Svenska med Kalles Podcast

– Jag ska gå och se Ina Lundström, säger kollegan.

Jag känner inte till henne. Hon säger att det är stand-up. Jag säger att jag inte är så inne på stand-up. Hon berättar att hon varit med i tv-programmet På spåret. Jag säger att jag inte följer På spåret. Hon säger att hon utsågs till Årets göteborgare för några år sedan. Känns ju som någon jag borde hört talas om. Men det hade jag inte. Ina har tydligen flera utsålda shower nu i Göteborg. Framgångsrik med andra ord. Kollegan går. Jag kollar upp Ina på Instagram. Känner inte igen henne. Men hittar ett roligt klipp där hon pratar om svensk humor. Hon bär också en Roffe Ruff-tshirt (rappare från Göteborg). Det lovar ju gott (ger positiva förväntningar).

Jag skickar ett meddelande till kollegan: “Nu vet jag vem Ina Lundström är”. Hon replikerar “hon är fantastisk!”. När jag googlar vidare inser jag att jag lyssnat på Ina förut. Hon är en av de som ligger bakom (skapar/är ansvarig för) podden Flashback Forever. Om du inte känner till Flashback är det ett svenskt internetforum. I princip inget censureras där*. Man kan alltså hitta ganska extrema trådar med kontroversiellt innehåll. Bra att känna till om du kollar. Men det finns också många roliga trådar om vad som helst. I podden diskuterar Ina och de andra värdarna roliga trådar på Flashback som de har hittat. Det är riktigt roligt ibland.

Det där klippet om svensk humor då? Ina får frågan om det finns någon typisk svensk humor. Hon svarar att det är typisk svenskt att skämta om vem som är bonnigast. Bonnig är ett milt nedsättande ord om någon som kommer från landet. Det bygger på negativa stereotyper alltså, om till exempel klädstil, hur man pratar eller vilka åsikter man har. Ina menar att skämt om det funkar i hela Sverige eftersom alla var bönder några generationer tillbaka. Jag kan inte säga att jag känner igen det. TV-serien Macken skämtade om bonnighet på sätt och vis. Men den är från 80-talet. Ina vet säkert bättre. Hon är ju professionell komiker. Har du stött på att folk skämtar om bonnighet?

5 minuter senare kommer nästa kollega förbi och säger trevlig helg. Hon ska hem och titta på just På spåret. Hon tycker att det är höstens höjdpunkt. Hon blir tydligt förvånad när jag inte tittar på det. Jag ser något avsnitt ibland om jag är hemma hos mina föräldrar när det sänds. Men det är inget jag följer. Har du sett det?

Det är faktiskt en specfik form av utmaning att navigera ett samtal om något man inte känner till. Eller där någon tar något för självklart. Det borde hända den som lär sig svenska ofta. Det finns ett slags normer för vad alla självklart borde känna till, och kanske uppskatta också. Det är lätt att känna sig lite dum när man har missat något sådant. Jag tycker det brukar fungera att vara nyfiken på det den andra berättar om. Vissa personer reagerar alltid med ointresse eller skepsis (misstänksamhet) mot sådant de inte känner till. Det stänger konversationen. Bättre att vara öppen och intresserad, tycker jag. Inte minst om man lär sig ett språk. Det är den där konsten att intressera sig för det man inte är intresserad av som jag pratar om ibland.

Jag fick förresten ett annat tips tidigare i veckan. En annan kollega frågade om jag sett Yung Leans senaste video. Kollegan beskrev det som “den sjukaste musikvideo han sett” (alltså väldigt bra). Jag antar att han menar det här liveframträdandet. Dansen är onekligen imponerande. Yung Lean är/har varit oerhört framgångsrik. Jag har aldrig riktigt fattat grejen. Ett intressant livsöde dock. Det finns en dokumentär på SVT Play som heter Yung Lean - In my head. Den tyckte jag var intressant.

En sensmoral av ovanstående är att den som vill lära sig om ett lands kultur behöver ta impulser från många människor. Jag har skrivit ganska mycket om sånt som intresserar mig de senaste breven. Finlandssvensk poesi till exempel. Men för någon annan är helt andra saker intressant. Det säger väl sig själv (är självklart). Men kan vara bra att påminna sig om ändå. Det går till exempel inte att skriva en lärobok som faktiskt representerar folks intressen och vad som är populärt. Det varierar för mycket mellan olika människor.

Zara Larsson är jättepopulär. Jag orkade se en halv låt när hon spelade på Way Out West. Det var stor uppståndelse när Swedish House Mafia ställde in sin konsert i Göteborg på grund av vädret. De fyllde hela Avenyn dagen efter med en spontan gratisspelning. Jag kan personligen inte tänka mig något mer ointressant. Smaken är som baken.

För att mina tips här i brevet ska bli mer generella försöker jag dela med mig av vad andra uppskattar och nämner för mig. Förhoppningsvis kan du som läser upptäcka nya saker ibland.

Min mamma läser ju väldigt mycket hela tiden. Det hon har tipsat om på senare tid är romanerna Inkokt Ruda av Klas Östergren och Ultravåld av Tone Schunneson. Den senare kan du se ett boksamtal om från Bokmässan här. För egen del har jag läst ut romanen Felicia och Vergilius - en kärlekshistoria av Magnus William-Olsson. Det var en riktigt fin skildring av barndom, lek och fantasins makt. Jag ser fram emot att läsa Birgitta Lillpers nya roman Doften, när de rörde sig genom porsriset. Min bokhandlare hade inte den inne. Hon har själv lämnat Dalarna utan att ta med sig någon kärlek till hembygden. Detta har spillt över på Lillpers som kommer från Orsa så hon har inte läst henne och inte tänkt att någon annan är intresserad heller. Rätt roligt faktiskt. Lillpers är en av mina absoluta favoriter bland svenska författare.

Slutligen är jag övermåttan förtjust i Malte Perssons fantastiska rimmade nonsens i boken Den fördrivna tiden. Malte är en riktig trollkonstnär med orden och när han inte behöver bry sig så mycket om temana blir den lingvistiska leken helt halsbrytande ibland. Kolla in något av detta om det lockar. Eller tipsa mig om något.

Hoppas denna söndag överraskar dig med något yrvaket nyfiket nytt!

/Kalle

*Med att inget censureras på Flashback menar jag att inga ämnen censureras. På forumet kan deltagarna diskutera vilka ämnen de vill. Därför kan man stöta på extrema åsikter i trådarna. Det finns vad jag vet inget olämpligt bildmaterial på forumet. Kan vara bra att veta.

Låt mig pröva en tanke jag fick när jag läste på om Edith Södergran. Jag tänker på vad vi gör med berättelser om kända personer. Jag menar konstnärer, artister, författare, kulturpersoner, politiker, kändisar och så vidare. Vi kan inkludera alla som är offentliga. Men jag tänker framförallt på författare just nu.

Bilden av Edith

Många som pratar och skriver om Edith Södergran upprepar samma sak. Blanda inte ihop diktjaget i dikterna med privatpersonen. Det gjorde man tydligen mycket förr. Det finns inte jättemycket biografiska fakta om Edith Södergran. Ibland har man skrivit hennes biografi utifrån hennes dikter. Men man har inte haft så mycket stöd för att tolka det så. Det har varit spekulativt.

Ett problem är förstås att man berättar en berättelse som kanske bara är fantasier. Man skapar då också en bild av poeten som blandar ihop sig med hennes verk. Bilden av konstnären påverkar hur vi tolkar konstverket.

En annan risk är att vi förminskar Södergrans poesi. Vi missar vad hon gör poetiskt när vi tolkar dikterna för personligt. Hennes “jag” i dikterna skriver fram ett nytt subjekt. Hon gestaltar ett nytt sätt att vara och tänka som människa. Det intressanta är inte vad dikterna säger om privatpersonen Edith. Det viktiga är att hon skapar nya sätt för oss att vara. Då kan vi tolka Södergran mer idéhistoriskt än biografiskt. (Alla läser och tolkar förstås som de vill. Litteraturvetenskapen har rört sig bort från biografisk tolkning. Jag är nyfiken på vilka tolkningar som kan ge oss mest. Och av att reflektera över den här frågan.)

Det här med uttrycket skriva fram. Låt mig säga något om det. Jag tycker det är lite intressant. Jag har framförallt hört det i akademiska sammanhang. Från Korp Språkbanken får jag 623 träffar på “skriva fram”. Då har jag inte sorterat ut meningarna där det är partikelverb. Det är i alla fall inte jättevanligt. Ett exempel därifrån är “skriva fram landsbygden”. Det betyder ungefär att gestalta eller skapa en bild av landsbygden. Skriva fram betonar att texten konstruerar ett sätt att tänka om landsbygden. Jag tror det hänger ihop med tankar om att språket är med och skapar verkligheten. Bara mina spekulationer”.

