Man behöver delta i ett socialt sammanhang utifrån sina förusättningar. Hade jag krävt av mig själv att spela jättebra hade det inte blivit roligt.

Träna på att möta folk

Vill man bli bättre på tennis måste man spela tennis. Vill man bli bättre på att möta folk måste man träna på att möta folk. Här fick jag en liten utmaning att bita i. Det är förstås inte alls samma sak som att lära sig ett nytt språk i ett nytt land. Men det är alltid intressant att reflektera över nya sammanhang där man själv är nybörjaren.

Vad säger du själv? I vilka sammanhang är du själv nybörjare just nu? Och skulle du uppskatta att spela brädspel i drygt 12 timmar? Eller lägger du hellre tiden på något annat? Dela gärna med dig något från din värld!

Jag hoppas att du går lagom förberedd in i nästa vecka!

/Kalle

This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com