Jag började fundera på barndom och föräldraskap. Speciellt hur det skildras i böcker och filmer. Finns det kulturella skillnader här? Något du funderat på?

Jag läser en bok av den norska författaren Vigdis Hjorth. Arv och miljö heter den. Hon är en uppmärksammad författare från Norge. Jag har förstått det som att den här boken blev en succé. (“har förstått det som” - det är ett sätt att markera viss osäkerhet. Jag har inte källor på det. Det är något jag har sett och hört.) Även i Sverige känner många till Hjorth.

Boken handlar om en konflikt i en familj. Bokens huvudperson har mycket gemensamt med Vigdis Hjorth själv. Det här ledde till en konflikt med Vigdis egen familj. Författaren har själv inte avslöjat vad som är sant (se artikeln nedan). Hon har även skrivit fler böcker med liknande tema.

Det här är ganska vanligt i svensk/nordisk kultur. Hur ser det ut i resten av världen? Ser man samma mönster eller finns det skillnader.

Här är det vanligt med uppgörelser med föräldrar och traumatiska (svåra/psykiskt skadande) barndomar. Det måste inte vara självbiografiskt. Jag tror till exempel inte trilogin Jag for ner till bror och så vidare, av Karin Smirnoff, har diskuterats på det sättet. Det är fortfarande en uppgörelse med en far och en mor som har skadat sina barn. SVT-dokumentären Hatet om influencern Joakim Lundell bygger på samma tema. Jag har inte sett den dock. I Norge har vi även författaren Karl-Ove Knausgård. Första delen i hans svit Min kamp har en lång passage om en alkoholiserad far. I den danska filmen Festen inleds ett familjedrama med en anklagelse på en stor släktfest. Det finns massa exempel. Jag tar några jag kommer på just nu.

Familjen som slagfält

Jag tror det börjar med psykoanalytikern Siegmund Freud. Litteratur och konst har påverkats mycket av hans idéer om hur barndomen påverkar oss. Det finns säkert andra influenser. Jag tänker till exempel på den norska författaren Henrik Ibsen. Hans pjäs Ett dockhem kan läsas som en kritik av den borgerliga familjen. Eller är det en varning för konsekvenserna av kvinnors växande självständighet? Jag vet inte riktigt vad som påverkat Ibsen i alla fall. Någon som vet?

I Sverige är paradexemplet dramatikern Lars Norén. Han har i ett antal pjäser analyserat familjen som ett slagfält. Det är en maktkamp mellan föräldrar och mellan föräldrar och barn. Ofta döljer sig mörka hemligheter under ytan. Ett mer folkligt exempel är filmen Tomten är far till alla barnen. Mönstret är det samma. Under en kort tidsperiod avslöjas hemligheter och konflikter i en familj. Ytterligare ett exempel är Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap (som jag skam till sägandes ((jag skäms över det)) inte har sett.

Jag utgår från att det finns destruktiva relationer i familjer världen över. Min fundering är om de skildras olika i olika traditioner och kulturer. Undviker man dem mer i vissa kulturer. Bidra gärna med dina tankar.

Autofiktion

I morse hittade jag en artikel om autofiktion i svensk litteratur (länk i slutet). Autofiktion är när man använder sitt eget liv i en berättelse. Det måste inte vara självbiografiskt. Det bygger på författarens liv på något sätt. I alla fall är det överenskommelsen med läsaren. I exemplet med Vigdis Horth vet vi inte riktigt hur autofiktivt det är. Hon säger att hon blandar egna erfarenheter med uppdiktat material (påhittat/fantasi).

Artikeln jag läste är en kritik av autofiktionen. Skribenten menar att genren har blivit ointressant och utan substans (inget innehåll). Han nämner en del intressanta “skandaler” i modern svensk historia. I artikeln hittar du några namn att kolla upp. En bok jag inte kommer att orka läsa är Judas av Amanda Romare. Den verkar bland annat handla mycket om hennes pojkvän. Jag kan inte föreställa mig vad som är intressant med det. Hon har också skrivit Halva Malmö består av killar som dumpat mig. Jag har fått för mig att den är mer intressant. Någon som läst? Jag tror att den har blivit en tv-serie också (eller en film).

Jag tycker hursomhelst fenomenet är intressant. Det finns en längtan efter autenticitet, efter äkthet (att saker är verkliga, sanna genuina). Frågan är om verkliga historier blir intressant konst. Går det att skapa något mer angeläget, frågar sig Jens Liljestrand i artikeln. Vad tänker du om det här?

Ett intressant exempel på svensk litteratur om familj och barndom är Sara Stridsberg. Hon skriver mycket om dessa teman, men på ett sätt som är poetiskt och svårt att koppla till författarens liv. Även hennes bok om Beckomberga som verkar handla om författarens egen bakgrund “känns” inte autofiktiv. Hon hanterar sitt material på ett annat sätt.

Jag nöjer mig så idag. Fundera på temat och kolla in någon av författarna jag nämner eller artiklarna jag länkar. Dina reflektioner är alltid välkomna!

Önskar dig en söndag där du är huvudpersonen i berättelsen!

/Kalle

Länkar:

Artikel om Vigdis Hjorth

Debatt om autofiktion

En ung man med långt hår, rejält skägg och en stukad keps (keps med speciell stil) sitter i spårvagnskuren. Plötsligt börjar han trumma energiskt på knäna. Foten markerar bastrumman. Här föds idén till denna reflektion.

Jag har precis kommit från ett möte på Smyrnakyrkan i Göteborg. Igår såg jag en pjäs på Folkteatern. Och i närbutiken (mindre butik som har öppet sent och lite dyrare priser) ville en ung man helst köpa långa cigaretter. När jag var ung läste jag Herman Hesse. Hur kan vi få ihop allt det här?

För mig blir ordet rastlöshet. Rast = vila, lugn och ro. Rastlös = utan lugn/brist på lugn. Rastlöshet blir substantivet för detta stillstånd.

Spring i benen. Myror i benen. Kliar i fingrarna.

Så många årpå tung sprit och långa cigaretteri ett hus nära rälsensom kom till mejoch törstade efter lena tåg

(Två tomma händer av Bruno K. Öijer i boken Giljotin)

Vi kan se rastlösheten överallt. Mobilerna scrollas. Köken renoveras. Kläderna shoppas. Hantlarna lyfts Långloppen löps.

Grammatisk kommentar: passivformen används när subjektet inte är viktigt. Det spelar ingen roll vem som scrollar, shoppar eller springer. Jag vill fokusera på fenomenet.

Vad är rastlöshet då? Mannen på hållplatsen. Han väntar. Han har inget att göra. Vi människor är programmerade för aktivitet. Vi vill använda tiden. Ynglingen (den unge mannen) börjar trumma. En annan letar efter sin mobil. Att inget händer är skrämmande. Det skapar ett tryck inombords. Vi måste göra något! Vad som helst!

Herman Hesse i hyllan.

Jag minns att jag var imponerad. Författaren Herman Hesses karaktär Siddharta kunde tre saker. Han kunde tänka, vänta och fasta. Vänta. Är det något man kan? Mitt tonårsjag fascinerades. Hur lär man sig vänta?

Min viktigaste lektion i att vänta har skett på perronger. Jag jobbade för en förening. Jag reste till olika små städer. Tågen gick sällan. Rälsen försvann i mörkret åt ett håll och det andra. Jag fick vänta. Hade ingen mobil. Möjligen en bok. Så småningom kom jag hem.

Något liknande upplevde jag året senare. Jag gick på en folkhögskola på landet. Vissa kvällar tog jag bussen in till närmaste tätort (en mindre stad). Jag gick till ett café och fikade själv. Ibland skrev jag lite. Det var en blandning av att vänta och att hantera rastlösheten.