Och Karin Boye

Mitt intryck är att kvinnor oftare tolkas personligt och privat på det här sättet. Nu har jag inga källor att referera till. Men det är något som upprepas i många diskussioner om mottagandet av litteratur. Hur det än är med det, fick diskussionen om Edith Södergran mig att tänka på en annan känd kvinnlig poet, Karin Boye. Här har man på liknande sätt tolkat privatpersonen genom dikterna. I Boyes fall finns andra intressanta saker att ta upp dessutom.

För några år sedan läste jag Johan Svedjedals biografi om Karin Boye. Där diskuterar han tidigare biografier och tolkningar av personen Boye. I en podcast som du kan hitta här säger Svedjedal att “Karin var en kul tjej, det glömmer vi ofta”. En anledning kan vara att hennes självmord har påverkat tolkningen av hela hennes liv. Jag tror också att hennes högtidliga och allvarliga dikter påverkar bilden av personen. Det är lätt att tänka sig en väldigt seriös person vid pennan, när man läser henne.

Och än sen då?

Vad spelar det för roll vad vi tror om gamla poeter? Jag tror det finns flera skäl att tänka på det. Om jag börjar med det mest generella. Jag tror det säger något om hur vi skapar berättelser och föreställningar om andra människor. Vi kan kalla det fördomar. I så fall får vi acceptera att vi alla gör det hela tiden. Det är ytterst mänskligt. Men vi kan vara skeptiska och kritiska mot våra förhastade slutsatser om andra.

Jag tror det här är viktigt när vi diskuterar frågor om invandring och integration. Det är väldigt lätt att köpa (acceptera) generaliserande tankar om hela grupper av människor. När sådana sätts i spel politiskt kan det bli farligt. Det vi kan göra är att granska och utmana sådana fördomar, hos oss själva och andra. Det kan börja med den enkla frågan “stämmer det där verkligen?” eller “är det så enkelt?”.

Jag har säkert nämnt det förr. Men det här anknyter till författaren Chimamanda Ngozi Adichies TED-talk om faran med en enda berättelse. Vare sig vi pratar om en människa eller en grupp så finns det alltid flera perspektiv som är giltiga. Människor är komplexa. En beskrivning eller berättelse kan inte fånga in oss. Karin Boye kan både vara en högstämd skald och en kul klipsk självironisk tjej.

Och ännu mer än sen då?

Och sen fungerar personer som Boye och Södergran som exempel på vad vi kan säga, skriva, skapa och göra i offentligheten. De blir mönster för vilka vi kan vara. Och vare sig vi vill det eller inte kommer de också läsas som kvinnor. Och då blir de exempel på vad kvinnor kan göra och vara i offentligheten. Vi kan berätta berättelser som begränsar eller berättelser som öppnar. Vi kan odla enfald och entydighet eller mångfald och mångtydighet. Alla former av uttryck som bryter eller skaver mot en norm har potentialen att skapa mer utrymme. Mer utrymme för oss alla tänker jag. Det är därför jag tror Vierge Moderne var så djärv (modig) på sin tid. Få kvinnor hade uttryckt sig på det sättet vid den tiden.

Än män då?

Men gäller det här verkligen bara kvinnor? Det känns vanligare att prata om begränsande stereotyper i samband med kvinnor. Men samma diskussion finns om män, mansroller och maskulinitet. Jag kom att tänka på ett exempel. För länge länge sedan, när jag bodde i Gävle faktiskt, läste jag boken Ställd (Stiffed på engelska) av Susan Faludi. Den handlar, som jag minns det, om hur föreställningar om maskulinitet begränsar och skadar män. Jag minns särskilt hur hon tolkade rockstjärnan Anthony Kiedis, sångare i Red Hot Chili Peppers, i relation till den maskulina rockstjärnemyten. Jag minns att jag tyckte det var intressant. Jag var stort Chili Peppers-fan på den tiden. Tesen var ungefär att Kiedis fallit offer för sina egna föreställningar om den manliga rockstjärnan. Poängen i det här sammanhanget: diskussionen handlar lika mycket om män som kvinnor och bortom den dikotomin.

Ett sidospår kan vara basisten Flea som nyligen släppte en jazzskiva. Han berättade i en intervju om sin djupa osäkerhet att spela jazz och att dela sin musik med jazzmusiker. Där har vi en annan typ av föreställning som håller tillbaka: “jag är bara en rock dude, jag får inte göra det här”.

Och varför inte en filosof när vi ändå är igång?

Jag har länge velat läsa den rumänske filosofen E. M. Cioran. Han är känd för att vara en extrem pessimist. Jag brukar finna sådana upplyftande att läsa. På biblioteket hittade jag en översättning av hans första bok On the heights of despair (på förtvivlans höjder). Det är verkligen en beckmörk buffé Cioran bjuder in till. Kapitlen heter saker som The passion for the absurd, Weariness and Agony, Despair and the Groteusque, The World in Which Nothing Is Solved och så vidare. En lång radda munterheter.

I alla fall är det intressant att läsa översättaren Ilinca Zarifopol-Johnstons förord. Han skriver om översättarens relation till författaren: “Like Jacob who wrestled a mysterious being all night long, the translator struggles silently with the author until he blesses him or lets him go. Like Jacob, he wants to know his opponent, to see him face to face…”

Han berättar han om när han träffar Cioran. Han hoppas att författaren ska vara en “ung” gammal man (Cioran är då 80 år gammal). Genom texter föreställer sig Ilinca en ung man som krockar med den riktiga personens ålder. Och han blir inte besviken. Han träffar en vital äldre herre som inte vill ta hissen och tar med honom på en rask promenad genom Paris. Just det, Cioran flyttade till Frankrike och skrev efter det på franska. Ännu en historia om exil och att byta land och språk.

De flesta har väl någon erfarenhet av att träffa en person vi läst eller sett på scen eller i en film? Sådana möten kan vara intetsägande, pinsamma, göra en besviken eller i bästa fall överraska en positivt. Sällan är väl en person som man tänkt sig? Sådant kan ändå vara värt att fundera över när vi lätt skapar så kallade parasociala relationer med folk genom sociala medier etc.

En liten kulturell mumsbit förresten. När man har träffat en kändis kan man säga att man mött Lassie (hunden i filmerna). Så vitt jag vet måste det hänga ihop med låten Jag mötte Lassie av gruppen Ainbusk Singers. Lyssna här och missa inte gotländskan i den talade introduktionen.

Har du nån kul kändishistoria att dela med dig av?

I vilket fall önskar jag dig denna söndag ett du i den allra mest öppnande och tillåtande tolkning som tänkas kan.

/Kalle

Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Så skriver poeten Edith Södergran i förordet till sin andra diktbok Septemberlyran. Här har vi att göra med en kaxig poet. Hon skriver dikt på svenska som ingen gjort innan. Hon är nästan först med att skriva fri vers. Det innebär att hon överger traditionella rim och rytmer. Raderna är olika långa.

Södergran introducerar modernismen på svenska språket. Hennes produktion är ganska liten. Mer om det snart. En kaxig poet som tar plats som kvinna i den mansdominerade litterära offentligheten. Hon revolutionerar dessutom poesin på svenska. Och hon läses än idag. Din lokala bibliotekarie kommer älska att hjälpa dig hitta Södergrans poesi.

Hur hamnade jag här?

Jag nämnde väl att jag läste svår samtida poesi i förra texten? Det var det som fick mig att tänka på Szymborskas Samtal med stenen. Jag satt där förra helgen med de nya svenska poeterna och kände mig småkorkad (inte så intelligent). Då fick jag tanken att jag borde gå tillbaka till början. Äldre dikter som jag tyckte var svåra förut. Borde inte de kännas lättare nu? Det skulle stärka självförtroendet. Och ge mer kött på benen (mer kunskap och kontext) för att läsa ny poesi. Så tänkte jag.

Men vadå början? Jag tänker inte i första hand på Georg Stiernhielm, Carl Michael Bellman, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Anna Maria Lenngren, Erik Johan Stagnelius, eller ens Gustaf Fröding. De här äldre grejerna är supercoola. Det finns massor att hämta. Låna gärna en antologi och pröva att läsa.

Men jag är sugen på att komma djupare in i den moderna poesin. Så “början” för mig blir när den föds i svenskspråkig poesi. Jag tittade i bokhyllan. Och Edith Södergran kändes mest rätt av det jag har hemma.

