Jag har inte den blå boken Dikter 1945-2002 med översättningar av Wisława Szymborskas poesi. Men den står i mina föräldrars bokhylla. Jag bad pappa att skicka foton på dikten Samtal med stenen. Du kan läsa den längst ner i brevet.

Jag har förut skrivit om ett av mina tidiga minnen av poesi. Det var pappa som läste Nils Ferlin för mig. Ferlin och Szymborska har liknande kynne (karaktär, sinnelag). De har både en milt ironisk och humoristisk inställning till människan och samhället.

Det var en kursare (kurskamrat) på universitetet som fick in mig på Szymborska. Vi läste henne tillsammans och diskuterade dikterna. Samtal med stenen har varit med mig i snart 20 år. Jag kom att tänka på den igår. Spontant fick dikten en ny innebörd. Motivet att inte släppas in aktualiserades på nytt. Vi kommer dit snart.

En metafysisk fantasi

Filosofen Immanuel Kant skrev om vad vi kan veta. Verklighetens sanna natur kallade han tinget i sig. Hans tes är att vi inte kan veta något om hur världen verkligen är. Tinget i sig är för alltid onåbart för oss människor.

Den svenska poeten Hjalmar Gullberg har faktiskt skrivit en dikt om tinget i sig. Det är stackars adjunkt Örtstedt som i drömmen får ett paket direkt från Kant. Du kan läsa dikten längst ner.

Szymborskas diktjag längtar efter en personlig kontakt med världen och naturen. Hon knackar på stenens dörr. Hon ber att få komma in. Hon vill se och till och med andas in stenen. Hon har hört om vackra salar. Hon planerar att göra samma sak med bladet och droppen. Hon lovar att det enda hon ska ta med sig är ord. Hon ska berätta om sin upplevelse och ingen kommer tro henne. Men stenen säger nej.

Poeten är inte värdig att komma in. Hon har inte det rätta delaktighetssinnet. Hon har inte ens fantasi nog. Synen räcker inte till. I slutet skrattar stenen hånfullt åt poeten och säger att den inte har någon dörr alls. Människan är för alltid utestängd från naturens innersta väsen. Vi är dömda att leva på avstånd.

Språket

De ord som Szymborska vill ta med sig kan vara själva förbannelsen. Seendet och språket är nära sammankopplade. Den som ser är skild från det sedda. Ordet är skilt från det ordet betecknar. Människan står ett steg från naturen. Vi kan inte komma in. Vi är inte inbjudna. Vi är dömda att betrakta och tala om. När Szymborska försöker tala till blir hon avvisad och utskrattad.

Människans tillvaro präglas av begär. Det temat återkommer i andliga och filosofiska traditioner. Det kan vara begär efter andra människor, makt, pengar eller status. Det kan också vara begär efter kunskap. Kants insikter innebär ett slags besvikelse. Szymborskas längtan blir obesvarad. Vi kan inte komma i närkontakt. Vi kan inte få perfekt kunskap om naturen. Det är slutsatsen. Hjalmar Gullbergs huvudperson Örtstedt blir skräckslagen när han får möjligheten i drömmen.

Konsten och poesin

Så har jag tolkat dikten innan. Igår slog mig spontant en annan tolkning. Jag har de senaste dagarna försökt läsa böckerna Ägt av Alva Hedberg och Mullvadens kärlek till buffeln av Erik Lindeman Mata. Båda är svårlästa och svårtillgängliga, särskilt den senare.

Då slog det mig att Szymborskas dikt kan läsas som att den handlar om poesin själv. Läsaren försöker komma in i dikten, försöker få tillträde till konsten men avvisas hela tiden. Man tror att det finns något vackert därinne men man får inte se det.

Jag tror absolut inte att Szymborska avsåg den läsningen av dikten. Det finns inte tillräckligt stöd i texten för det. Men inget förbjuder oss att associera. Konst och litteratur kan verkligen kännas så ibland, att den stänger oss ute. Det är lätt att känna sig dum. Man kan också bli lite irriterad. Varför ska det vara så svårt och märkvärdigt med konst?

Och allt annat som stänger ute

Och vi kan låta associationerna vandra vidare. Det finns så många sammanhang som säger stopp, här är du inte välkommen. Det är inte bara stenen som inte har någon dörr. På samma vis är det med många sociala sammanhang. Du vet inte ens vart du ska vända dig. Ingången är gömd. Du kan inte se var du ska knacka på. Jag lämnar till dig att fylla på med exempel.

Jag vill tillägga att jag vet att polska och svenska skiljer sig mycket åt. Szymborska skriver på rim tror jag. Det återges inte i översättningen. Polskan har också kasus vilket ger en stor frihet att anpassa meningarna och ordföljden. Svenskan är på det sättet ett mindre flexibelt poetiskt språk. Det påverkar förstås också översättningen. Men jag kan inte polska så jag får hålla till godo med översättningen.

1996 tilldelades Wisława Szymborska nobelpriset i litteratur. Du kan läsa mer om det på nobelprisets hemsida. Där finns också dikter på polska, svenska och engelska.

Som alltid är du välkommen att fråga, kommentera och reflektera vidare. I regel svarar jag med en veckas fördröjning.

Så länge får vi hoppas att vår knackning besvaras och att vi ges tillträde till denna söndag.