Tillbaka i Göteborg gick jag under en tid till en zendojo och mediterade. Det var pass på över 30 minuter när man bara satt. Det var inga särskilda instruktioner. Inte ens att fokusera på andningen. Emellanåt (ibland) blev jag riktigt rastlös. Och benen värkte.

Vad har du prövat? Vad gör du nu för att hantera rastlösheten.

The black rider på Folkteatern

På folkteatern går en uppskattad musikal. Det är The Black Rider (den svarta ryttaren). Texten är skriven av författaren William S. Burroughs. Han var en förgrundsgestalt (viktig person) i den så kallade beatrörelsen. Andra kända författare från den tiden är Jack Kerouac och Allen Ginsberg. Musiken var skriven av Tom Waits.

Burroughs använde i perioder mycket alkohol och droger. Jag vet inte om han så småningom blev nykter. Det är inte svårt att se symboler för detta i pjäsen. I centrum finns magiska kulor som alltid träffar sitt mål. De kan man få genom en pakt (ett kontrakt/avtal) med djävulen. Men vissa kulor kommer träffa det mål djävulen väljer. Det blir en metafor för drogernas destruktiva kraft och hur de tar makten över den som använder dem.

Vad har det här med rastlöshet att göra? Jag testar en tanke. Är inte mycket av vårt bruk av alkohol och droger drivna av rastlöshet? Tänk bara på rökpausen. Du har ett monotont och tråkigt jobb. Att kunna gå ut och röka i fem minuter blir ett avbrott. Dessutom får du kemisk stimulans. Det sägs att nikotin både lugnar och aktiverar samtidigt.

Alkohol har en liknande effekt. Efter ganska liten dos börjar tankar och bekymmer lugnas ner. Många upplever en distans till vardagens bekymmer. Åtminstone ett tag kan man också vara mer närvarande i nuet. Det är lättare att sitta och prata om vad som helst. Tanken fokuserar inte lika mycket på det förflutna. Inte heller på oro för framtiden. Rastlöshet är motsatsen till att vara närvarande i nuet.

Återfallsprevention i Smyrnakyrkan

Några som försöker lära sig andra strategier för att hantera sin oro och rastlöshet går till Smyrnakyrkan. Där jobbar de bland annat med återfallsprevention. Det är en metod för de som har haft ett missbruk/en beroendesjukdom att hålla sig nyktra. Göteborgs stad har ett samarbete med dem. Vissa av våra deltagare behöver den här hjälpen.

Det var ett fint möte. Personalen kändes mänsklig och engagerad. En beroende är förstås allvarligare än rastlöshet. Jag kunde ändå inte låta bli att se kopplingen mellan våra små strategier i vardagen (alkohol, godis, spel) och hur de kan utvecklas till allvarliga problem för vissa personer.

En otydlig analys?

Kanske är jag för slarvig. Det känns som jag blandar olika saker här. Rastlöshet kan vara rädslan för inaktivitet. Men oro och överdriven aktivering kan bero på många saker. Kanske är inte allt rastlöshet. Eller så finns det olika rastlösheter.

Låt mig pröva! Jag tror det finns en grundläggande motvilja mot inaktivitet. Tänk på en hund som vilar. Eller en katt. De verkar kunna slappna av på ett sätt som få människor kan. De verkar ha det naturligt. Vi verkar behöva träna på det.

Ett sätt att fördjupa analysen är att tänka på begär. Vi kan begära många saker: sex, makt, pengar, status osv. Begäret bygger på ett missnöje med nuet. Det är en drivkraft mot något vi inte har. Ett exempel kan vara att träna för att förbättra sitt resultat. Jag tränar för att lyfta tyngre eller springa längre, inte för att det känns bra. Det kan man tänka sig leder till en känsla av rastlöshet.

En annan vinkel är psykologisk smärta och trauma. Många människor bär på rädsla, oro och obehagliga minnen. Det kan yttra sig (visa sig) som oro, defensivitet och aggressitivtet. Vissa människor tolkar omvärlden som mer hotfull. De är ständigt beredda på att fly eller försvara sig. Det kan också skapa en rastlöshet. En ständig vaksamhet på faror skapar ett aktivit sinne.

En tredje vinkel kan vara mer socioteknologisk (sociologi + teknologi). Vad gör vår moderna miljö med oss? Det är aldrig mörkt. Det är aldrig tyst. Det är ständigt signaler från olika medier. Vi översköljs av information. Kanske skapar detta en överdriven belastning på sinnet. Vår mentala apparat är inte anpassad för att sortera så mycket information. Sinnet hoppar mellan olika stimuli. Det försöker bestämma sig för vad som är viktigt. Men misslyckas ständigt (hela tiden).

Balans mellan vila och aktivitet

Jag tror många upplever en obalans mellan vila och aktivitet. Vi är ineffektiva på jobbet. Och stressade när vi ska vara lediga. Många lider av stress och utbrändhet. Andra har för lite att göra. Man kan reflektera över orsakerna. Man kan fundera över lösningar. Man kan observera det omkring sig.

I jourbutiken på kvällen. En ung trevlig man i kassan. En annan kille kommer fram. De känner tydligen varandra. “Vad har du för cigaretter inne? Har du Marlboro”, frågar han. “Det kanske finns. Om du säger att snus är bäst”, svarar han i kassan. “Jaja, snus är bäst (halvmumlar han) fast vi vet ju vad som är bäst egentligen. Har du kanske långa Marlboro? “Min vän (håller upp ett paket), röda, korta Marlboro är det enda jag har åt dig ikväll”.

Jag vet inte hur det fortsatte och om killen köpte några cigaretter. Oavsett vad de försöker lösa för oro i själen, med sitt snus och sina långa cigaretter, så fanns det en stunds närvaro i det sociala utbytet. De skrattade och skojade tillsammans. Jag tror kanske att nyckeln till närvaro och paus från hetsen finns i enkla mänskliga möten. Och i naturen kanske. Jag tror vi likt Öijers tåg är många som törstar efter lena räls.

Och jag hoppas att din söndag bjuder på en rastfull tågsträcka!

/Kalle

Jag har frisktandvårdsavtal. Tandvård = vård av tänder. Friskvård = sådant man gör för att hålla sig frisk. Avtal = kontrakt/överenskommelse.

Det är ganska enkelt. Jag betalar en avgift per månad. För det får jag det mesta av grundläggande tandvård jag behöver. Jag kallas till tandkontroller vartannat år ungefär. Jag kan få vanliga behandlingar och akut tandvård gratis. Det fungerar lite som en försäkring. Beroende på ens tandstatus kan man få betala olika mycket i månaden. Avtalet är kopplat till en klinik. Man kan byta om man vill. Dags för ett stickspår.

Stickspår 1

Nu ligger min klinik på Gibraltargatan. Det är ganska centralt. Men tidigare gick jag till klinken på Guldheden. Det var området där jag växte upp. För några år sedan lade kliniken ner. Tills dess valde jag att vara registrerad där. Det var en möjlighet att återvända till min barndoms område. Det blev en liten nostalgitripp.

Kliniken låg på Dr Fries torg. Mitt på torget står en skulptur som heter Fisken. Det är en abstrakt fisk av metall. Som barn fascinerades jag alltid av den abstrakta formen. Ett tidigt minne av konst.

Här ligger fortfarande mitt första bibliotek. Där brukade jag leta böcker som tonåring. Psykologihyllan var spännande. Här lånade jag en kort bok av Freuds lärljunge Alfred Adler. Den handlade om makt som mänsklig drivkraft. Den påverkade mig nog. Jag läste den på min enda resa till USA. Men det får vi ta någon annan gång. Precis bakom biblioteket låg tandläkarmottagningen.