Lite om hennes liv

Södergran fick ett kort men intressant liv. Hon föddes 1892 i Sankt Petersburg men familjen flyttade snart till byn Raivola på Karelska näset. Då tillhörde byn Finland om jag fattar historien rätt. Nu ligger den i Ryssland.

Södergran var i alla fall finlandssvensk. Hennes modersmål var svenska. Men hon gick i tyskspråkig skola i Sankt Petersburg. Där lärde hon sig tyska, franska, engelska och ryska. Hon fick också en gedigen grund i klassisk litteratur och konst. Det kan vara värt att tillägga att familjen hade det gott ställt (hade bra ekonomi) när Södergran var barn. Det kom att ändras senare.

1908 blev Södergran sjuk i tuberkulos. Hennes far hade dött av samma sjukdom. Det fanns ingen riktigt bra behandling av sjukdomen på den här tiden. Det man gjorde var att spendera tid på sanatorium där man fick frisk luft och bra mat. Edith var inlagd på sanatorium i både Finland och sedan Schweiz. I Schweiz fick hon kontakt med många skrivande och tänkande människor. Hon fick ny inspiration från europeisk litteratur, konst och filosofi. Kan tilläggas att Södergran tog mycket inspiration av filosofen Friedrich Nietzsche (som även Karin Boye lite senare).

Viktiga för Södergrans litterära karriär blev vännerna och författarna Hagar Olsson och Elmer Diktonius. De stöttade henne, marknadsförde henne och gav ut hennes sista diktsamling Landet som icke är postumt (efter Södergrans död).

Det finns massa intressant att läsa om Södergrans liv och historien som påverkade det. Här har jag tagit fakta från Wikipedia och diverse poddar. Sök på Edith Södergran på till exempel Spotify så hittar du flera intressanta podcastavsnitt om poeten och poesin.

Några nedslag i dikterna

Dagen svalnar

I debuten Dikter från 1916 hittar vi den berömda dikten Dagen svalnar. Ett fint minne från universitetet är när min lärare läste och tolkade den här dikten högt för oss under en föreläsning. Dikten består av 4 delar och har en starkt erotisk ton:

Tag min hand, tag min vita arm

tag mina smala axlars längtan…

och

Du kastade din kärleks röda ros

i mitt vita sköte

jag håller fast i mina heta händer —

din kärleks röda ros som vissnar snart…

Allra mest känd är sista delen som jag citerar i sin helhet

Du sökte en blomma

och fann en frukt.

Du sökte en källa

och fann ett hav.

Du sökte en kvinna

och fann en själ —

du är besviken.

Här ser vi ett tema som återkommer i Södergrans poesi, kvinnorollen och förväntningar på kvinnor. Både genom sitt liv och i sin poesi utmanade hon hur kvinnor skulle leva och skriva. Det fina tycker jag är att dikten är öppen nog att läsas generellt. Många kan känna igen sig i att begränsas av någon annans förväntningar. Dikten är ganska enkel men fångar in något djupt mänskligt som vi kan läsa både mot den historiska kontexten och våra personliga erfarenheter. Det är sådant som skapar klassiker.

Vierge Moderne

Det känns naturligt att gå över till en annan känd dikt som heter Vierge Moderne, också den från debutsamlingen

Vierge betyder jungfru (oskuld, kvinna som inte har haft sexuellt umgänge) på franska. I dikten talar en modern jungfru. Jungfrun hittar vi i fler dikter av Södergran. Vi kan fortsätta tolkningen av den metaforen i kommentarerna om någon vill.

Notera först formen. Litteraturvetare pekar ut att Södergran här skriver fram ett modernistiskt jag, en fri individ som skapar sig själv. Hon använder en typisk modernistisk form där det första ordet upprepas genom hela dikten. Walt Whitman är till exempel känd för det. Även om det är fri vers arbetar Södergran här med diktens rytm som understryker diktens kraft och självförtroende.

Jag skulle säga att det är en oerhört kaxig dikt. Poeten gör sig till talesperson och levande exempel på en ny tid med nya fria villkor. Hon föregriper också vår tids diskussioner om sexuell identitet med första radens Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum. Jag föreställer mig att Södergrans läsare under hennes tid fann det provocerande eller fascinerande.

Landet som icke är

Det finns alldeles för många bra dikter att prata och skriva om. Jag nöjer mig med en till från den sista diktsamlingen med samma namn Landet som icke är. Läs den först om du vill och så några kommentarer

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är jag trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom landet som icke är.Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka vår sargade pannai månens dagg.Mitt liv var en het villa.Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit –vägen till landet som icke är.I landet som icke ärdär går min älskade med gnistrande krona.Vem är min älskade? Natten är mörkoch stjärnorna dallra till svar.Vem är min älskade? Vad är hans namn?Himlarna välva sig högre och högre,och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmoroch vet intet svar.Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och alltid skall älska.

Jag läser dikten som både metafysisk, existentiell och metapoetisk (dikt om dikt). Kanske har jaget i dikten hittat vägen till ett faktiskt paradis. Är det i så fall ett kristet eller hedniskt? Runor konnoterar ett hedniskt sammanhang. Min älskade med gnistrande krona ger mig bilden av en frälsargestalt. Mina associationer går till Jesus törnekrona.

Det sätts upp ett motsatsförhållande mellan livet och det paradisiska tillståndet. Det känns nästan platonskt. Het villa syftar här på en illusion eller fantasi, tänk dig som hallucinationer när du har feber (inte villa som i hus alltså). I landet som icke är befrias vi och kan svalka oss. Det låter lite som att vi både släpper våra begär och kan se sanningen.

Det finns också en paradox i att människobarnen drunknar i ändlösa dimmor och vet intet svar men ändå är de ingenting annat än visshet. Den här dikotomin (motsatsen) kan läsas mot flera filosofiska och andliga traditioner. Kanske kan Södergrans idéhistoriska kontext ge ledtrådar. Tanken på att vi är vilsna och förblindade men också bär sanningen inom oss känns välbekant. Återigen kan vi stanna upp vid Södergrans självförtroende. Hon tar självklart på sig profetens roll och uppenbarar något för läsaren. Vi ser igen det erotiska motivet antydas med en manlig älskad med gnistrande krona.

Det går inte att skriva något uttömmande om Södergrans poesi i ett kort brev. Jag hoppas att några av er får lust att läsa mer av och om Södergran. Hon har influerat många poeter som kommer efter henne. Hon är också översatt till många språk. Inget hindrar att vi diskuterar någon dikt mer i detalj på Substacks plattform. Dikten Ingenting är till exempel en fascinerande dikt. Jag ska också dela lite läsningar och musik baserad på Södergran på Svenska med Kalles Instagram.

Dags att landa på jorden igen. För mig bjuder dagen på brädspel med vänner. Hoppas du har något avkopplande planerat eller oplanerat

och att du hittar vägen till söndagen som inte är.

/Kalle

Jag har inte den blå boken Dikter 1945-2002 med översättningar av Wisława Szymborskas poesi. Men den står i mina föräldrars bokhylla. Jag bad pappa att skicka foton på dikten Samtal med stenen. Du kan läsa den längst ner i brevet.

Jag har förut skrivit om ett av mina tidiga minnen av poesi. Det var pappa som läste Nils Ferlin för mig. Ferlin och Szymborska har liknande kynne (karaktär, sinnelag). De har både en milt ironisk och humoristisk inställning till människan och samhället.

Det var en kursare (kurskamrat) på universitetet som fick in mig på Szymborska. Vi läste henne tillsammans och diskuterade dikterna. Samtal med stenen har varit med mig i snart 20 år. Jag kom att tänka på den igår. Spontant fick dikten en ny innebörd. Motivet att inte släppas in aktualiserades på nytt. Vi kommer dit snart.

En metafysisk fantasi

Filosofen Immanuel Kant skrev om vad vi kan veta. Verklighetens sanna natur kallade han tinget i sig. Hans tes är att vi inte kan veta något om hur världen verkligen är. Tinget i sig är för alltid onåbart för oss människor.

Den svenska poeten Hjalmar Gullberg har faktiskt skrivit en dikt om tinget i sig. Det är stackars adjunkt Örtstedt som i drömmen får ett paket direkt från Kant. Du kan läsa dikten längst ner.

Szymborskas diktjag längtar efter en personlig kontakt med världen och naturen. Hon knackar på stenens dörr. Hon ber att få komma in. Hon vill se och till och med andas in stenen. Hon har hört om vackra salar. Hon planerar att göra samma sak med bladet och droppen. Hon lovar att det enda hon ska ta med sig är ord. Hon ska berätta om sin upplevelse och ingen kommer tro henne. Men stenen säger nej.