/Kalle

Dikterna

Samtal med stenen

Jag knackar på stenens dörr.»Det är jag, släpp in mig.Jag vill stiga in i ditt inre,se mig omkring,andas in dig ordentligt.«

»Gå din väg,« säger stenen.»Jag är ogenomtränglig.Slår man oss också i bitarär vi ogenomträngliga.Mal man oss också till sandsläpper vi ingen in.«

Jag knackar på stenens dörr.»Det är jag, släpp in mig.Jag kommer av pur nyfikenhet.Livet är den enda chansen.Jag ämnar går runt i ditt palatsoch sedan bese även bladet och droppen.Jag har så lite tid på mig för att hinna allt.Min dödlighet borde röra ditt hjärta.«

»Jag är av sten«, säger stenen,»och nödgas hålla mig allvarlig.Gå härifrån.Jag har ingen skrattmuskel.«

Jag knackar på stenens dörr.»Det är jag, släpp in mig.Jag har hört att du har stora tomma salar,skådade av ingen, vackra i onödan,dova, utan ekot av någons steg.Erkänn att du själv vet ganska lite om det.«

»Stora och tomma salar«, säger stenen,»men det finns inte plats i dem.Vackra, kanhända, men ingentingi dina arma sinnens smak.Du kan leva med mig men aldrig uppleva mig.Med hela min yta vänder jag mig till dig,med hela mitt inre vänder jag ryggen till.«

Jag knackar på stenens dörr.»Det är jag, släpp in mig.Jag söker ingen fristad för evigt i dig.Jag är inte olycklig.Jag är inte hemlös.Min värld är värd att återvända till.Jag ska gå in och gå ut med tomma händer.Och som bevis på att jag verkligen har varit därska jag ingenting framlägga utom ordsom ingen kommer att tro på.«

»Du kommer inte in«, säger stenen.»Du saknar delaktighetssinne.Inget sinne kan ersätta delaktighetssinnet.Inte ens synen skärpt till allseendetjänar något till utan delaktighetssinne.Du kommer inte in, du har knappast i sinnetansatsen till detta sinne, fantasin.«

Jag knackar på stenens dörr.»Det är jag, släpp in mig.Jag kan inte vänta i två tusen sekelpå att få komma under ditt tak.«

»Om du inte tror mig«, säger stenen,»vänd dig till bladet, det ska säga som jag.Till droppen, den ska säga som bladet.Fråga till slut hårstråt på ditt huvud.Jag sväller av skratt, ett jättelikt skratt,som jag inte kan skratta.«

Jag knackar på stenens dörr.»Det är jag, släpp in mig.«»Jag har ingen dörr«, säger stenen.

Tinget i sig (av Hjalmar Gullberg)

En vinterafton läser Örtstedt Kant och finner honom verkligt intressant. Men filosofens tyska flyter tungt. Snart somnar över boken vår adjunkt. I nattens dröm gror dagens tankesådd. Kant illustreras och blir lättförstådd. Det kommer, svept i brokig omslagsfärg, Till Örtstedt ett paket från Königsberg. Aktas för stötar! Står det utanpå med petig stil som verkar rokoko. Avsändare och varans fabrikant är ingen mindre än professor Kant. Han granskar lådan vid sin fönsternisch. Det står som innehåll: DAS DING AN SICH. Kring tinget i sig själv, de vises sten, är sinnevärlden blott ett brokigt sken. Vem törs dock rycka undan slöjan kring den rena verkligheten, tingens ting? Adjunkten Örtstedt ryggar bort bestört från det som ingen sett och ingen rört. Om gåvan i hans grova händer sprack! - Han returnerar den med tusen tack.

»Så du är en läsare alltså?«

Jag har stoppat poeterna Fredrik Nyberg och Lars Mikael Raattamaa på festivalområdet. Jag börjar något i stil med »det är ju inte så ofta man hoppar på poeter i offentligheten«. Fredrik håller med medan Lars Mikael invänder att det faktiskt händer ibland. Jag har sett dem här tillsammans tidigare år. Och eftersom jag läst dem båda kändes det lite kul att säga hej.

Fredrik undrar om jag också skriver. Jag svarar att det gör jag inte. Inte riktigt sant förstås men känns inte som sammanhanget att pitcha Svenska med Kalle. »Så du är en läsare alltså«, säger Fredrik. Det är något milt komiskt med den frågan. Det är förmodligen fler personer som skriver poesi än som läser den. Fenomenet har diskuterats på poesipodden Örnen och kråkan. Här står alltså en livs levande läsare framför de två poeterna. (Undrar om de läser mycket poesi själva.)

Fredrik Nybergs två näst senaste diktsamlingar har jag faktiskt läst i sin helhet. Märkliga skapelser som bland annat fantiserar om hemliga tunnlar under Carl Von Linnés bostad. Raattamaa har jag läst mer fläckvis. Han har publicerat en filosofisk essä om förorten, med tonvikt på Angered. Den har jag läst men har bara vaga minnen av innehållet. Sedan har han skrivit en fantastisk dikt om barn som länsar en sopstation efter att samhället kollapsat. Den finns i en antologi med politisk dikt sammansatt av författaren Göran Greider.

Något av allt detta hann jag bara antyda i mitt korta samtal med poeterna innan jag lämnade dem ifred. Med tog jag mig en fundering om det här med att vara läsare. Kultur är ju ingenting utan sin publik. Det är inte mycket lönt med en bok som ingen läser. En teaterföreställning utan någon som tittar blir ett sorgligt spektakel.

En gång för länge sedan såg jag Margareta Krook på Dramaten i Stockholm. Hon satt ensam på scenen i en tronlik stol. Hon var majestätisk i sin uppenbarelse (som jag föreställer mig att hon alltid var). När jag satt där på andra eller tredje balkongen slog det mig att jag var lika viktig som hon. Det är ju att jag är här och tittar som ger mening åt hennes konst, tänkte jag. Drabbades jag månne av hybris? Måhända (kanske) satt det någon viktigare på parkett.

Jag kommer att tänka på den somalisk-amerikanska poeten Ladan Osman. I en intervju pratar hon om vikten av att stötta det poetiska communityt där hon bor. Besöka uppläsningar. Köpa böcker. (Har för övrigt bara läst hennes debutbok. Hon har släppt två till. Kanske någon mer som vill läsa?)