Det var trivsamt att återvända till det där torget. Här bodde en av mina första förälskelser Viktoria. Några hundra meter bort låg min lågstadieskola och mitt dagis. Här fanns den första pizzeria jag någonsin blev medveten om. Min första godisaffär låg här. Och min kompis bodde på gatan bredvid. Nostalgi som sagt. Men nu får jag hitta en annan anledning att komma hit

En riktigt bra tandläkare

Jag kommer till Gibraltargatan i sista sekund. Mer om det senare. Jag klickar in mitt personnummer i incheckningen. Direkt sticker en blond kalufs (en man med blont hår) ut huvudet med dörren: ”Är det Karl kanske?”. Jag ursäktar min försening med problem med spårvagnen. ”Jaja, så kan det vara ibland”, svarar han lakoniskt. Han har en dialekt som inte känns storstad. Kanske någon mindre ort i närheten av Göteborg. Den understryker hans milt stoiska realism (stoicismen handlar mycket om att acceptera verkligheten som den är, inklusive försenade spårvagnar).

Tandläkaryrket har en moralistisk sida. Besöket inleds med ett antal frågor om min livsstil.

– Hur ofta borstar jag tänderna?

– Två gånger i veck… nej två gånger om dagen. Han skrattar till.

– Använder du eltandborste eller vanlig?

– Vanlig.

– Rengör du mellan tänderna?

– Nej, jag använder inte tandtråd som ni brukar säga till mig.

– Vad dricker jag när jag är törstig ?

– Vatten

– Hur ofta äter du sötsaker?

–Det beror på hur ofta kollegorna tar med något. 1-2 gånger i veckan.

– Så du är ingen godisgris då alltså. Och du snusar? Det läste han i journalen.

– Nej inte sen något år tillbaka.

– Aha, så du har slutat alltså.

– Nja det får vi se men just nu i alla fall. Man ser ett smil skymta på hans läppar.

– Och några andra problem med munhälsan?

– Jag har varit harklig i 20 år men det tror jag inte ni kan hjälpa mig med. Jag har frågat läkare också men det verkar inte finnas något att göra.

– Nä, vissa saker får man leva med. Där kommer den lakoniska realismen igen.

Sen börjar han göra sina tandläkargrejer. Han lutar tillbaka stolen. Han undersöker tandköttet med en spetsig liten krok och en tandläkarspegel. Han säger mystiska ord till tandsköterskan som skriver i journalen. Jag ska inte gå för djupt i detalj men slutsatsen var att allt såg okej ut. Sen fick tandsköterskan ta bort lite tandsten. Hon var uppenbart inte så erfaren och fumlade lite. En smula gulligt. Måste vara jobbigt att peta i folks munnar innan man är helt säker på vad man gör.

Och så vore det bra om jag använde tandtråd.

– Men jag ska inte tjata på dig om det inte hjälper. Du kanske använder det en vecka och slutar sen ändå.

– Och det ser inte ut som det är någon tandlossning på gång?

– Nej, inget att oroa sig för. Du kanske är en av de lyckligt lottade som får behålla tänderna utan att använda tandtråd.

(Bonusfråga: använder du som läser tandtråd?)

Innan jag går lyckas han säga “så kan det vara” än en gång men jag minns inte som svar på vad. Han var så avslappnad och trevlig att jag kanske börjar använda tandtråd bara för det. Visst är det viktigt med trevlig och empatisk vårdpersonal?

Stickspår 2

Det här var första gången jag tog en Voi. Eller en Ryde egentligen. Spårvagnen var sen som sagt. Jag skulle inte hinna promenera. Så jag laddade ner två appar och hittade en ledig elsparkcykel.

Det var första gången jag använde en sån. Jag hatar elsparkscyklar ur djupet av mitt hjärta. Det verkar vara kapitalismens sätt att tjäna pengar på att släppa loss de yngsta och mest omdömeslösa trafikanterna i trafiken utan fallskärm. Jag är livrädd för folk som kör elsparkcykel, särskilt ungdomar. Jag vill absolut inte stötta den här förkastliga verksamheten. Men det var bara att bita i det sura äpplet (acceptera den negativa situationen). Jag ville inte missa min tandläkartid.

Cykeln gick väldigt fort. Jag var väldigt försiktig med gasen. Jag måste ha sett ut som en gammal farbror. Jag körde väldigt försiktigt. Men jag hann som sagt i tid, nästan.

Tandvård är viktigt

Jag vill avsluta det här med ett tips. Jag vet att tandvård är väldigt viktigt för hälsan. Det kan påverka många delar av vårt välmående. Vissa har oturen att vara rädda för att gå till tandläkaren. Man kan inte hjälpa det. Man får starkt obehag och ångest av undersökningar och behandling hos tandläkaren. Det kallas tandvårdsrädsla (lärde jag mig precis). Ett mer folkligt uttryck är tandläkarskräck.

Grejen är att både barn och vuxna kan få hjälp med det här problemet. Det kan vara speciellt viktigt att veta om du är förälder och har ett barn med tandvårdsrädsla. Det finns hjälp att få. Tänderna ska hålla hela livet.

Läs mer om tandvårdsrädsla för vuxna, barn och på lätt svenska genom att klicka på den här länken till 1177.

Du är som vanligt välkommen att ställa frågor och respondera på det jag har skrivit. Var det något i texten som var svårt att förstå? Har du någon egen erfarenhet att berätta om? Det är också intressant att jämföra vård i olika länder och tider.

Med det önskar jag dig en söndag så som den kan vara och att du kan leva med den.

/Kalle

Jag har skaffat en prenumeration på Draken film. Det är en streamingtjänst för smalare kvalitetsfilm. Där finns bland annat många filmer av den finska regissören Aki Kaurismäki. Min mamma är som jag berättat tidigare från Finland. Landet och det finska språket har ett nostalgiskt skimmer för mig.

Min plan är att se Kaurismäkis filmer i kronologisk ordning. Jag har sett tre så här långt. Jag vågar påstå att det finns något specifikt finskt i filmerna. Kaurismäki leker med stereotypa bilder av finska människor. Dialogen är sparsam. Många korta meningar. Det är få leenden. Stämningen är tung. Miljöerna är gråa. Ändå finns en humor. Jag skrattar när jag ser filmerna. Och det finns en medkänsla med de oglamorösa karaktärerna.

Man kan se Kaurismäkis karaktärer som karikatyrer (överdrivna komiska porträtt). Sådana kan vara vanskliga (riskabla). De kan bli sårande och kränkande på olika sätt. Chansen att en karikatyr blir lyckad är större om den kommer inifrån kulturen. På bild ser Kaurismäki ut som sina egna karaktärer. Det känns som han skildrar människor han känner.

Om man skildrar människor från en kultur eller grupp man inte tillhör är risken större att det blir fel. Men det kan också bli charmigt. Minns du texten jag skrev om filmen Midsummer. Där skildras svenska traditioner på ett exotiskt sätt. Man känner att blicken kommer utifrån. Regissören är från USA. Jag tror att många svenskar tycker det blir ofrivilligt komiskt fast filmen är en skräckfilm.

Har du upplevelser av något av detta? Har någon berättat om din kultur, inifrån eller utifrån? Vad är det som sticker ut? Vad skulle du behöva förklara för mig? Vad är inte självklart för mig med annan bakgrund?

Kärleken till särarten

I stereotyper och karikatyrer kan det som är speciellt komma fram. Det kan finnas en kärlek till ett lands eller en kulturs särart (det som är speciellt och gör det unikt) i sådana bilder.

Ett svenskt exempel är En man som heter Ove. Den har många läst eller sett. Det finns något typiskt svenskt med den sura gubben som patrullerar i sitt bostadsområde och har bestämda åsikter om Saab och Volvo. Det fyrkantiga ordningssinnet och regelföljandet hör hit. Även det buttra och socialt otillgängliga. Samtidigt känner man medkänsla med Ove. Många har nog en släkting eller granne som påminner om honom. Ove representerar ett annat Sverige än det vi har fått idag, tryggare och mer uppstyrt. Det tror jag kan väcka något hos många svenskar som ser filmen. Sen gissar jag att det finns mycket i filmens tema som är mer universellt. Sura gamla gubbar finns nog i alla världens hörn.