Poeten är inte värdig att komma in. Hon har inte det rätta delaktighetssinnet. Hon har inte ens fantasi nog. Synen räcker inte till. I slutet skrattar stenen hånfullt åt poeten och säger att den inte har någon dörr alls. Människan är för alltid utestängd från naturens innersta väsen. Vi är dömda att leva på avstånd.

Språket

De ord som Szymborska vill ta med sig kan vara själva förbannelsen. Seendet och språket är nära sammankopplade. Den som ser är skild från det sedda. Ordet är skilt från det ordet betecknar. Människan står ett steg från naturen. Vi kan inte komma in. Vi är inte inbjudna. Vi är dömda att betrakta och tala om. När Szymborska försöker tala till blir hon avvisad och utskrattad.

Människans tillvaro präglas av begär. Det temat återkommer i andliga och filosofiska traditioner. Det kan vara begär efter andra människor, makt, pengar eller status. Det kan också vara begär efter kunskap. Kants insikter innebär ett slags besvikelse. Szymborskas längtan blir obesvarad. Vi kan inte komma i närkontakt. Vi kan inte få perfekt kunskap om naturen. Det är slutsatsen. Hjalmar Gullbergs huvudperson Örtstedt blir skräckslagen när han får möjligheten i drömmen.

Konsten och poesin

Så har jag tolkat dikten innan. Igår slog mig spontant en annan tolkning. Jag har de senaste dagarna försökt läsa böckerna Ägt av Alva Hedberg och Mullvadens kärlek till buffeln av Erik Lindeman Mata. Båda är svårlästa och svårtillgängliga, särskilt den senare.

Då slog det mig att Szymborskas dikt kan läsas som att den handlar om poesin själv. Läsaren försöker komma in i dikten, försöker få tillträde till konsten men avvisas hela tiden. Man tror att det finns något vackert därinne men man får inte se det.

Jag tror absolut inte att Szymborska avsåg den läsningen av dikten. Det finns inte tillräckligt stöd i texten för det. Men inget förbjuder oss att associera. Konst och litteratur kan verkligen kännas så ibland, att den stänger oss ute. Det är lätt att känna sig dum. Man kan också bli lite irriterad. Varför ska det vara så svårt och märkvärdigt med konst?

Och allt annat som stänger ute

Och vi kan låta associationerna vandra vidare. Det finns så många sammanhang som säger stopp, här är du inte välkommen. Det är inte bara stenen som inte har någon dörr. På samma vis är det med många sociala sammanhang. Du vet inte ens vart du ska vända dig. Ingången är gömd. Du kan inte se var du ska knacka på. Jag lämnar till dig att fylla på med exempel.

Jag vill tillägga att jag vet att polska och svenska skiljer sig mycket åt. Szymborska skriver på rim tror jag. Det återges inte i översättningen. Polskan har också kasus vilket ger en stor frihet att anpassa meningarna och ordföljden. Svenskan är på det sättet ett mindre flexibelt poetiskt språk. Det påverkar förstås också översättningen. Men jag kan inte polska så jag får hålla till godo med översättningen.

1996 tilldelades Wisława Szymborska nobelpriset i litteratur. Du kan läsa mer om det på nobelprisets hemsida. Där finns också dikter på polska, svenska och engelska.

Som alltid är du välkommen att fråga, kommentera och reflektera vidare. I regel svarar jag med en veckas fördröjning.

Så länge får vi hoppas att vår knackning besvaras och att vi ges tillträde till denna söndag.

/Kalle

Dikterna

Samtal med stenen

Jag knackar på stenens dörr.»Det är jag, släpp in mig.Jag vill stiga in i ditt inre,se mig omkring,andas in dig ordentligt.«

»Gå din väg,« säger stenen.»Jag är ogenomtränglig.Slår man oss också i bitarär vi ogenomträngliga.Mal man oss också till sandsläpper vi ingen in.«

Jag knackar på stenens dörr.»Det är jag, släpp in mig.Jag kommer av pur nyfikenhet.Livet är den enda chansen.Jag ämnar går runt i ditt palatsoch sedan bese även bladet och droppen.Jag har så lite tid på mig för att hinna allt.Min dödlighet borde röra ditt hjärta.«

»Jag är av sten«, säger stenen,»och nödgas hålla mig allvarlig.Gå härifrån.Jag har ingen skrattmuskel.«

Jag knackar på stenens dörr.»Det är jag, släpp in mig.Jag har hört att du har stora tomma salar,skådade av ingen, vackra i onödan,dova, utan ekot av någons steg.Erkänn att du själv vet ganska lite om det.«

»Stora och tomma salar«, säger stenen,»men det finns inte plats i dem.Vackra, kanhända, men ingentingi dina arma sinnens smak.Du kan leva med mig men aldrig uppleva mig.Med hela min yta vänder jag mig till dig,med hela mitt inre vänder jag ryggen till.«

Jag knackar på stenens dörr.»Det är jag, släpp in mig.Jag söker ingen fristad för evigt i dig.Jag är inte olycklig.Jag är inte hemlös.Min värld är värd att återvända till.Jag ska gå in och gå ut med tomma händer.Och som bevis på att jag verkligen har varit därska jag ingenting framlägga utom ordsom ingen kommer att tro på.«

»Du kommer inte in«, säger stenen.»Du saknar delaktighetssinne.Inget sinne kan ersätta delaktighetssinnet.Inte ens synen skärpt till allseendetjänar något till utan delaktighetssinne.Du kommer inte in, du har knappast i sinnetansatsen till detta sinne, fantasin.«

Jag knackar på stenens dörr.»Det är jag, släpp in mig.Jag kan inte vänta i två tusen sekelpå att få komma under ditt tak.«

»Om du inte tror mig«, säger stenen,»vänd dig till bladet, det ska säga som jag.Till droppen, den ska säga som bladet.Fråga till slut hårstråt på ditt huvud.Jag sväller av skratt, ett jättelikt skratt,som jag inte kan skratta.«

Jag knackar på stenens dörr.»Det är jag, släpp in mig.«»Jag har ingen dörr«, säger stenen.

Tinget i sig (av Hjalmar Gullberg)

En vinterafton läser Örtstedt Kant och finner honom verkligt intressant. Men filosofens tyska flyter tungt. Snart somnar över boken vår adjunkt. I nattens dröm gror dagens tankesådd. Kant illustreras och blir lättförstådd. Det kommer, svept i brokig omslagsfärg, Till Örtstedt ett paket från Königsberg. Aktas för stötar! Står det utanpå med petig stil som verkar rokoko. Avsändare och varans fabrikant är ingen mindre än professor Kant. Han granskar lådan vid sin fönsternisch. Det står som innehåll: DAS DING AN SICH. Kring tinget i sig själv, de vises sten, är sinnevärlden blott ett brokigt sken. Vem törs dock rycka undan slöjan kring den rena verkligheten, tingens ting? Adjunkten Örtstedt ryggar bort bestört från det som ingen sett och ingen rört. Om gåvan i hans grova händer sprack! - Han returnerar den med tusen tack.

»Så du är en läsare alltså?«

Jag har stoppat poeterna Fredrik Nyberg och Lars Mikael Raattamaa på festivalområdet. Jag börjar något i stil med »det är ju inte så ofta man hoppar på poeter i offentligheten«. Fredrik håller med medan Lars Mikael invänder att det faktiskt händer ibland. Jag har sett dem här tillsammans tidigare år. Och eftersom jag läst dem båda kändes det lite kul att säga hej.

Fredrik undrar om jag också skriver. Jag svarar att det gör jag inte. Inte riktigt sant förstås men känns inte som sammanhanget att pitcha Svenska med Kalle. »Så du är en läsare alltså«, säger Fredrik. Det är något milt komiskt med den frågan. Det är förmodligen fler personer som skriver poesi än som läser den. Fenomenet har diskuterats på poesipodden Örnen och kråkan. Här står alltså en livs levande läsare framför de två poeterna. (Undrar om de läser mycket poesi själva.)

Fredrik Nybergs två näst senaste diktsamlingar har jag faktiskt läst i sin helhet. Märkliga skapelser som bland annat fantiserar om hemliga tunnlar under Carl Von Linnés bostad. Raattamaa har jag läst mer fläckvis. Han har publicerat en filosofisk essä om förorten, med tonvikt på Angered. Den har jag läst men har bara vaga minnen av innehållet. Sedan har han skrivit en fantastisk dikt om barn som länsar en sopstation efter att samhället kollapsat. Den finns i en antologi med politisk dikt sammansatt av författaren Göran Greider.