Ett annat exempel var mina två professorer i dramatik på Göteborgs universitet, när jag studerade litteraturvetenskap. De var båda flitiga teaterbesökare. Du kunde se dem även på de mindre teatrarna. Det är något fint med människor som bevarar sin entusiasm för konsten. Även om de hade ägnat sig åt konst akademiskt under många år hade de sin passion kvar.

Även vi vanliga dödliga är viktiga. Kultur är ett socialt och kollektivt fenomen. Genom att uppleva, delta och diskutera håller vi kulturen levande. Alla kan dra sitt strå till stacken, vare sig det handlar om att besöka den lokala filmklubben eller handla böcker från en bokhandel i ditt område.

Och lär du dig svenska finns det något fint med att upptäcka vår kultur. Vi är ett litet och obetydligt land. Det är alltid trevligt när någon har engagerat sig för att upptäcka vad Sverige har att erbjuda, både bakåt i tiden och här och nu. Innan sommaren tog jag en fika med en kvinna som ville bli svenska som andraspråks-lärare. Efter ett tag gled samtalet in på litteratur och det visade sig att hon hade koll på klassiska svenska författare som Karin Boye och Pär Lagerkvist. Sånt är imponerande. Det finns många svenskar som knappt har läst dem.

Engagerat fokus

Det är förstås fint att lära sig mer om en kultur och stötta konst där man bor. Men vad är poängen egentligen? Om det finns någon? Jag tror förstås det finns flera. Men en central poäng tror jag “helt enkelt” är att skänka sin tid, sin uppmärksamhet och inte minst sitt engagemang till något som en annan människa skapat.

Vi kan rikta vår kärleksfulla uppmärksamhet mot många saker: en älskad, ett djur, en vacker vy i naturen. Men konstnärliga artefakter utmärker sig på vissa sätt. De är resultatet av någons medvetna skapande. Det finns en intention och en vilja att kommunicera i verket. Att göra sig öppen för och anstränga sig för att ta emot den konstnärliga kommunikativa handlingen tycker i alla fall jag är något alldeles speciellt.

Det finns en podcast som heter Dissect, skapad av en riktig musiknörd som heter Cole Cuchna. I podcasten ägnar han en hel säsong åt en skiva som han analyserar låt för låt, både texterna och musiken. Det är fantastiskt att följa med när någon låser upp ett verk för en på det viset. Jag tyckte Kendrick Lamar var en okej rappare men inte mycket mer än så. Efter att ha lyssnat på Cuchnas ingående analyser av teman, enskilda textrader och musikalisk komposition på tre Kendrick-skivor har jag en helt annan relation till hans konstnärsskap.

Cuchna släppte nyligen ett TED-talk om värdet av att lyssna noga på musik. Jag har inte lyssnat på det än men gissar att han kommer ge stöd åt det jag skrivit ovan.

Det är så mycket i vårt liv vi gör på autopilot. Vi går genom dagarna i en instrumentell slummer: tränar för att hålla kroppen vid liv, lagar mat för att äta, jobbar för att tjäna pengar, scrollar på telefonen för att distrahera oss. Konsten bjuder in till möjligheten att engagera oss fullständigt i vad en annan människa skapat och den värld som verket öppnar för oss. Det är en möjlighet jag vill bli bättre på att odla och vårda. Kanske du känner samma?

Är du också en läsare, lyssnare, eller betraktare? Vad riktar du din uppmärksamhet mot för tillfället?

Jag hoppas din söndag berikas med möjligheter att rikta ditt fullt engagerade fokus mot något vackert och utmanande som en annan människa skapat.

/Kalle

Min kompis sitter vid baren och snackar med Lasse. Lasse är pensionerad chaffis (lastbilschaufför) och älskar blues och rock. Han pratar gärna om musik och visar mig gigkalendern (på Fridhammars blogg) där man kan hitta spelningar i hela Göteborg. Han undrar om vi hört talas om Alf Robertsson. Det har vi inte men får lära oss att han kom från Gamlestaden i Göteborg och att han har spelat in svenska versioner av Bob Dylan-låtar.

Dagen efter äter jag lunch med min kollega. Hon ska snart byta jobb så vi passar på att ses innan hon försvinner till en annan stadsdel. Vi pratar om vilken musik som spelades hemma när vi var barn. Lustigt nog tar hon upp just Alf Robertsson. Hon hade i tioårsåldern träffat honom vid en skivsignering.

Jag berättade om att jag i ungefär samma ålder satt bredvid pappa och tittade på TV-programmet Tropicopop. Där spelade programledaren Thomas Gylling svängig musik från hela världen. Jag plockade upp Bob Marley från pappa. Samtalet rörde sig kring hur våra intressen och vår smak påverkas av våra föräldrar.

Upptäckte förresten precis att artisten Anastasia (med bas i Göteborg) har spelat in en skiva med Alf Robertsson: Göteborg sjunger Alf. Där hittar du göteborgska legendarer som Tomas Von Brömssen, Dan Berglund, Ebbot Lundberg och många andra artister. Det kan vara en bra ingång till Alfs musik förutom hans egna skivor. Han har spelat in många.

Influerare och inspiratörer

Det här fick mig att tänka på hur viktiga personer som tipsar och inspirerar om konst och kultur är. Min kollega berättade om hur äldre syskon och deras vänner formade hennes musiksmak. För mig har ofta artister lett vidare till andra. Artister som lyfter fram sina förebilder skapar en brygga till äldre musik. Jag gissar att en ny generation upptäcker The Cure och sångaren Robert Smith när Olivia Rodrigo inkluderar honom på en av sina låtar och pratar om honom i intervjuer.