Att sakna det man inte haft

Mitt band till Finland är ganska tunt. Jag förstår inte finska. Jag fick aldrig träffa min mormor och morfar. De dog innan jag föddes. Jag träffade andra släktingar när jag var barn men det var längesen nu.

Samtidigt har jag en tydlig känsla av Finland. Mammas sätt är inte riktigt svenskt. Hon har berättat många historier från sin barndom. Och jag har hört mycket finska omkring mig när mamma talade med sina finska vänner. Jag hejar fortfarande på Finland i ishockey.

Jag gissar att fler så kallade andra generationens invandrare kan känna igen sig i den här blandningen av främmande och bekant. Förälderns eller föräldrarnas hemland är både långt bort och nära. Här finns ett frö till många spännande samtal. Om du är förälder till ett barn som växer upp i Sverige tror jag du kan lära dig mycket av barnets mellanförskap. Det ger en specifik epistemologisk position om jag ska vara lite filosofisk.

Mörker och karghet

Jag dras till det där lite tunga och mörka i finsk kultur. På Netflix finns två deckarserier som fyller det behovet. Det är Sorjonen och Karppi, en manlig respektive en kvinnlig kriminalpolis. Stämningen skiljer sig inte jättemycket från svenska deckare. Det nordiska mörkret är generellt. Men sen finns det en egen nyans. Kylan är lite kyligare, mörkret lite kompaktare, personerna lite allvarligare. Kanske hänger det ihop med att Finland har varit i krig i modern tid. Kanske inbillar jag mig mest. Vad tror du?

Och det finlandssvenska arvet

Mammar är tvåspråkig som jag nämnt i andra sammanhang. Hon talar både finska och finlandssvenska. Nyligen stötte jag på en finlandssvensk poet, Lina Bonde, och hennes diktsamling Köttsviterna. Det är en märklig text om flickor som behandlas på en klinik. När jag sökte efter information om författaren upptäckte jag att hon kommer från Nykarleby som ligger vid finska kusten. Det finns många olika finlandssvenska dialekter och vill du höra Linas kan du lyssna lite på den här intervjun.

Finlandssvenska poeter har en viktig position i svensk litteraturhistoria med poeter som Edith Södergran och Elmer Diktonius. Det är en poesiscen som skulle vara rolig att upptäcka närmare.

Klura vidare själv. Har du relation till något som är närs och långt borta samtidigt? Vad kännetecknar den relationen? Hör den ihop med någon särskild stämning eller känsla. Kanske läser du detta på en plats lång bort från Göteborg där jag nu snart sätter punkt. Tanken färdas fort och fritt.

Jag önskar dig en söndag i spänningsfältet mellan här och där.

/Kalle

Jag var på ett intressant möte i veckan. Jag tror vi kan hitta några ord. Förhoppningsvis lär du dig något matnyttigt.

Lite kontext. Förra veckan berättade jag om mitt nya jobb på kommunen. Jag skrev om det som kallas upphandlig, när kommunen köper något från en leverantör.

Upphandling omges av många lagar och regler. Därför finns speciella roller som håller koll på detta. Det är bland annat upphandlingsledare och jurister. Sådana finns på min arbetsplats. Och det var dem jag träffade.

Mina kollegor förklarade hur kommunallagen och lagen om offentlig upphandling fungerar. En viktig punkt är att kommunen ska hushålla med pengarna. Pengarna ska användas på ett klokt och ekonomiskt sätt. Det är också viktigt med likvärdighet. Både göteborgare och företag som kommunen samarbetar med ska behandlas på ett rättvist sätt.

Det finns ganska många fallgropar (möjliga problem). Man kanske vill hjälpa en utsatt grupp i kommunen. Då är det viktigt att samma eller motsvarande hjälp finns för andra grupper. Kommunen vill ibland samarbeta med företag för att skapa praktik eller jobbmöjligheter. Då får vi inte gynna ett enskilt företag hur som helst. Andra företag behöver få möjlighet att delta i projekt och satsningar. Det kan vara knivigt (svårt och komplicerat) att göra rätt. Det finns många gråzoner (situationer där man kan tolka olika). Det är därför vi som planerar verksamhet behöver hjälp med det juridiska.

Skav och gnissel.

Jag förstod på mötet att det ibland blir konflikt mellan utvecklingsledarna (de som planerar verksamhet) och de som jobbar med det juridiska. Juridiken upplevs som en bromskloss (något som hindrar och gör att saker går långsammare). Vi kan ha en jättebra idé som vi tror skulle hjälpa människor. Ibland går juridiken in och säger att nej det går inte. De kan hitta någon princip som man måste hålla sig till. Då kan det bli en dragkamp mellan olika perspektiv. De olika sidorna argumenterar för sin sak och det kan bli dålig stämning.

Du känner säkert igen det från din egen arbetsplats eller andra situationer. Att hantera olika perspektiv är en stor del av livet. Det uppstår ofta mellan föräldrar i frågor om hur man ska uppfostra gemensamma barn. Eller när två vänner ska bestämma sig för en restaurang. Mekaniken är allmänmänsklig. Att kunna se och förstå olika personers perspektiv är en stor fördel. Det underlättar samarbete.

I mitt exempel kan man tänka att vi utvecklingsledare är mer pragmatiska. Vi ser den enskilda situationen och vad som skulle hjälpa i den. Vi försöker hitta möjligheter och lösningar. Då blir man också mer benägen (det känns lättare) att acceptera undantag från principer och regler. Man kan prata om att hitta kryphål och runda hörn. Båda uttrycken handlar om att hitta vägar förbi stelbenta och rigida principer. Jag menar verkligen inte att vi försöker bryta lagar. Men vi tenderar att tolka gråzonerna mer flexibelt.

Juridiken är å andra sidan mer principiell. Den försöker tolka principerna så konsekvent och logiskt som möjligt. Den är mer upptagen med att det ska bli konsekvent och rätt i alla liknande fall. Den är mindre tolerant mot undantag och speciella lösningar. Negativa ord för detta kan vara just rigid, stelbent och överdrivet byråkratisk. Positiva ord kan vara rättvis, principfast, konsekvent eller rättssäker. Poängen här och nu är bara att identifera ord du kan höra i diskussioner om detta.

Intressekonflikter och demokrati

Man kan förstås tycka att det här är ineffektivt. Varför inte bara göra bra grejer utan så mycket krångel? Samtidigt är det meningen att demokratier ska röra sig långsamt och låta beslut ta tid. Politiskt styrda organisationer som min förvaltning ska jobba noggrannt. Det är många grupper i samhället som ska få nytta av resurserna. Eftersom pengarna kommer från skatter är det viktigt att det blir så rättvist som möjligt. Om vissa grupper eller aktörer blir gynnade kan en känsla av orättvisa växa sig starkare. Det är inte bra för sammanhållningen i samhället.

Det här är som sagt allmänmänskligt. Det finns ofta flera perspektiv som är värdefulla när man ska lösa ett problem. Vi sitter på olika bitar till pusslet kan man säga. Kan vi utnyttja varandras styrkor och insikter får vi bättre förutsättningar. Det här pratar vi också mycket om på jobbet.

Psykologisk trygghet

Psykologisk trygghet verkar vara ett modeord. I teorier om organisationer och ledarskap finns alltid olika trender. Det är till exempel vanligt att prata om tillit (att lita på varandra) i ledarskap just nu. Tillitsbaserat ledarskap är en trend, ett så kallat buzz word. Psykologisk trygghet verkar också vara det fast jag tror man forskat på det länge. Det handlar något förenklat om att en grupp känner sig trygga med varandra. Man är inte rädd för att bli dömd eller utfryst ur gruppen om man säger vad man tänker och tycker.