Något av allt detta hann jag bara antyda i mitt korta samtal med poeterna innan jag lämnade dem ifred. Med tog jag mig en fundering om det här med att vara läsare. Kultur är ju ingenting utan sin publik. Det är inte mycket lönt med en bok som ingen läser. En teaterföreställning utan någon som tittar blir ett sorgligt spektakel.

En gång för länge sedan såg jag Margareta Krook på Dramaten i Stockholm. Hon satt ensam på scenen i en tronlik stol. Hon var majestätisk i sin uppenbarelse (som jag föreställer mig att hon alltid var). När jag satt där på andra eller tredje balkongen slog det mig att jag var lika viktig som hon. Det är ju att jag är här och tittar som ger mening åt hennes konst, tänkte jag. Drabbades jag månne av hybris? Måhända (kanske) satt det någon viktigare på parkett.

Jag kommer att tänka på den somalisk-amerikanska poeten Ladan Osman. I en intervju pratar hon om vikten av att stötta det poetiska communityt där hon bor. Besöka uppläsningar. Köpa böcker. (Har för övrigt bara läst hennes debutbok. Hon har släppt två till. Kanske någon mer som vill läsa?)

Ett annat exempel var mina två professorer i dramatik på Göteborgs universitet, när jag studerade litteraturvetenskap. De var båda flitiga teaterbesökare. Du kunde se dem även på de mindre teatrarna. Det är något fint med människor som bevarar sin entusiasm för konsten. Även om de hade ägnat sig åt konst akademiskt under många år hade de sin passion kvar.

Även vi vanliga dödliga är viktiga. Kultur är ett socialt och kollektivt fenomen. Genom att uppleva, delta och diskutera håller vi kulturen levande. Alla kan dra sitt strå till stacken, vare sig det handlar om att besöka den lokala filmklubben eller handla böcker från en bokhandel i ditt område.

Och lär du dig svenska finns det något fint med att upptäcka vår kultur. Vi är ett litet och obetydligt land. Det är alltid trevligt när någon har engagerat sig för att upptäcka vad Sverige har att erbjuda, både bakåt i tiden och här och nu. Innan sommaren tog jag en fika med en kvinna som ville bli svenska som andraspråks-lärare. Efter ett tag gled samtalet in på litteratur och det visade sig att hon hade koll på klassiska svenska författare som Karin Boye och Pär Lagerkvist. Sånt är imponerande. Det finns många svenskar som knappt har läst dem.

Engagerat fokus

Det är förstås fint att lära sig mer om en kultur och stötta konst där man bor. Men vad är poängen egentligen? Om det finns någon? Jag tror förstås det finns flera. Men en central poäng tror jag “helt enkelt” är att skänka sin tid, sin uppmärksamhet och inte minst sitt engagemang till något som en annan människa skapat.

Vi kan rikta vår kärleksfulla uppmärksamhet mot många saker: en älskad, ett djur, en vacker vy i naturen. Men konstnärliga artefakter utmärker sig på vissa sätt. De är resultatet av någons medvetna skapande. Det finns en intention och en vilja att kommunicera i verket. Att göra sig öppen för och anstränga sig för att ta emot den konstnärliga kommunikativa handlingen tycker i alla fall jag är något alldeles speciellt.

Det finns en podcast som heter Dissect, skapad av en riktig musiknörd som heter Cole Cuchna. I podcasten ägnar han en hel säsong åt en skiva som han analyserar låt för låt, både texterna och musiken. Det är fantastiskt att följa med när någon låser upp ett verk för en på det viset. Jag tyckte Kendrick Lamar var en okej rappare men inte mycket mer än så. Efter att ha lyssnat på Cuchnas ingående analyser av teman, enskilda textrader och musikalisk komposition på tre Kendrick-skivor har jag en helt annan relation till hans konstnärsskap.

Cuchna släppte nyligen ett TED-talk om värdet av att lyssna noga på musik. Jag har inte lyssnat på det än men gissar att han kommer ge stöd åt det jag skrivit ovan.

Det är så mycket i vårt liv vi gör på autopilot. Vi går genom dagarna i en instrumentell slummer: tränar för att hålla kroppen vid liv, lagar mat för att äta, jobbar för att tjäna pengar, scrollar på telefonen för att distrahera oss. Konsten bjuder in till möjligheten att engagera oss fullständigt i vad en annan människa skapat och den värld som verket öppnar för oss. Det är en möjlighet jag vill bli bättre på att odla och vårda. Kanske du känner samma?

Är du också en läsare, lyssnare, eller betraktare? Vad riktar du din uppmärksamhet mot för tillfället?

Jag hoppas din söndag berikas med möjligheter att rikta ditt fullt engagerade fokus mot något vackert och utmanande som en annan människa skapat.

/Kalle

Min kompis sitter vid baren och snackar med Lasse. Lasse är pensionerad chaffis (lastbilschaufför) och älskar blues och rock. Han pratar gärna om musik och visar mig gigkalendern (på Fridhammars blogg) där man kan hitta spelningar i hela Göteborg. Han undrar om vi hört talas om Alf Robertsson. Det har vi inte men får lära oss att han kom från Gamlestaden i Göteborg och att han har spelat in svenska versioner av Bob Dylan-låtar.

Dagen efter äter jag lunch med min kollega. Hon ska snart byta jobb så vi passar på att ses innan hon försvinner till en annan stadsdel. Vi pratar om vilken musik som spelades hemma när vi var barn. Lustigt nog tar hon upp just Alf Robertsson. Hon hade i tioårsåldern träffat honom vid en skivsignering.

Jag berättade om att jag i ungefär samma ålder satt bredvid pappa och tittade på TV-programmet Tropicopop. Där spelade programledaren Thomas Gylling svängig musik från hela världen. Jag plockade upp Bob Marley från pappa. Samtalet rörde sig kring hur våra intressen och vår smak påverkas av våra föräldrar.

Upptäckte förresten precis att artisten Anastasia (med bas i Göteborg) har spelat in en skiva med Alf Robertsson: Göteborg sjunger Alf. Där hittar du göteborgska legendarer som Tomas Von Brömssen, Dan Berglund, Ebbot Lundberg och många andra artister. Det kan vara en bra ingång till Alfs musik förutom hans egna skivor. Han har spelat in många.

Influerare och inspiratörer

Det här fick mig att tänka på hur viktiga personer som tipsar och inspirerar om konst och kultur är. Min kollega berättade om hur äldre syskon och deras vänner formade hennes musiksmak. För mig har ofta artister lett vidare till andra. Artister som lyfter fram sina förebilder skapar en brygga till äldre musik. Jag gissar att en ny generation upptäcker The Cure och sångaren Robert Smith när Olivia Rodrigo inkluderar honom på en av sina låtar och pratar om honom i intervjuer.

Om du lär dig svenska och vill ta del av mer svensk kultur blir detta viktigt. Utbudet är enormt. Vad är intressant och bra, både i nutid och från förr? Man behöver personer som guidar och pekar ut. Jag försöker ibland ta den rollen här. Som nu när jag delar vidare tipset om Alf Robertsson. Men det finns många som gör det mer systematiskt.

Två konton jag hittat på Instagram på senare tid är Leo tipsar och 2 Suedis. (Oj oj vilken fin version Anastasia gör av Always on my mind - Tänker nästan jämt på dig- tillsammans med Tomas Stenström. Han är förresten också väldigt populär). Men tillbaka till ämnet.

Leo tipsar både om svensk och internationell musik inom många genrer. Han tar upp mycket ny svensk musik som inte är så känd ännu. Han nämner ofta artister och band som jag inte hört talas om. Här har du alltså möjlighet att upptäcka det nyaste nya. Superviktigt för nya konstnärer att de får draghjälp av sådana som Leo så en eloge (komplimang) till honom.

2 Suedis fokuserar helt på hiphop och till stor del på svensk, både gammal och ny. Du får en blandning av tips på nya artister och klipp på till exempel gamla intervjuer med etablerade rappare. Här finns alltså möjligheten att utbilda dig inom svensk hiphop om det intresserar dig.

För att inte fastna i musik hela tiden kan jag tipsa om Sonia Hedstrands podd Sonias konstkritik. Podden behandlar både svensk och internationell konst. Förutom tips om utställningar och konstnärer får du kommentarer om kulturpolitik. Det är förstås också en bra möjlighet att plocka upp ord och fraser från konstområdet.

De jag tar upp här är inte de största eller mest etablerade kritikerna, kommentatorerna, influerarna eller vad vi nu ska kalla dem. Du kanske har tips på helt andra. Men entusiaster och nördar som delar med sig av sin passion och sin kunskap spelar en viktig roll i det kulturella ekosystemet. Därför vill jag lyfta fram dem. Dela gärna med dig av dem du följer för att lära dig mer om svensk kultur.