Om du lär dig svenska och vill ta del av mer svensk kultur blir detta viktigt. Utbudet är enormt. Vad är intressant och bra, både i nutid och från förr? Man behöver personer som guidar och pekar ut. Jag försöker ibland ta den rollen här. Som nu när jag delar vidare tipset om Alf Robertsson. Men det finns många som gör det mer systematiskt.

Två konton jag hittat på Instagram på senare tid är Leo tipsar och 2 Suedis. (Oj oj vilken fin version Anastasia gör av Always on my mind - Tänker nästan jämt på dig- tillsammans med Tomas Stenström. Han är förresten också väldigt populär). Men tillbaka till ämnet.

Leo tipsar både om svensk och internationell musik inom många genrer. Han tar upp mycket ny svensk musik som inte är så känd ännu. Han nämner ofta artister och band som jag inte hört talas om. Här har du alltså möjlighet att upptäcka det nyaste nya. Superviktigt för nya konstnärer att de får draghjälp av sådana som Leo så en eloge (komplimang) till honom.

2 Suedis fokuserar helt på hiphop och till stor del på svensk, både gammal och ny. Du får en blandning av tips på nya artister och klipp på till exempel gamla intervjuer med etablerade rappare. Här finns alltså möjligheten att utbilda dig inom svensk hiphop om det intresserar dig.

För att inte fastna i musik hela tiden kan jag tipsa om Sonia Hedstrands podd Sonias konstkritik. Podden behandlar både svensk och internationell konst. Förutom tips om utställningar och konstnärer får du kommentarer om kulturpolitik. Det är förstås också en bra möjlighet att plocka upp ord och fraser från konstområdet.

De jag tar upp här är inte de största eller mest etablerade kritikerna, kommentatorerna, influerarna eller vad vi nu ska kalla dem. Du kanske har tips på helt andra. Men entusiaster och nördar som delar med sig av sin passion och sin kunskap spelar en viktig roll i det kulturella ekosystemet. Därför vill jag lyfta fram dem. Dela gärna med dig av dem du följer för att lära dig mer om svensk kultur.

Och så vanligt folk då

“Tacka vet jag vanligt folk” sjunger Alf i en låt med samma namn. Bra att komma ihåg att Lasse vid baren eller kollegan i lunchrummet kan vara en lika bra källa till inspiration och nya upptäckter. Viktigt att vi inte glömmer bort att snacka med varandra. Men sen ger ju internet en fantastisk möjlighet att upptäcka mer. Så jag vill helt enkelt uppmuntra till att söka mer och upptäcka det som inte är så känt och får så mycket uppmärksamhet. Jag är också en sådan. Särskilt min Substack är ändå ganska liten. Så tipsa gärna andra om den om du får möjlighet. Du som har hängt med ett tag vet att jag försöker tipsa om konst och kultur när jag får chansen. Vi kan alla dra vårt strå till stacken.

Med det önskar jag dig en fin söndag utan någon finurlig knorr. Tacka vet jag helt vanliga söndagar.

/Kalle

4 dansare som svävar högt uppe i luften. De rör sig i formationer. Lyftkranen svänger ut över publiken. Dansarna sänks ner strax över våra huvuden. Det är vackert och fascinerande. Det måste vara hisnande att hänga sådär. Musiken är välkända klassiska stycken och poppigare låtar. Ljusshoven skapar effekter och skuggor på dansarnas vita dräkter och de omgivande husväggarna. På Götaplatsen. En del av Göteborgs dans- och teaterfestival.

På vägen hem kommenterar en kompis jag möter: “Det var någonting för alla. Gubbarna kan diskutera säkerhetsanordningarna medan andra njuter av dansen”.

Strax innan hängde jag med en vän på en teaterföreställning. Det var en ambitiös uppsättning. 10-talet skådespelare och dockspelare. Avancerade dockor. Projektioner. Påkostad scenografi. Manus baserat på en roman av en nobelpristagare i litteratur. Men för mig föll föreställningen platt. Den var pretentiös och långtråkig, tyckte jag. Den checkade de finkulturella boxarna. Men magin uteblev. Publiken applåderade entusiastiskt dock. Jag kunde inte låta bli att undra varför. Tyckte de att det var så bra. Eller ville de tycka det.

För mig funkade spektakulär dansunderhållning med lyftkran bättre igår. En stund. Jag gick hem innan det var klart.

Men jag fick lust att skriva lite om smak, om elitism och mainstream, om snobbism och folklighet.

Ramar för tolkning

För att koppla det här till språk och kommunikation. Smak och smakhierarkier märks i många samtal. De finns där när vi talar om sådant vi gillar. Det kan vara musik, film, inredning, konst, kultur eller varför inte mat och dryck. Det finns olika idéer om vad som är fint, intressant, kvalitativt, djupt, värdefullt. Och vad som inte är det.

Det kan vara kul att vara medveten om och uppmärksamma. Kanske kan det hjälpa oss att navigera i samtal. Hur vi uttrycker våra värderingar och bedömningar är en intressant del av kommunikation tänker jag. Detta spiller också över i hur vi värderar och bedömer (kanske dömer) varandra.

“Jag tycker om mainstream”,

det är min kollega som pratar. Hon tar en konsert med Orup och Danny Saucedo som exempel. Hon älskade den. Men hon upplever att vissa blir förvånade när hon tycker om sådan musik. Hon umgås med många som ser ner på mainstream. Uppenbarligen är det något hon får förhålla sig till. Vad gör man när det man genuint gillar uppfattas som ytligt, billigt och vulgärt av andra?