En del av psykologisk trygghet handlar om friktion (det jag kallade skav och gnissel innan). Man säger att man vill ha låg mellanmänsklig friktion men hög intellektuell friktion.

Mellanmänsklig frikition kan vara negativa känslor som uttrycks på ett otrevligt eller aggressivt sätt. Det finns en massa olika beteenden som skapar osäkerhet och otrygghet. Det vill vi så långt som möjligt undvika. Målet är att känna sig trygga och bekväma med varandra.

Intellektuell friktion är när olika tankar och åsikter får mötas och krocka med varandra. Det innebär att folk vågar säga när de inte håller med och har andra åsikter eller bara har nya förslag. Det kallas också att det är högt i tak. Och visst låter det rimligt att en sådan grupp kan vara mer kreativ och lösa problem bättre, jämfört med en grupp där alla är rädda för att säga vad de tycker?

I vanlig ordning har jag ingen slutsats. Det här är frågor som rör kommunikation och mänskliga samvaro. Därför är det också relevant för den som lär sig ett språk tänker jag. Vi navigerar ständigt i ett landskap av individuella och kollektiva olikheter. Kan vi hjälpa varandra att känna oss lite tryggare när vi gör det är mycket vunnet. Jag hoppas att du känner dig trygg att dela med dig av vad du tänker och tycker här (om du vill).

Och jag önskar dig en pragmatiskt principiell söndag!

/Kalle

Jag fortsätter klura kring mitt nya jobb. Sa jag att jag har en kollega som börjar samtidigt? Vi ska ha samma roll. Kul att få lära sig jobbet tillsammans med någon.

Jag nämnde Tomas i förbifarten. Han ska vara vår mentor. En mentor är någon som stöttar, lär ut och visar vägen. Det är en erfaren person som hjälper någon med mindre erfarenhet. Mentorer kan man hitta i många olika sammanhang. En fråga du kan ha med dig: har du haft en mentor eller varit mentor någon gång?

Tomas har arbetat med utbildning och arbetsmarknad i över 25 år. Han verkar fortfarande vara engagerad i de frågorna. Det där är speciellt. Att fortfarande ha glöden kvar fast man har jobbat länge med något är inte så vanligt. Det ger en kombination av erfarenhet och kunskap med en vilja att utvecklas. Det är en god förutsättning för att bli en bra mentor.

Lång erfarenhet tror jag har flera funktioner. Det ger förstås en fördjupad kunskap om området. Det innebär också att man har upplevt olika förändringar och trender. Allt arbete med människor genomgår olika moden. Ett tag är en idé inne. Några år senare är det något annat som är populärt. Med mer erfarenhet får man distans till detta. Vad är nytt och vad är samma med nya ord? Det kan en erfaren person se igenom.

Detta föreställer jag mig också ger ett visst lugn. Erfarenhet leder till ett visst mått av realism. Man kan bedöma vad som är möjligt och inte möjligt. Man vet vad som går att påverka och inte. Man blir inte heller lika påverkad av vissa motgångar. Man har sett vissa saker upprepas och vet att de går att lösa eller förhålla sig till.

En mentor har förhoppningsvis också tid och tålamod att diskutera och reflektera. Syftet är att den som är ny ska få möjlighet att bearbeta sina intryck och lärdomar. Det ska finnas tid att ställa frågor och diskutera det som känns utmanande eller svårbegripligt (svårt att förstå).

Det här tänker jag kan vara grunden i ett bra mentorskap. Får se hur det blir för mig och mina nya kollega. Vad har du för erfarenheter av detta? Har du haft en mentor någon gång i livet? Har du själv agerat mentor? Hur fungerade det i så fall? Vad var det som gjorde att det fungerade bra eller dåligt?

De här frågorna tänker jag kan leda djupare i språket också. Att beskriva erfarenheter, hur de i så fall var och försöka hitta orsaker och förklaringar kräver olika former av språk. Genom att utmana dig själv med olika frågor kan du expandera din uttrycksförmåga på svenska. Att ställa fördjupande frågor är en metod du kan använda om många ämnen.

Mentorsprogram

Det finns olika typer av program för att hitta mentorer. Det kan vara inom en bransch, olika utbildningar eller mer generellt. I Göteborg finns till exempel en förening som heter Öppet hus. De hjälper framförallt unga vuxna att utöka sitt nätverk på arbetsmarknaden. (Jag glömde förresten ett bra ord. Den som får hjäp av en mentor kallas för adept). Under en period får adepten i det här fallet hjälp med att förstå arbetsmarknaden och hur man kan söka jobb bättre.

Sådana här initiativ kan finnas på många platser i Sverige. Fråga runt om det låter intressant. Kanske har kommunen eller någon förening mentorsprogram. Det kan också finnas kopplat till universitet och högskola. Är man modigare kan man fråga någon direkt personligen. Det kräver förstås att man känner till någon inom det område man söker en mentor i.

Introduktioner

Det här med att börja och lära nytt är intressant. Det är något vi behöver göra många gånger i livet. Då är vägledning och hjälp till stor nytta.

Jag pratade med en annan kollega på jobbet. Hon är studie- och yrkesvägledare. Dessutom sitter hon i arbetsgruppen för introduktion av nyanställda. (Det finns en massa olika arbetsgrupper på kommunen märker jag). Att jobba medvetet med introduktion av nya på en arbetsplats är klokt, tycker jag. Det är speciellt viktigt om arbetsplatsen är stor. Det som är självklart för den som jobbat ett tag är inte alls självklart för den som är ny. Det kan vara olika saker som gäller arbetstider, säkerhetsrutiner och praktiska saker som är bra att gå igenom från början. Att arbeta systematiskt med att få folk att känna sig välkomna kan ge många positiva effekter. En sådan är att folk stannar längre på arbetsplatsen. Min kollega berättade i alla fall att det finns forskning som visar det.

Att välkomna och introducera andra

De flesta av oss är någon gång den mer erfarna i ett sammanhang. Oavsett om vi har en formell roll eller inte kan vi anstränga oss att välkomna och hjäpa nya personer. Det kan vara så enkelt som att hälsa ordentligt, säga några vänliga ord, fråga om du kan hjälpa till med något och kanske presentera personen för några andra på arbetsplatsen eller vad det nu är för sammanhang. Att själv behöva ta initiativ att hälsa på många nya personer kan vara tröttsamt. Att få draghjälp med det sociala kan göra stor skillnad.

Är du ny här?

Kanske är det här första mejlet från mig du läser. Har du några frågor i så fall. Du är välkommen att kommentera och fråga direkt här på Substack eller i ett mejl. Meningen är att du ska få hjälp att träna på svenska men det är inte lektioner eller utbildning. Det kanske kan vara förvirrande för någon som är ny här. Jag vet inte. Alla tankar är välkomna i alla fall.

Nybörjarsinne

Jag vet inte om det är buddhister som talar om beginner’s mind (nybörjarsinne). Som jag tolkar det är det tanken att vi alltid är nybörjare. Ingen situation är helt lik den andra. Det är inte säkert att det vi lärde oss igår hjälper oss idag. Det kan hjälpa oss att ha ett öppet sinne och pröva nya tankar och lösningar. Det gäller inte minst när vi möter nya människor.

Så jag hoppas att du får en helt ny söndag eller att du möter söndagen som den första i ditt liv. Jag önskar dig helt enkelt en nybörjarsöndag och en bra start på den nya veckan imorgon. Vi hörs nästa söndag!