Och så vanligt folk då

“Tacka vet jag vanligt folk” sjunger Alf i en låt med samma namn. Bra att komma ihåg att Lasse vid baren eller kollegan i lunchrummet kan vara en lika bra källa till inspiration och nya upptäckter. Viktigt att vi inte glömmer bort att snacka med varandra. Men sen ger ju internet en fantastisk möjlighet att upptäcka mer. Så jag vill helt enkelt uppmuntra till att söka mer och upptäcka det som inte är så känt och får så mycket uppmärksamhet. Jag är också en sådan. Särskilt min Substack är ändå ganska liten. Så tipsa gärna andra om den om du får möjlighet. Du som har hängt med ett tag vet att jag försöker tipsa om konst och kultur när jag får chansen. Vi kan alla dra vårt strå till stacken.

Med det önskar jag dig en fin söndag utan någon finurlig knorr. Tacka vet jag helt vanliga söndagar.

/Kalle

4 dansare som svävar högt uppe i luften. De rör sig i formationer. Lyftkranen svänger ut över publiken. Dansarna sänks ner strax över våra huvuden. Det är vackert och fascinerande. Det måste vara hisnande att hänga sådär. Musiken är välkända klassiska stycken och poppigare låtar. Ljusshoven skapar effekter och skuggor på dansarnas vita dräkter och de omgivande husväggarna. På Götaplatsen. En del av Göteborgs dans- och teaterfestival.

På vägen hem kommenterar en kompis jag möter: “Det var någonting för alla. Gubbarna kan diskutera säkerhetsanordningarna medan andra njuter av dansen”.

Strax innan hängde jag med en vän på en teaterföreställning. Det var en ambitiös uppsättning. 10-talet skådespelare och dockspelare. Avancerade dockor. Projektioner. Påkostad scenografi. Manus baserat på en roman av en nobelpristagare i litteratur. Men för mig föll föreställningen platt. Den var pretentiös och långtråkig, tyckte jag. Den checkade de finkulturella boxarna. Men magin uteblev. Publiken applåderade entusiastiskt dock. Jag kunde inte låta bli att undra varför. Tyckte de att det var så bra. Eller ville de tycka det.

För mig funkade spektakulär dansunderhållning med lyftkran bättre igår. En stund. Jag gick hem innan det var klart.

Men jag fick lust att skriva lite om smak, om elitism och mainstream, om snobbism och folklighet.

Ramar för tolkning

För att koppla det här till språk och kommunikation. Smak och smakhierarkier märks i många samtal. De finns där när vi talar om sådant vi gillar. Det kan vara musik, film, inredning, konst, kultur eller varför inte mat och dryck. Det finns olika idéer om vad som är fint, intressant, kvalitativt, djupt, värdefullt. Och vad som inte är det.

Det kan vara kul att vara medveten om och uppmärksamma. Kanske kan det hjälpa oss att navigera i samtal. Hur vi uttrycker våra värderingar och bedömningar är en intressant del av kommunikation tänker jag. Detta spiller också över i hur vi värderar och bedömer (kanske dömer) varandra.

“Jag tycker om mainstream”,

det är min kollega som pratar. Hon tar en konsert med Orup och Danny Saucedo som exempel. Hon älskade den. Men hon upplever att vissa blir förvånade när hon tycker om sådan musik. Hon umgås med många som ser ner på mainstream. Uppenbarligen är det något hon får förhålla sig till. Vad gör man när det man genuint gillar uppfattas som ytligt, billigt och vulgärt av andra?

En annan kollega säger med eftertryck att han inte har någon koll på populärmusik. Han har precis berättat om hur viktig basisten Jaco Pastorius var för honom. Han är själv musiker. Hans uttalande känns mer som en identitetsmarkering (“sån här är jag”) än uttryck för en negativ värdering. Jag känner dock igen perspektivet. En person som är intresserad av musikalitet och skicklighet. För en sådan person kan kommersiell popmusik framstå som ointressant nonsens.

Värdehierarkier som dessa kan man möta i många skepnader. De tar sig ofta uttryck i en uppfattad motsättning eller att två saker ställs mot varandra. Det kan vara:

* klassisk musik mot populärmusik, eller jazz mot pop

* kommersiell konst mot seriös/konstnärlig konst

* underground mot mainstream

* oberoende/independent/fri mot kommersiell/hollywood/instituionell

Ett exempel är den så kallade musikrörelsen med proggband som Hoola Bandoola Band och Blå Tåget i spetsen. De gjorde “seriös” och samhällsmedveten rock. De här banden hade sina egna scener och skivbolag. De föraktade den kommersiella musiken med ABBA som främsta exempel.

Ett annat exempel är indiepopen under 90-talet. Gruppen Popsicle uttalade sig till exempel väldigt nedlåtande om dansbandet Arvingarna. Indiepubliken kunde vara väldigt sekteristiska kring vad som var okej och inte.

Lite liknande var det med hardcorescenen i Umeå. Den hade en tydlig underground-identitet och var oftast vänster och anti-kapitalistisk. Jag förmodar att det också innebar avståndstagande från mycket kommersiell musik.

Jag gissar att du hittar liknande attityder om du pratar med folk som besöker operan. Jag tror att det finns rätt stora skillnader mellan de som väljer klassisk opera och musikal. Jag gissar att det kan finnas starka värderingar om det man inte gillar, och kanske det spiller över på människorna som gillar det man själv inte tycker om.

Jag hade en lärare på universitetet som kallade sig själv jazzpolis. Han hade en massa åsikter om vad som var bra jazz och inte. Han skämdes inte över det. Tvärtom tyckte han det var viktigt att försvara “bra” jazz.

Det finns hur många exempel som helst. Har du några?

Min inre snobb

Hon med Orup och Danny Saucedo undrar om jag ska gå på Göteborgskalaset. Det är samma samtal som när vi pratar om det här med mainstream och de dömande attityderna kring det.

Jag säger att Göteborgskalaset “väcker min inre snobb”. Jag är i allmänhet ganska bred. Jag kan gilla kommersiell popmusik likväl som jättesmal konstig musik. Men ibland märker jag de där lite elitistiska attityderna hos mig själv. Göteborgskalaset är ett exempel. Min fördom är att det mest är tråkig, ointressant musik som är populär just nu. Jag brukar inte titta närmare på programmet för att jag inte förväntar mig att det ska finnas något för mig. Jag vet till och med att det inte är sant. Vid flera tillfällen har jag upptäckt saker som är intressanta (för mig) på kalaset. Ändå sitter den här attityden kvar i huvudet. Det är lite intressant. Vi har alla fördomar.

Smak eller snobbism

Vi har alla preferenser. Intresserar vi oss extra för något kommer vi utveckla en smak. Det är naturligt. Det kan bli lite lurigt när vi vill försvara våra preferenser och säga att vår smak är bättre eller mer “rätt”.

Låt mig ta ett sista personligt exempel. Igår var det en ganska stor metalfestival i Göteborg (Göteborg brinner). Jag är stort metalfan sen länge. Men den här festivalen var inte för mig. In Flames, Dark Tranquillity, Avatar, Raised Fist… jag vet att det här är band jag inte kommer uppskatta. In Flames har jag sett live och tycker de är supertråkiga. Musiken har också förvandlats till något slags tråkig arenarock på senare år. Det är min smak och den har jag all rätt att ha.

Mer problematiskt blir det om jag vill hävda att de som går på festivalen och tycker att In Flames är Sveriges bästa band har fel och saknar smak. På vilka grunder hävdar jag det? Var är det som skulle göra min njutning av något mindre band, på en mindre scen, med 20 personer i publiken finare än de tusental som går och har skitkul på en In Flames-spelning. Det är förmodligen en fråga om identitet snarare än musikalisk kvalitet, eller?

Det kan finnas en väldig kraft i att vara mot något. Det får folk i rörelse. När musikrörelsen, indiekidsen och hardcorefolket startade band, fanzines och skivbolag för att göra sin egen grej frigjorde det mycket kreativ energi. Vi behöver alternativ till kommersialism och kulturell massproduktion. Men jag tror vi ska vara försiktiga att döma personer för deras smak, oavsett vad det är. I allmänhet är det intressantare att försöka förstå vad det är någon ser i något. Ibland kanske vi kan förstå någon lite bättre på kuppen.

Några tankar om detta? Det finns sociologiska, ideologiska och filosofiska dimensioner (bland andra) när det kommer till frågor om estetik och smak. Finns mycket kul att diskutera helt enkelt.