En annan kollega säger med eftertryck att han inte har någon koll på populärmusik. Han har precis berättat om hur viktig basisten Jaco Pastorius var för honom. Han är själv musiker. Hans uttalande känns mer som en identitetsmarkering (“sån här är jag”) än uttryck för en negativ värdering. Jag känner dock igen perspektivet. En person som är intresserad av musikalitet och skicklighet. För en sådan person kan kommersiell popmusik framstå som ointressant nonsens.

Värdehierarkier som dessa kan man möta i många skepnader. De tar sig ofta uttryck i en uppfattad motsättning eller att två saker ställs mot varandra. Det kan vara:

* klassisk musik mot populärmusik, eller jazz mot pop

* kommersiell konst mot seriös/konstnärlig konst

* underground mot mainstream

* oberoende/independent/fri mot kommersiell/hollywood/instituionell

Ett exempel är den så kallade musikrörelsen med proggband som Hoola Bandoola Band och Blå Tåget i spetsen. De gjorde “seriös” och samhällsmedveten rock. De här banden hade sina egna scener och skivbolag. De föraktade den kommersiella musiken med ABBA som främsta exempel.

Ett annat exempel är indiepopen under 90-talet. Gruppen Popsicle uttalade sig till exempel väldigt nedlåtande om dansbandet Arvingarna. Indiepubliken kunde vara väldigt sekteristiska kring vad som var okej och inte.

Lite liknande var det med hardcorescenen i Umeå. Den hade en tydlig underground-identitet och var oftast vänster och anti-kapitalistisk. Jag förmodar att det också innebar avståndstagande från mycket kommersiell musik.

Jag gissar att du hittar liknande attityder om du pratar med folk som besöker operan. Jag tror att det finns rätt stora skillnader mellan de som väljer klassisk opera och musikal. Jag gissar att det kan finnas starka värderingar om det man inte gillar, och kanske det spiller över på människorna som gillar det man själv inte tycker om.

Jag hade en lärare på universitetet som kallade sig själv jazzpolis. Han hade en massa åsikter om vad som var bra jazz och inte. Han skämdes inte över det. Tvärtom tyckte han det var viktigt att försvara “bra” jazz.

Det finns hur många exempel som helst. Har du några?

Min inre snobb

Hon med Orup och Danny Saucedo undrar om jag ska gå på Göteborgskalaset. Det är samma samtal som när vi pratar om det här med mainstream och de dömande attityderna kring det.

Jag säger att Göteborgskalaset “väcker min inre snobb”. Jag är i allmänhet ganska bred. Jag kan gilla kommersiell popmusik likväl som jättesmal konstig musik. Men ibland märker jag de där lite elitistiska attityderna hos mig själv. Göteborgskalaset är ett exempel. Min fördom är att det mest är tråkig, ointressant musik som är populär just nu. Jag brukar inte titta närmare på programmet för att jag inte förväntar mig att det ska finnas något för mig. Jag vet till och med att det inte är sant. Vid flera tillfällen har jag upptäckt saker som är intressanta (för mig) på kalaset. Ändå sitter den här attityden kvar i huvudet. Det är lite intressant. Vi har alla fördomar.

Smak eller snobbism

Vi har alla preferenser. Intresserar vi oss extra för något kommer vi utveckla en smak. Det är naturligt. Det kan bli lite lurigt när vi vill försvara våra preferenser och säga att vår smak är bättre eller mer “rätt”.

Låt mig ta ett sista personligt exempel. Igår var det en ganska stor metalfestival i Göteborg (Göteborg brinner). Jag är stort metalfan sen länge. Men den här festivalen var inte för mig. In Flames, Dark Tranquillity, Avatar, Raised Fist… jag vet att det här är band jag inte kommer uppskatta. In Flames har jag sett live och tycker de är supertråkiga. Musiken har också förvandlats till något slags tråkig arenarock på senare år. Det är min smak och den har jag all rätt att ha.

Mer problematiskt blir det om jag vill hävda att de som går på festivalen och tycker att In Flames är Sveriges bästa band har fel och saknar smak. På vilka grunder hävdar jag det? Var är det som skulle göra min njutning av något mindre band, på en mindre scen, med 20 personer i publiken finare än de tusental som går och har skitkul på en In Flames-spelning. Det är förmodligen en fråga om identitet snarare än musikalisk kvalitet, eller?

Det kan finnas en väldig kraft i att vara mot något. Det får folk i rörelse. När musikrörelsen, indiekidsen och hardcorefolket startade band, fanzines och skivbolag för att göra sin egen grej frigjorde det mycket kreativ energi. Vi behöver alternativ till kommersialism och kulturell massproduktion. Men jag tror vi ska vara försiktiga att döma personer för deras smak, oavsett vad det är. I allmänhet är det intressantare att försöka förstå vad det är någon ser i något. Ibland kanske vi kan förstå någon lite bättre på kuppen.

Några tankar om detta? Det finns sociologiska, ideologiska och filosofiska dimensioner (bland andra) när det kommer till frågor om estetik och smak. Finns mycket kul att diskutera helt enkelt.

Jag märker att jag blivit lite latare med ordförklaringar. Med alla digitala verktyg och AI är det så lätt att själv hitta förklaringar av ord och uttryck. Men fråga gärna! Jag förklarar gärna på mitt sätt om något är svårt. Ibland kan det kännas lite onödigt att gissa bara. Du som läser kanske fastnar på något helt annat än det jag tror behöver förklars och förenklas.

Jag hoppas att du får njuta av din söndags estetiska gåvor utan att bli dömd eller känna behov av att döma någon annan för det som bringar dem njutning.

/Kalle

Det finns många vandrings- och cykelleder i Sverige. Från Göteborg och norrut går en vandringsled som heter Pilgrimsleden Göta Älv. Ordet pilgrim och pilgrimsvandring har en andlig eller religiös innebörd. Den kan du läsa mer om på hemsidan Pilgrim i Sverige. Många, som jag, ser det mer som ett tips på en vandringsstig. Den är uppdelad i flera sträckor från Masthuggskyrkan i Göteborg till Vänersborg.