/Kalle

Imorgon börjar jag på en ny tjänst. Jag tänkte berätta lite om den. Jag tror det kan vara intressant som exempel på hur kommuner funkar. Just nu vet jag bara ungefär vad uppdraget innebär.

Jag fortsätter på Göteborgs kommun. Kommunen är uppdelad i förvaltningar och kommunala bolag. Exempel på förvaltningar är förskoleförvaltningen och stadsmiljöförvaltningen. Exempel på kommunala bolag är Familjebostäder och Liserberg AB (nöjesparken). Förvaltningar styrs av en politisk nämnd. Kommunala bolag drivs som företag av en styrelse.

Jag fortsätter arbeta på förvaltningen för arbetsmarknad och vuxenutbildning. Jag har jobbat med komvux (kommunal vuxenutbildning) i 6 månader. Nu ska jag byta till den avdelning som jobbar med arbetsmarknaden på olika sätt.

De här sakerna hänger förstås ihop. En utbildning på komvux kan leda till jobb. Det finns också många specifika yrkesutbildningar inom komvux. Det jag kommer jobba med fokuserar direkt på att minska arbetslöshet.

Förvaltningens arbete styrs alltså av en politisk nämnd. Jag vet inte exakt hur nämnden väljs ut. Olika partier är representerade i proportion till fördelningen i kommunfullmäktige (kommunens “parlament” kan man säga). Det som är bra att förstå är att kommunens arbete är politiskt styrt. Det är politikerna som är ytterst ansvariga för t ex komvux.

Arbetsmarknadsinsatser

Okej men vad ska jag göra då? Jag ska jobba med arbetsmarknadsinsatser. Och vad är en insats? Det är en åtgärd, ett program, en utbildning eller liknande som ska hjälpa någon. En insats har oftast en bestämd målgrupp, till exempel ungdomar eller personer med funktionsnedsättning. En arbetsmarknadsinsats ska stötta individer i en grupp som har speciella utmaningar att hitta eller behålla ett jobb.

Jag vet inte exakt vilka målgrupper jag kommer jobba med. Men jag vet ungefär hur jag ska jobba. Det kallas offentlig upphandling (eller anskaffning). Grejen är att kommunen köper in tjänster från externa leverantörer.

Vi kan ta ett exempel. Vi tror att en grupp arbetslösa behöver extra stöd att utveckla sitt språk. Då kan vi bestämma ungefär hur vi vill att den insatsen ska organiseras. Sedan får olika leverantörer svara på hur de skulle skapa den insatsen. Den leverantör som har bäst förslag “vinner” upphandlingen. De får betalt av kommunen för att göra den språkstärkande insatsen.

Jag beskriver det förstås förenklat. I den här processen är många olika yrkesroller inblandade, till exempel ekonomer, jurister, upphandlare och andra specialkompetenser.

Jag ska då jobba som utvecklingsledare. Det är en roll som kan beskrivas med utrycket spindeln i nätet. Med det menar man en person som hjälper olika delar att samarbeta.

I Göteborgs kommun organiseras komvux på liknande sätt. Förvaltningens team beskriver krav som en skola måste uppfylla. Sedan kan alla utbildningsföretag som vill lägga ett anbud. Det är alltså en beskrivning av hur de ska lösa kommunens krav. Den som kan lösa kommunens krav på bäst sätt får bedriva komvux.

En viktig del är också priset. Den som kan göra jobbet billigast vinner ofta upphandlingen. Det här förklarar ibland problem man möter i komvux eller annan kommunal verksamhet. För att vinna en upphandling kan en leverantör pressa priserna neråt.

Det är ett dilemma. Poängen med offentlig upphandling är att använda kommunens pengar effektivt. Ibland blir kvaliteten lidande.

Det är också värt att nämna att alla kommuner inte använder upphandling för att organisera komvux och andra insatser.

Nya möten, nytt folk

Kalendern är full av möten nästa vecka. Jag och en ny kollega ska introduceras samtidigt. Vi ska träffa folk vi ska samarbeta med framåt.

Som vanligt är relationer A och O (basen). Det gäller att samarbeta med folk med olika erfarenheter och perspektiv. Det viktigaste är att vara nyfiken och öppen för andras kunskap.

Jag ser extra mycket fram emot att jobba med Tomas. Han har jobbat länge med de här sakerna. Han kommer att fungera som en mentor för mig och den andra som är ny. Han verkar vara en kille med många tankar och idéer. Jag tror att jag kommer lära mig mycket av honom.

Ett samtal om klass

Jag tänkte byta spår lite. Jag och min gamla chef Jessica tog ett jobbmöte över lunch. Mot slutet kom vi in på hennes bakgrund. Hon beskrev sig som en arbetarklasstjej från landet. Det är inte alls det intrycket man får av henne idag. Inte jag i alla fall.

Jag frågade henne lite om vad hennes föräldrar och familj hade jobbat med. Hon berättade att hon var den enda i familjen som vidareutbildat sig. Undantaget var hennes farfar som varit lärare och rektor.

Klass är ju i första hand ett politiskt och sociologiskt begrepp. Men det kan också vara intressant att tänka på när man möter olika människor. En människas bakgrund påverkar hennes intressen och livsfilosofi i stort. Men det måste inte vara så komplicerat. Att fråga vad någons föräldrar har jobbat med och gjort i livet kan leda till många intressanta berättelser.

Jag frågade min andra chef om hennes föräldrar och fick veta att hennes pappa varit politiskt aktiv i hemlandet samt skrivit och översatt böcker. Intressant i sig! Och sådana saker kan ge ledtrådar till vem man pratar med. Det kan ge upphov till nya samtal.

Dags att chilla

Jag kommer få mina fiskar varma nästa vecka. Det betyder att jag kommer få mycket att göra och utmanas. Så idag tänker jag verkligen ta en lugn söndag. Nåt måste jag väl göra men helst så lite som möjligt. Får se vad jag hittar på. Har du några grandiosa planer för dagen? Om du vill kan du berätta om vad dina föräldrar jobbar eller jobbade med :-).

Med det uppmanar jag dig att simma lugnt denna söndag!

/Kalle

PS. Om du är nyfiken på mina föräldrar kan du hitta intervjuer med dem bland mina livesändningar på YouTube-kanalen.

Ibland så enkelt som vad hände i veckan? Vad hände på jobbet? Har du gjort något kul? Det ska vara ett avslappnat brev. Inspirera till avslappnat skrivande. Men skrivande blir lätt pretentiöst (överdrivet allvarligt).

Jag och Bettan tog lunch klockan 11. Vi skulle ta expen (expeditionen) efteråt. Skönt att inte behöva stressa. Anne kom ut från ett mötesrum. “Tidig lunch”, sa hon när hon passerade. Vi hann inte svara mer än ja.

“Sånt här”, sa jag till Bettan, “får min språklärarnörd att gå igång. Sådana små sociala kommentarer är så svåra att lära sig.”

Jag tänker på det här ganska ofta. Så mycket av vårt prat är bara socialt småprat. Det kan vara korta fraser och meningar. Deras funktion är att etablera kontakt. Innehållet är inte viktigt. Funktionen är mer att säga “jag ser dig, vi är här tillsammans”. Min känsla är att den här dimensionen av språket är svår att lära sig på ett nytt språk. Håller du med?

Det är också svårt att ge exempel. Det går inte att göra en lista med de tio vanligaste sociala småfraserna. Variationen är för stor. Det beror på situationen. Och det beror på personen/relationen. Jag har en kollega som jag ofta säger saker som “då kör vi järnet idag” till. Vi är båda gamla lärare. Jag vet att hon också tycker kommunarbetet är lite långsamt ibland. Så vi skojar om vårt “hårda” arbete framför datorn och i mötesrummet. Det är ett sätt att bekräfta att vi har något gemensamt.