Jag märker att jag blivit lite latare med ordförklaringar. Med alla digitala verktyg och AI är det så lätt att själv hitta förklaringar av ord och uttryck. Men fråga gärna! Jag förklarar gärna på mitt sätt om något är svårt. Ibland kan det kännas lite onödigt att gissa bara. Du som läser kanske fastnar på något helt annat än det jag tror behöver förklars och förenklas.

Jag hoppas att du får njuta av din söndags estetiska gåvor utan att bli dömd eller känna behov av att döma någon annan för det som bringar dem njutning.

/Kalle

Det finns många vandrings- och cykelleder i Sverige. Från Göteborg och norrut går en vandringsled som heter Pilgrimsleden Göta Älv. Ordet pilgrim och pilgrimsvandring har en andlig eller religiös innebörd. Den kan du läsa mer om på hemsidan Pilgrim i Sverige. Många, som jag, ser det mer som ett tips på en vandringsstig. Den är uppdelad i flera sträckor från Masthuggskyrkan i Göteborg till Vänersborg.

Jag har tidigare gått leden mellan Jennylund och Angered, samt mellan Angered och Kortedala. På semestern testade jag att gå leden mellan Kortedala och Gamlestaden. På pappret låter det som en mindre intressant sträcka. Det var visserligen långa sträckor i skog. Men leden gick också genom villaområden och över Kvibergs kyrkogård. Mindre natur alltså och mer civilisation.

Intressant nog upptäckte jag flera små stigar och ställen jag inte kände till sedan innan. Jag har arbetat flera år på Gamlestads torg och tagit många små promenader i närområdet. Men runt Kvibergs kyrkogård fanns flera fina områden jag inte sett innan. Dels skogsstigar men också ängar och ett mysigt odlingsområde.

Jag gillar känslan när man hittar nya platser och områden. Det påminner mig om när jag var barn. Då hade man mer frihet att springa runt var som helst under förevändningen att leka. Nu känns det som man behöver ett syfte om man ska gå in på en bakgård eller bara irra runt på måfå (utan plan/slumpmässigt).

Vandringsleder kan vara en sådan ursäkt att upptäcka nytt i naturen och staden. På Sveriges Turistförening och med Naturkartan kan du få många tips. På den senare hemsidan kan du söka på ditt område och få upp olika förslag. Dela gärna med dig av dina vandringstips om du har några!

Tre filmer

Jag har nyligen sett tre filmer, ganska olika, men med vissa gemensamma nämnare (saker som förenar dem). Alla har någon slags koppling till havet och båtar.

OdysséenDen mest kända är förmodligen den nya filmatiseringen av Odysséen, det klassiska antika verket. Det är Cristopher Nolan som regisserat. Det är Matt Damon som spelar Odysseus. Den mest kända svensken som är inblandad är Ludwig Göransson som har komponerat musiken.

Mina tankar om filmen? Jag har sett flera filmer av Nolan tidigare, Oppenheimer och Dunkirk senast. Den här kommer spontant på sista plats på min personliga lista. Det finns en massa som är imponerande och bra med filmen: bra skådespelare, spektakulära miljöer, fantastiskt foto och engagerande berättelse förstås. Men jag kommer inte ifrån känslan att eposet reduceras till en actionfilm. Det är många stridsscener. Nolan försöker också göra om berättelsen till något slags appell för fred och ge ett hoppfullt budskap om att en bättre tid ska komma. Något sådant finns inte i Homeros text vad jag kan minnas. Det känns påklistrat (tillagt på ett sätt som känns onaturligt). Har du sett filmen? Vad gillade du mer eller mindre?

Stormskärs MajaHelt annorlunda är filmen Stormskärs Maja. Den utspelar sig på Åland och alla talar åländska, en svensk dialekt. Speciellt och fint är att alla säger “inga” istället för inte: “det är inga speciellt med det”. Maja spelas av Amanda Jansson som också spelar Jana i TV-serien Jag for ner till bror. Maja gifter sig med Janne som är fiskare och de flyttar ut till Stormskäret, en enslig ö. Det är ett hårt liv till att börja med men de har de det ändå bra. Sedan blir utmaningarna desto fler, inte minst när Krimkriget kommer till den åländska skärgården. Filmen ger en intressant bild av livet under en annan tid och ger en chansen att lära sig lite historia också. Amanda Jansson är en skicklig skådespelare. Jag får lust att se mer av henne.

Triangle of sadnessJag har skam att sägas inte sett någon film av Ruben Östlund tidigare. Det var dags att råda bot på det. Så jag såg Triangle of sadness. Den utspelar sig till stor del på en lyxkryssning (lyxig båtresa som kostar mycket pengar). Handlingen är ganska galen och överdriven. I botten handlar det om rikedom, klass och globala orättvisor. Så tolkar jag det. Det finns en hel del äckliga scener i filmen så man ska inte vara för äckelmagad (känslig för äckligheter) om man ska se den.

Jag funderar också på var filmens politiska analys och budskap egentligen landar. Det är något som skaver och det är förmodligen meningen. Det är helt klart en film som får en att tänka vidare. Det finns inget enkelt budskap i den.

Har du sett någon av filmerna? Får du lust att se någon? Jag vill helt klart se mer av Ruben Östlund. Vi kan ha en liten filmcirkel här på Substack om fler är intresserade. En film i månaden kanske kan vara realistiskt. Bara en tanke.

I övrigt kan jag verkligen rekommendera att upptäcka Sverige till fots, oavsett var i landet du bor eller var du är på besök. Det finns så mycket fint att upptäcka. Jag ser att solen skiner utanför fönstret. Jag tror jag ska ta mig en promenad efter frukosten.

Låt apostlahästarna ta dig genom en avkopplande söndag!

/Kalle

Den finska konstnären Hanna Vihriälä har en utställning i Göteborg. Den är i Stenhallen, en del av Göteborgs konstmuseum. Det första man ser är en form av hängande band. Det är en blandning av vita och gula band. De har fransar längst ner. De gula banden skapar formen av en bil inne i det vita. Verket heter Mercedes Benz G-klass. Det är en exklusiv och kraftfull SUV. SUV kallas också stadsjeep. Jag läser i verkets beskrivning att banden är sorgband. Jag antar att de används vid begravningar på något sätt. En svävande lyxbil av sorgband alltså.

Utställningens beskrivning av verket associerar bilmodellen till maskulinitet och militarism. SUV:ar får mig även att tänka på lyxkonsumtion och klimatförstörelse. Man har inte en stor jeep inne i stan för att man behöver det. Det är mer en statussymbol. En statussymbol som bränner onödigt mycket bensin. Detta är ganska specifika tolkningar. Titeln inbjuder visserligen till det. Kanske kan vi röra oss kring verket mer varligt.

En bil är tung och består av metall. Den är hård, kompakt och materiell. Konstverket lockar fram bilens form som en gyllengul skugga i ett hav av skira band. Den blir lätt, mjuk och riskerar att blåsa bort. Den blir närmast eterisk, som en skugga eller dimma, snarare än ett fast objekt.

Bilens hela funktion bygger på markkontakt. Den står stadigt på vägen. Jag gissar att denna modell har fyrhjulsdrift. Den kan ta oss framåt långa sträckor och över utmanande terräng. Här har den dock lyfts från underlaget. Svävar den? Eller flyger den framåt? Har den berövats sin förmåga att förflytta oss? Eller kan den transportera oss någon annanstans? Har den kommit till oss i en dröm, som en svävande skugga?

Och så sorgbanden då. Det finns en optimism kopplad till bilen som fenomen, eller hur? Drömmen att kunna resa vart som helst. Bilen som en egen värld av frihet. Sätt på stereon och kör iväg vart du vill. Världen är din! Men här tycks bilens potential desarmerad. Hjulen snurrar i luften. Det kan vara den som ska begravas. Eller står vi inför ett minnesmärke? Visst kan det finnas skäl att sörja. Moderniteten, tekniken och utvecklingen lovade oss något. Vi verkar ha fått något annat. Löftet om framsteg har förbytts i förödelse. Drömmen om utveckling har blivit en hägring, som vår svävande bil.

Vad mer kan lämna marken?

Inte bara konstnärer kan få ting att levitera. Det står oss var och en fritt. Jag ser krukväxterna i mitt rum lyfta. Stolen jag sitter på lösgör sig från golvet. Böckerna i hyllan lyfter försiktigt från hyllplanen. Utanför fönstret ser jag husen frigöra sig från marken. De lyfter långsamt som luftballonger i slow motion. Gravitationen släpper taget om människorna på gatan. De tumlar runt som astronauter i luften.