Jag har tidigare gått leden mellan Jennylund och Angered, samt mellan Angered och Kortedala. På semestern testade jag att gå leden mellan Kortedala och Gamlestaden. På pappret låter det som en mindre intressant sträcka. Det var visserligen långa sträckor i skog. Men leden gick också genom villaområden och över Kvibergs kyrkogård. Mindre natur alltså och mer civilisation.

Intressant nog upptäckte jag flera små stigar och ställen jag inte kände till sedan innan. Jag har arbetat flera år på Gamlestads torg och tagit många små promenader i närområdet. Men runt Kvibergs kyrkogård fanns flera fina områden jag inte sett innan. Dels skogsstigar men också ängar och ett mysigt odlingsområde.

Jag gillar känslan när man hittar nya platser och områden. Det påminner mig om när jag var barn. Då hade man mer frihet att springa runt var som helst under förevändningen att leka. Nu känns det som man behöver ett syfte om man ska gå in på en bakgård eller bara irra runt på måfå (utan plan/slumpmässigt).

Vandringsleder kan vara en sådan ursäkt att upptäcka nytt i naturen och staden. På Sveriges Turistförening och med Naturkartan kan du få många tips. På den senare hemsidan kan du söka på ditt område och få upp olika förslag. Dela gärna med dig av dina vandringstips om du har några!

Tre filmer

Jag har nyligen sett tre filmer, ganska olika, men med vissa gemensamma nämnare (saker som förenar dem). Alla har någon slags koppling till havet och båtar.

OdysséenDen mest kända är förmodligen den nya filmatiseringen av Odysséen, det klassiska antika verket. Det är Cristopher Nolan som regisserat. Det är Matt Damon som spelar Odysseus. Den mest kända svensken som är inblandad är Ludwig Göransson som har komponerat musiken.

Mina tankar om filmen? Jag har sett flera filmer av Nolan tidigare, Oppenheimer och Dunkirk senast. Den här kommer spontant på sista plats på min personliga lista. Det finns en massa som är imponerande och bra med filmen: bra skådespelare, spektakulära miljöer, fantastiskt foto och engagerande berättelse förstås. Men jag kommer inte ifrån känslan att eposet reduceras till en actionfilm. Det är många stridsscener. Nolan försöker också göra om berättelsen till något slags appell för fred och ge ett hoppfullt budskap om att en bättre tid ska komma. Något sådant finns inte i Homeros text vad jag kan minnas. Det känns påklistrat (tillagt på ett sätt som känns onaturligt). Har du sett filmen? Vad gillade du mer eller mindre?

Stormskärs MajaHelt annorlunda är filmen Stormskärs Maja. Den utspelar sig på Åland och alla talar åländska, en svensk dialekt. Speciellt och fint är att alla säger “inga” istället för inte: “det är inga speciellt med det”. Maja spelas av Amanda Jansson som också spelar Jana i TV-serien Jag for ner till bror. Maja gifter sig med Janne som är fiskare och de flyttar ut till Stormskäret, en enslig ö. Det är ett hårt liv till att börja med men de har de det ändå bra. Sedan blir utmaningarna desto fler, inte minst när Krimkriget kommer till den åländska skärgården. Filmen ger en intressant bild av livet under en annan tid och ger en chansen att lära sig lite historia också. Amanda Jansson är en skicklig skådespelare. Jag får lust att se mer av henne.

Triangle of sadnessJag har skam att sägas inte sett någon film av Ruben Östlund tidigare. Det var dags att råda bot på det. Så jag såg Triangle of sadness. Den utspelar sig till stor del på en lyxkryssning (lyxig båtresa som kostar mycket pengar). Handlingen är ganska galen och överdriven. I botten handlar det om rikedom, klass och globala orättvisor. Så tolkar jag det. Det finns en hel del äckliga scener i filmen så man ska inte vara för äckelmagad (känslig för äckligheter) om man ska se den.

Jag funderar också på var filmens politiska analys och budskap egentligen landar. Det är något som skaver och det är förmodligen meningen. Det är helt klart en film som får en att tänka vidare. Det finns inget enkelt budskap i den.

Har du sett någon av filmerna? Får du lust att se någon? Jag vill helt klart se mer av Ruben Östlund. Vi kan ha en liten filmcirkel här på Substack om fler är intresserade. En film i månaden kanske kan vara realistiskt. Bara en tanke.

I övrigt kan jag verkligen rekommendera att upptäcka Sverige till fots, oavsett var i landet du bor eller var du är på besök. Det finns så mycket fint att upptäcka. Jag ser att solen skiner utanför fönstret. Jag tror jag ska ta mig en promenad efter frukosten.

Låt apostlahästarna ta dig genom en avkopplande söndag!

/Kalle

Den finska konstnären Hanna Vihriälä har en utställning i Göteborg. Den är i Stenhallen, en del av Göteborgs konstmuseum. Det första man ser är en form av hängande band. Det är en blandning av vita och gula band. De har fransar längst ner. De gula banden skapar formen av en bil inne i det vita. Verket heter Mercedes Benz G-klass. Det är en exklusiv och kraftfull SUV. SUV kallas också stadsjeep. Jag läser i verkets beskrivning att banden är sorgband. Jag antar att de används vid begravningar på något sätt. En svävande lyxbil av sorgband alltså.