Informell kultur på arbetet

Bettan är ca 10 år äldre än mig. Hon har jobbat på många arbetsplatser. Hon har erfarenhet av olika arbetsplatskulturer. När Anne hade passerat kommenterade hon: “det är det som är så skönt här. Hon är avdelningschef men hon hälsar ändå. På vissa arbetsplatser går cheferna bara förbi”. Det stämmer säkert. Jag har aldrig jobbat på en sådan arbetsplats själv. Men jag vet att de finns.

På min förvaltning hälsar alla på alla. Det spelar ingen roll om du är enhetschef, avdelningschef eller förvaltningsdirektör. Ingen håller på sin prestige eller status på det sättet. Väldigt skönt tycker jag. Jag har hört att det kan funka helt annorlunda i andra länder. Jag undrar om det finns några fördelar med en mer hierarkisk kultur.

Anne kom tillbaka för att gå in på mötet igen. “Vi ska in i expen klockan tolv så därför behöver vi ta tidig lunch”, sa jag till henne. “Aha, jag trodde bara ni hade en extra avslappnad dag”, svarade hon, “då förstår jag!” Återigen är innehållet ganska ointressant. Syftet är kontakten i sig. Man värmer relationerna på det här sättet.

Lite senare började fler kollegor komma ner till lunch. Någon visslade på en liten melodi. “Så det är du som står för musiken”, kommenterade Bettan. Återigen prat som socialt smörjmedel. Småprat för att värma relationerna.

En utmaning

Jag har aldrig varit konferencier i hela mitt liv. På torsdag är det dags. Förvaltningen har gemensam konferens. Vi ska prata om det nya året, vårt uppdrag och våra mål. En politiker, några chefer och en extern föreläsare ska tala. Jag och en kollega ska presentera de olika punkterna. Det är inget stort uppdrag men ändå viktigt att det blir bra. Vi ska försöka skapa en trevlig och avspänd stämning.

Fördelen för mig är att jag lär känna fler på förvaltningen. Det blir internt nätverkande. Det passar bra för min nya roll. Om en vecka byter jag uppdrag. Har jag skrivit något om det än? Det kanske kommer med i nästa veckas text. Det blir tredje uppdraget jag har på kommunen. Förutom komvux har jag också arbetat extra som informatör. Det innebär att man jobbar i reception, telefon och mejl. Vi är ett gäng som svarar på alla frågor göteborgarna har. Ofta kopplar vi vidare till rätt person som de ska prata mer med. Det är i den rollen jag jobbar med Bettan.

En före detta kollega och brädspel

Senast jag var lärare var på Alma folkhögskola. På samma våning jobbade en kille som heter Gustaf. Han är väldigt intresserad av brädspel och har en grupp på Facebook för dem som vill köpa och sälja brädspel. Vi småpratade lite på jobbet men det var inte mer med det. Jag gick med i hans facebookgrupp i alla fall. På det sättet har vi haft lite kontakt.

Nu blev jag inbjuden att spela med honom och en av hans kompisar. Jag tror vi ska testa ett spel som heter Crystal Palace. Kul tycker jag. Jag tycker det är väldigt kul med brädspel men har inte jättemånga att spela med. Ett trevligt och avslappnat sätt att umgås med folk.

Och det här är förstås resultatet av småprat. Någon gång måste samtalet på fikarasten börjat handla om brädspel. Kanske sa jag något om att jag spelar med min son ibland. Hade vi inte pratat med varandra hade jag aldrig blivit inbjuden flera år senare. Därför är vardagens samtal viktiga för att forma vår sociala vardag.

Det är väldigt svårt att ge generella tips på hur man ska öva på det här. Jag tror det mer handlar om en inställning. Var uppmärksam på de möjligheter som finns i vardagen för att skapa kontakt. Något litet är bättre än inget. Säg något om att det ska bli gott med en kopp kaffe eller att det är tröttsamt med det kalla vädret. Innehållet är ofta sekundärt i vardagens småprat.

Nu ska jag ta och läsa in det här och skicka ut. Sen ska jag ta och svara på de kommentarer jag fick på förra mejlet. Ibland är jag lite sen med att svara. Men om du skriver en kommentar svarar jag alltid. Kom ihåg att innehållet är sekundärt, kontakten är det primära.

Önskar dig en söndag med en lagom dos innehållslöst småprat och så hörs vi nästa vecka!

/Kalle

Hur hälsar vi på varandra? Jag har funderat på det på jobbet den senaste tiden. Jag jobbar på en ganska stor arbetsplats (en förvaltning på Göteborgs kommun). Jag tror att vi är ungefär 300 personer. Alla är inte på kontoret samtidigt. Men jag ser mycket folk under en dag. Vissa känner jag bättre. Vissa har jag aldrig ens hälsat på. Många är bara ett ansikte eller ett namn som jag säger hej till i korridoren eller lunchrummet. Ganska ofta anställs nya personer.

Det är intressant att observera olika sociala temperament (personligheter) och strategier. Folk handskas olika med mängden folk.

Det finns de som har en grundläggande artighet och trevlighet. De säger godmorgon på morgonen, hejdå på eftermiddagen och trevlig helg på fredagen. Man får ögonkontakt och ett leende. Många har jag inte pratat mer med. Men vi bekräftar varandras existens när vi hamnar på samma plats.

Sen finns det de som inte ser en alls (inte mig i alla fall). Vi kan passera varandra i korridoren utan att titta på varandra. Jag måste säga hej för att kanske få ett hej tillbaka. Det är dock ganska vanligt att det här beteendet förändras när vi hamnar i ett samtal. Man kanske hamnar vid samma fikabord och så blir det naturligt att prata. Sen blir det ett hej i korridoren nästa gång.

“Så gjorde jag också i början”

Första veckan hälsade jag på ganska många människor. Jag tänkte att det var bra att ta chansen när jag var ny. En kille log roat och sa: “så där gjorde jag också i början”. Han menade att det var för många på kontoret för att känna alla. Han hade börjat med att hälsa och presentera sig. Men märkt att många inte orkade hålla reda på folk på de olika avdelningarna. Han hade upplevt en kultur där det inte var naturligt att hälsa på nya medarbetare.

Jag gjorde inte samma erfarenhet. Jag tyckte många var öppna och nyfikna när de förstod att jag var ny. Men det var intressant att höra att vissa kanske såg det mer: “jag håller mig till mitt och de jag jobbar närmast med”. Jag försöker upprätthålla inställningen att jag vill lära känna de som är på samma plats som jag. Men det blir faktiskt svårare när tiden går. Har man bara sagt hej till en person i ett halvår kan det vara svårt att plötsligt inleda ett samtal. Det blir svårare att bryta isen (ta initiativ till samtal/få kontakt).

Ett mikrokosmos av godmorgon

Med mikrokosmos menar man en liten värld som speglar den stora världen. Vi kan till exempel tänka oss att min förvaltning speglar hela Sverige. Vissa sociala beteenden kanske är generella i Sverige. Min beskrivning tyder på att den kända svenska reservationen eller blygheten finns representerad. Men det finns många som inte följer det mönstret också.

En morgon tänkte jag särskilt på hur folk sa godmorgon. En kurator som jag redan pratat en del med gick förbi mig. “Morn” sa hon jättekort. Jag svarade och hon stannade liksom till. “Det var väldigt vad jag var kort”, reflekterade hon högt. “Jag tycker om att vara effektiv”. Vi skrattade lite åt att det kunde uppfattas otrevligt att hälsa så oerhört snabbt och kort.

Minuten senare passerade en annan kollega som sa “halloj” lika kort. Det lät visserligen trevligt men också med ett tonfall som signalerade “jag är stressad och har inte tid att prata”. Minuten efter det mötte jag en medarbetare som ger sken av att helst inte hälsa alls. Det har jag upplevt tidigare. Jag sa ett försiktigt “hej, hej” och fick ett svävande “hej” tillbaka.