Och jag funderar på vad mer som skulle må gott av att lätta. Mäktiga personer i styrelserum. Ansvarets tyngd lyfts från axlarna, men också maktens självrättfärdighet. Politikerna i parlamentens korridorer. Ett luftdrag under fotsulan. Käkarnas spänning släpper. Slipsknuten lättar. De kan få en paus. Det verkar inte gå så bra med styrandet ändå. För att inte tala om de krigförande presidenterna och världsledarna. De kanske vi kan släppa taget om helt. Månne gör de sig bäst som satelliter i omloppsbana på behörigt avstånd?

Livets lätthet

Graviationen är inte allenarådande. Det finns mycket omkring oss som lättar, svävar och flyger. Lampan som hänger över bordet. Fiskmåsarna över staden. Skira moln på himlen. Gräsens vippor på fältet som ett tyngdlöst skum. Öarna borta vid horisonten som verkar ha lyft från vattenytan. Har du sett det?

Och kanske även barnens lätta steg över skolgårdar, gräsmattor och fotbollsplaner. Har de inte något av tyngdlöshet kvar trots allt?

Jag låter denna text sväva iväg i två låttips. Freddie Wadlings Nu lyfter vi från marken kontrasterar livets tyngd och lätthet på ett vackert sätt. Och Cornelis Vreeswijk konstaterar i Turistens klagan att “så länge det finns ungar så finns det hopp”.

Och så länge vi har språk kan vi skriva vad vi vill, nästan i alla fall. Som vanligt finns en inbjudan att respondera på detta som du finner för gott.

Jag önskar dig en fjäderlätt söndag med stuns i steget.

/Kalle

Jag läste två korta böcker av Annie Ernaux i veckan. De heter Min far och Kvinnan på svenska. Den första handlar om Annies far och den andra om hennes mor. Det är autofiktiva böcker. Ernaux berättar på ett rakt och enkelt sätt. Hon sätter in föräldrarnas liv i ett sociologiskt sammanhang. Hon beskriver sin egen klassresa och hur det påverkat relationen med föräldrarna.

Klass är ett komplicerat begrepp. Vi kan dock förstå det intuitivt. Det är skillnad på om du har växt upp på en gård på landet, i en familj där alla arbetar med praktiska saker, en familj där alla är akademiker eller en familj där alla har mycket kapital och lever på att spekulera i valuta och aktier. Saker som arbete, utbildning och levnadsstandard påverkar hur vi ser på världen.

Klassresor har påverkat många av oss. Min far till exempel, var den enda från sin klass som läste vidare på gymnasiet. Jag har berättat om det tidigare. Hur ser det ut i din familj och din släkt? Finns det en tradition av att studera på högskola till exempel? Har folk bakåt haft lönearbete eller har det funnits egendomar och kapital? Har saker som kultur och bildning varit en självklarhet för dina föräldrar, för dina far- och morföräldrar?

Båda Ernauxs föräldrar kommer från enkla förhållanden. Hennes far börjar arbeta på en bondgård, hennes mor på en fabrik. Så småningom avancerar även fadern till en fabrik. Han slipper mjölka kor tidigt på morgnarna och jobbet tar slut på kvällen. Det är en anledning till att modern vill gifta sig med honom, att han är arbetare, inte lantbrukare. Ernauxs farfar lär sig aldrig läsa. Det gör fadern men han känner sig alltid främmande inför skolgång och utbildning. Modern är mer nyfiken på litteratur och kultur. Men hon känner sig alltid underlägsen gentemot folk med mer kulturellt kapital.

Vad är kulturellt kapital? Vad jag vet kommer det från den franska sociologen Pierre Bordieux. Ett enkelt exempel: Känner du dig bekväm att gå på ett konstgalleri? Vet du hur du ska göra? Vet du hur du hittar verkens titlar och ser om de är sålda eller inte? Och framförallt, vet du vad du ska säga om någon börjar prata med dig? Hur tittar man på konst och hur pratar man om den? Om du vet det har du kulturellt kapital. Du kan hävda dig i en värld där konst och kultur har status. Ernauxs pappa skulle inte känna sig bekväm på ett konstgalleri. Och han skulle förmodligen ifrågasätta dess värde men känna sig underlägsen inombords.

Ernauxs mor å andra sidan försökte lära sig och läsa kända författare. Ofta kände hon dock bara till deras namn. Litteraturens värld blev aldrig hennes på allvar.

Den personliga distansen

En viktig dimension i Ernauxs bok är hur relationen med föräldrarna förändras. Boken om hennes far börjar med att hon blivit accepterad till lärarutbildningen. Hon får studiekamrater där det är självklart att läsa “fin” litteratur. Hon gifter sig med en man från en bildad familj. Det uppstår ett avstånd, ett glapp, mellan hennes nya värld och föräldrarnas gamla. Båda föräldrarna uppmuntrar hennes framgångar i skolan. Men de känner sig osäkra för den person hon blir när hon utbildar sig, särskilt fadern.

Jag associerar till ett tema vi diskuterat här tidigare: mellanförskapet. Då diskuterade vi i termer av hemland och kultur. Den som växer upp i två kulturer, föräldrarnas gamla och det nya landets, får två perspektiv. Den personen kan se med två glasögon på ett speciellt sätt. Föräldrarna förstår inte det nya landets kultur lika bra. Den som är infödd har inte heller samma dubbelseende.

I Ernauxs bok skildras något liknande vad gäller klass. Mannen hon gifter sig med förstår inte hennes föräldrar och den värld de kommer ifrån. Han kommer från en bildad och borgerlig familj där vissa saker är självklara. Ernaux däremot har fått ett dubbelseende. Hon kan se världen med föräldrarnas ögon. Hon kan också se den med ögon från sin nya värld, den hon har erövrat. Eftersom hon är författare kan hon också beskriva den här dubbelheten.

Kontext som medicin mot ensamheten

Något driver Ernaux att berätta om föräldrarna. Hon skriver på ett ställe i boken att det är ett sätt för henne att känna sig mindre ensam. Hon sätter in föräldrarna i ett samhälleligt sammanhang, i deras samhällskontext. De blir inte bara individer utan del av en större helhet som går att förstå. Jag gissar att glappet mellan Ernaux och föräldrarna därmed också blir mer begripligt, det går att tala om och får en mening.

Jag läser också in en respekt för föräldrarnas liv och perspektiv i boken. De blev de människor de blev utifrån sina omständigheter. De levde livet så gott de kunde utifrån dessa. De har kunnat ge sin dotter andra förutsättningar. Hon lever sitt liv utifrån dessa. I den förflyttningen uppstår ibland distans och dissonans. Det är något Ernaux delar med många som gjort en liknande resa som hon. Det blir mindre ensamt att se det så.

Kanske har du eller jag sådan ensamhet som behöver adresseras?

Farfar och farmor

Jag pratade lite med pappa nu på morgonen. Farfars bildning satt mycket i händerna, sade han. Farfar var snickare hela sitt liv. Men han var också aktiv socialdemokrat och kyrkvärd i kyrkan hela sitt liv. Han hade läst den svenska arbetarlitteraturen och hade en relation till bibeln och religionen. Han hade sin bildning. Han pratade bara inte så mycket om den, i alla fall inte med mig som barn.

Farmor hade läst allt som fanns i skolbiblioteket redan när hon var ung berättade pappa. Hon var först sömmerska och blev sedan hemmafru. Hon kunde sy, sticka och väva. Hon var grym på att laga mat och ta hand om trädgården. Hon läste också hela livet. Om detta pratade jag aldrig med henne om.

Vår klass, vår plats i samhället och vårt kulturella kapital säger inte allt om oss. Men det kan hjälpa oss att få en förståelse för oss själva och de som står nära oss. Ernauxs böcker var ett fint exempel på det. Jag rekommenderar dem

Dina reflektioner och personliga berättelser på det här temat är förstås välkomna som vanligt.

Vad annat? Joakim Berg (som var sångare i Kent) har släppt en ny skiva. Den heter Framtiden som aldrig blev av. Det låter fint i mina öron. Inte helt olikt Kent men mer avskalat. Det är bilder från Stockholm, en viss nostalgi och en underliggande politisk kritik av samtida Sverige.

Du var mitt land / Du var syrener och blandband / Och sommarloven på Stockholms solvarma asfalt […] Nu är alla gränser stängda / Alla flaggor är nedslitna brända / Rebellerna hängda och ingen tror att det kan hända / Du var mitt land

Lyssna gärna och berätta vad du tycker!

Med det önskar jag dig en kontextualiserad mindre ensam söndag!

/Kalle