Utställningens beskrivning av verket associerar bilmodellen till maskulinitet och militarism. SUV:ar får mig även att tänka på lyxkonsumtion och klimatförstörelse. Man har inte en stor jeep inne i stan för att man behöver det. Det är mer en statussymbol. En statussymbol som bränner onödigt mycket bensin. Detta är ganska specifika tolkningar. Titeln inbjuder visserligen till det. Kanske kan vi röra oss kring verket mer varligt.

En bil är tung och består av metall. Den är hård, kompakt och materiell. Konstverket lockar fram bilens form som en gyllengul skugga i ett hav av skira band. Den blir lätt, mjuk och riskerar att blåsa bort. Den blir närmast eterisk, som en skugga eller dimma, snarare än ett fast objekt.

Bilens hela funktion bygger på markkontakt. Den står stadigt på vägen. Jag gissar att denna modell har fyrhjulsdrift. Den kan ta oss framåt långa sträckor och över utmanande terräng. Här har den dock lyfts från underlaget. Svävar den? Eller flyger den framåt? Har den berövats sin förmåga att förflytta oss? Eller kan den transportera oss någon annanstans? Har den kommit till oss i en dröm, som en svävande skugga?

Och så sorgbanden då. Det finns en optimism kopplad till bilen som fenomen, eller hur? Drömmen att kunna resa vart som helst. Bilen som en egen värld av frihet. Sätt på stereon och kör iväg vart du vill. Världen är din! Men här tycks bilens potential desarmerad. Hjulen snurrar i luften. Det kan vara den som ska begravas. Eller står vi inför ett minnesmärke? Visst kan det finnas skäl att sörja. Moderniteten, tekniken och utvecklingen lovade oss något. Vi verkar ha fått något annat. Löftet om framsteg har förbytts i förödelse. Drömmen om utveckling har blivit en hägring, som vår svävande bil.

Vad mer kan lämna marken?

Inte bara konstnärer kan få ting att levitera. Det står oss var och en fritt. Jag ser krukväxterna i mitt rum lyfta. Stolen jag sitter på lösgör sig från golvet. Böckerna i hyllan lyfter försiktigt från hyllplanen. Utanför fönstret ser jag husen frigöra sig från marken. De lyfter långsamt som luftballonger i slow motion. Gravitationen släpper taget om människorna på gatan. De tumlar runt som astronauter i luften.

Och jag funderar på vad mer som skulle må gott av att lätta. Mäktiga personer i styrelserum. Ansvarets tyngd lyfts från axlarna, men också maktens självrättfärdighet. Politikerna i parlamentens korridorer. Ett luftdrag under fotsulan. Käkarnas spänning släpper. Slipsknuten lättar. De kan få en paus. Det verkar inte gå så bra med styrandet ändå. För att inte tala om de krigförande presidenterna och världsledarna. De kanske vi kan släppa taget om helt. Månne gör de sig bäst som satelliter i omloppsbana på behörigt avstånd?

Livets lätthet

Graviationen är inte allenarådande. Det finns mycket omkring oss som lättar, svävar och flyger. Lampan som hänger över bordet. Fiskmåsarna över staden. Skira moln på himlen. Gräsens vippor på fältet som ett tyngdlöst skum. Öarna borta vid horisonten som verkar ha lyft från vattenytan. Har du sett det?

Och kanske även barnens lätta steg över skolgårdar, gräsmattor och fotbollsplaner. Har de inte något av tyngdlöshet kvar trots allt?

Jag låter denna text sväva iväg i två låttips. Freddie Wadlings Nu lyfter vi från marken kontrasterar livets tyngd och lätthet på ett vackert sätt. Och Cornelis Vreeswijk konstaterar i Turistens klagan att “så länge det finns ungar så finns det hopp”.

Och så länge vi har språk kan vi skriva vad vi vill, nästan i alla fall. Som vanligt finns en inbjudan att respondera på detta som du finner för gott.

Jag önskar dig en fjäderlätt söndag med stuns i steget.

/Kalle

Jag läste två korta böcker av Annie Ernaux i veckan. De heter Min far och Kvinnan på svenska. Den första handlar om Annies far och den andra om hennes mor. Det är autofiktiva böcker. Ernaux berättar på ett rakt och enkelt sätt. Hon sätter in föräldrarnas liv i ett sociologiskt sammanhang. Hon beskriver sin egen klassresa och hur det påverkat relationen med föräldrarna.

Klass är ett komplicerat begrepp. Vi kan dock förstå det intuitivt. Det är skillnad på om du har växt upp på en gård på landet, i en familj där alla arbetar med praktiska saker, en familj där alla är akademiker eller en familj där alla har mycket kapital och lever på att spekulera i valuta och aktier. Saker som arbete, utbildning och levnadsstandard påverkar hur vi ser på världen.

Klassresor har påverkat många av oss. Min far till exempel, var den enda från sin klass som läste vidare på gymnasiet. Jag har berättat om det tidigare. Hur ser det ut i din familj och din släkt? Finns det en tradition av att studera på högskola till exempel? Har folk bakåt haft lönearbete eller har det funnits egendomar och kapital? Har saker som kultur och bildning varit en självklarhet för dina föräldrar, för dina far- och morföräldrar?

Båda Ernauxs föräldrar kommer från enkla förhållanden. Hennes far börjar arbeta på en bondgård, hennes mor på en fabrik. Så småningom avancerar även fadern till en fabrik. Han slipper mjölka kor tidigt på morgnarna och jobbet tar slut på kvällen. Det är en anledning till att modern vill gifta sig med honom, att han är arbetare, inte lantbrukare. Ernauxs farfar lär sig aldrig läsa. Det gör fadern men han känner sig alltid främmande inför skolgång och utbildning. Modern är mer nyfiken på litteratur och kultur. Men hon känner sig alltid underlägsen gentemot folk med mer kulturellt kapital.