Jag vet att folk är olika. Vi är introverta och extroverta. Vissa trivs med mycket social kontakt. Andra blir osäkra av det. Jag blir ändå fascinerad av dem som helst ignorerar en helt. Det verkar finnas en poäng med att notera varandras existens på en arbetsplats. Men är det…

Otrevligt?

Jag kan lätt föreställa mig att vissa uppfattar den undvikande strategin som otrevlig. Jag tror inte det är syftet. Det finns skäl till att folk beter sig som de gör. Vissa kanske bara blir överväldigade av “för många” kollegor. Å andra sidan är det mänskligt att bli osäker när någon ignorerar en.

Reflektera gärna lite själv. Hur funkar du i större sammanhang? Hur hanterar du platser där det finns många människor? Berätta om du vill!

Ett varmt ansikte

Personligen trivs jag bättre med en öppen och välkomnande social stil. Jag tycker det är trevligt när folk vill hälsa och småprata. Och det är skönt med de kollegor man har en närmare kontakt med. Med dem man jobbar mycket med skapas ofta ett starkare band. Det är fint att mötas av varma ögon, ett leende och en varm röst, när man kommer till jobbet.

Just nu jobbar jag lite extra på en enhet där det är flera som samarbetar mer. Där blir det naturligt mer samtal både i jobbet och på fikarasten. Man slänger käft med varandra, det vill säga småpratar, skojas, retas och har kul tillsammans utan att vara seriösa. Det är ett klimat som jag trivs med. För vissa kanske en lite mer återhållen stil känns mer bekväm.

Det var veckans reflektioner över att hälsa på varandra. Som vanligt är det kul att höra om dina tankar och erfarenheter. Skriv en kommentar eller svara i ett mejl om du vill.

I övrigt önskar jag dig en lagom social morgon i enlighet med ditt temperament!

/Kalle

Vi lever genom kroppen. Den är där när vi tänker, pratar, studerar, handlar, tränar, dansar, sover, älskar, åldras och dör. Våra upplevelser är kroppsliga. Tanke, minne och känsla förkroppsligas. De blir kropp. Det som är abstrakt blir material.

Vad pratar jag om egentligen? Jag tänker på de svar jag fick på min förra text. Jag frågade var du känner dig hemma någonstans.

I rörelse

Marcus svarade först om sin relation till basketplanen. Där känner han sig hemma. När jag läste det föddes idén till den här texten. Att spela basket är en fysisk upplevelse. Grundläggande är relationen till bollen. Känslan att hålla bollen med båda händerna. Känslan av bollen i en hand. Känslan att studsa bollen mot marken. Känslan när bollen lämnar handen eller händerna i en passning eller ett kast. Jag är inte bra på basket själv. Men jag kan ändå känna känslan av att spela basket. Kroppen minns hur det känns.

Vad mer? Tänk på att hoppa upp och dunka bollen i korgen. Tänk på att absorbera bollens hastighet när du tar emot en passning. Tänk på kraften i armarna när du kastar mot korgen från tre meters håll. Tänk på vridningen i höften när du fintar din motståndare. Tänk på kraften i steget när du springer tillbaka för att försvara. Tänk på smärtan i näsan när du får bollen i ansiktet. Den som har spelat basket vet hur det känns att spela basket. Det är en rik palett av kroppsliga minnen.

I stillhet

Gabriela berättar om att ligga och läsa mellan sina barn i sängen. Läsning är mentalt. Den försiggår i medvetandet. I fantasin. Men upplevelsen är också kroppslig. Hur kännns madrassen? Hur tjock är kudden? Hur mjuk eller hård är den? En eller två kuddar gör stor skillnad. Att ligga nära sitt eller sina barn är en speciell upplevelse. Det är värme, lugn och avslappning. Det är kropp och själ samtidigt. Värmen när man ligger nära. Ljudet av barnens andedräkt. Tryggheten. Uppmärksamheten på barnen.

I det virtuella

Gabriela berättar också om att läsa och scrolla på mobilen. Även det är en kroppslig upplevelse. Att läsa och titta på film kan verka mentalt. Men det är en förkroppsligad aktivitet. Tänk på nackens böjning, armens vinkel när den håller mobilen, den lätta spänningen i handen, rörelsen i hand och finger när de rör sig över skärmen. Till och med vår blick är en kroppslig rörelse när ögonen rör sig upp och ner, fram och tillbaka över skärmen.

I framtiden och minnena

Vi får också veta något om hennes sommarplaner. En kajak ska inhandlas. Att paddla i en kajak är en specifik fysisk upplevelse. Jag är mer van vid kanadensare men har prövat kajak också. En kanadensare är stabilare. Att paddla kajak ställer högre krav på balansen. Det ger en förhöjd medvetenhet om kroppens tyngdpunkt i förhållande till båten.

Jag kan känna spänningen i ryggen. Man sänker ner paddeln i vattnet. Man spänner musklerna och för paddeln bakåt. Känslan av båten som rör sig framåt i vattnet .

Mina föräldrar tog med mig och min bror på många paddelturer när vi var små. Jag minns känslan. Trångt för fötterna. Ställningen lite ihopböjd på kanotens golv. Känslan av vattnets strömmande mellan fingrarna när man stack ner handen.

Iakttagen

Vi pratar om hobbies på jobbet. En kollega berättar att hon dansar bachata. Hon har testat salsa också men det kändes inte rätt. Vissa rörelser känns bekväma och naturliga för kroppen. Andra gör det inte.

Hon berättar att hon tycker det är svårt. Det var en utmaning för henne att gå till lektioner och dansa. Jag tror att det också handlar om att bli iakttagen, att andra tittar på en. Att göra någonting nytt och obekvämt med kroppen är en utmaning i sig. Att vara medveten om andras blickar gör det inte lättare. Självmedvetenhet förändrar faktiskt känslan i kroppen. Jag skulle beskriva det som en spänning, tvekan eller försiktighet. Något håller tillbaka en. Det handlar väl om ett slags skam eller? Något inom en försöker skydda en från att bli dömd.

Det är samma när man missar ett skott eller en pass i fotboll. Det finns en primär känsla av att missa, vinkla foten fel, sikta fel osv… Och det finns en sekundär som är känslan av att andra ser ens misstag. Och den sätter sig i kroppen.

I centrum

Jag är på väg till jobbet på morgonen. Jag ska passera en mindre väg när en sopbil kör ut framför mig. Det är ganska trångt och en skylt står i vägen. Jag tränger mig mellan skylten och bilen för att kunna gå runt bakom. Jag hinner precis igenom när bilen börjar köra. Jag hinner tänka att det där var onödigt stressigt av mig. Sen tänker jag inte mer på det och fortsätter gå.

Bakom mig hör jag “hallå!”. En kille kommer upp bredvid mig och säger “ett tips bara”. Han fortsätter att beskriva hur farligt det var med sopbilen innan. Om den hade svängt ut lite tidigare hade jag blivit klämd. Jag inser att han har rätt. Jag kände ju själv att det var oförsiktigt.

Vår upplevelse är spatial. Vi lever i rummet, medvetna om avstånd, bredd, längd och volymer. “Jag blev lite förskräckt”, säger mannen innan han går vidare. Och jag svarar “ska tänka på det nästa gång”.

I vardagen

Fyll gärna på med fler exempel. Vardagen är fylld av förkroppsligat liv. Fotens försiktighet när det är halt på marken. Fingrarnas rörelse när du slår in portkoden. Köksknivens vikt i handen när du hackar lök. Stelheten i ryggen när du reser dig ur sängen. Tänk efter. Var och när i ditt liv gör kroppen sig påmind? Och berätta gärna för oss andra om du vill.

Jag önskar dig en fortsatt trevlig söndag i samklang med din kropp.

/Kalle