Vad är kulturellt kapital? Vad jag vet kommer det från den franska sociologen Pierre Bordieux. Ett enkelt exempel: Känner du dig bekväm att gå på ett konstgalleri? Vet du hur du ska göra? Vet du hur du hittar verkens titlar och ser om de är sålda eller inte? Och framförallt, vet du vad du ska säga om någon börjar prata med dig? Hur tittar man på konst och hur pratar man om den? Om du vet det har du kulturellt kapital. Du kan hävda dig i en värld där konst och kultur har status. Ernauxs pappa skulle inte känna sig bekväm på ett konstgalleri. Och han skulle förmodligen ifrågasätta dess värde men känna sig underlägsen inombords.

Ernauxs mor å andra sidan försökte lära sig och läsa kända författare. Ofta kände hon dock bara till deras namn. Litteraturens värld blev aldrig hennes på allvar.

Den personliga distansen

En viktig dimension i Ernauxs bok är hur relationen med föräldrarna förändras. Boken om hennes far börjar med att hon blivit accepterad till lärarutbildningen. Hon får studiekamrater där det är självklart att läsa “fin” litteratur. Hon gifter sig med en man från en bildad familj. Det uppstår ett avstånd, ett glapp, mellan hennes nya värld och föräldrarnas gamla. Båda föräldrarna uppmuntrar hennes framgångar i skolan. Men de känner sig osäkra för den person hon blir när hon utbildar sig, särskilt fadern.

Jag associerar till ett tema vi diskuterat här tidigare: mellanförskapet. Då diskuterade vi i termer av hemland och kultur. Den som växer upp i två kulturer, föräldrarnas gamla och det nya landets, får två perspektiv. Den personen kan se med två glasögon på ett speciellt sätt. Föräldrarna förstår inte det nya landets kultur lika bra. Den som är infödd har inte heller samma dubbelseende.

I Ernauxs bok skildras något liknande vad gäller klass. Mannen hon gifter sig med förstår inte hennes föräldrar och den värld de kommer ifrån. Han kommer från en bildad och borgerlig familj där vissa saker är självklara. Ernaux däremot har fått ett dubbelseende. Hon kan se världen med föräldrarnas ögon. Hon kan också se den med ögon från sin nya värld, den hon har erövrat. Eftersom hon är författare kan hon också beskriva den här dubbelheten.

Kontext som medicin mot ensamheten

Något driver Ernaux att berätta om föräldrarna. Hon skriver på ett ställe i boken att det är ett sätt för henne att känna sig mindre ensam. Hon sätter in föräldrarna i ett samhälleligt sammanhang, i deras samhällskontext. De blir inte bara individer utan del av en större helhet som går att förstå. Jag gissar att glappet mellan Ernaux och föräldrarna därmed också blir mer begripligt, det går att tala om och får en mening.

Jag läser också in en respekt för föräldrarnas liv och perspektiv i boken. De blev de människor de blev utifrån sina omständigheter. De levde livet så gott de kunde utifrån dessa. De har kunnat ge sin dotter andra förutsättningar. Hon lever sitt liv utifrån dessa. I den förflyttningen uppstår ibland distans och dissonans. Det är något Ernaux delar med många som gjort en liknande resa som hon. Det blir mindre ensamt att se det så.

Kanske har du eller jag sådan ensamhet som behöver adresseras?

Farfar och farmor

Jag pratade lite med pappa nu på morgonen. Farfars bildning satt mycket i händerna, sade han. Farfar var snickare hela sitt liv. Men han var också aktiv socialdemokrat och kyrkvärd i kyrkan hela sitt liv. Han hade läst den svenska arbetarlitteraturen och hade en relation till bibeln och religionen. Han hade sin bildning. Han pratade bara inte så mycket om den, i alla fall inte med mig som barn.

Farmor hade läst allt som fanns i skolbiblioteket redan när hon var ung berättade pappa. Hon var först sömmerska och blev sedan hemmafru. Hon kunde sy, sticka och väva. Hon var grym på att laga mat och ta hand om trädgården. Hon läste också hela livet. Om detta pratade jag aldrig med henne om.

Vår klass, vår plats i samhället och vårt kulturella kapital säger inte allt om oss. Men det kan hjälpa oss att få en förståelse för oss själva och de som står nära oss. Ernauxs böcker var ett fint exempel på det. Jag rekommenderar dem

Dina reflektioner och personliga berättelser på det här temat är förstås välkomna som vanligt.

Vad annat? Joakim Berg (som var sångare i Kent) har släppt en ny skiva. Den heter Framtiden som aldrig blev av. Det låter fint i mina öron. Inte helt olikt Kent men mer avskalat. Det är bilder från Stockholm, en viss nostalgi och en underliggande politisk kritik av samtida Sverige.

Du var mitt land / Du var syrener och blandband / Och sommarloven på Stockholms solvarma asfalt […] Nu är alla gränser stängda / Alla flaggor är nedslitna brända / Rebellerna hängda och ingen tror att det kan hända / Du var mitt land

Lyssna gärna och berätta vad du tycker!

Med det önskar jag dig en kontextualiserad mindre ensam söndag!

/Kalle

Idag är jag allt lite trött. (Ordet allt fungerar som faktiskt i den meningen). Jag kollade på matchen mellan Norge och England till klockan två ungefär. Somnade sent med andra ord. Norrmännen förlorade tyvärr, men de kämpade väl. Det var jämt hela vägen

Idrott kan väcka de skandinaviska och nordiska känslorna till liv. Mången svensk har nog hejat på Danmark eller Norge i fotboll, Finland i ishockey, om Sverige inte har presterat bra i ett mästerskap. Jag tror det var många svenskar som hejade på Norge igår.

Folk till fots

Jag hann inte skriva om folket vi mötte i fjällen i förra texten. Det var faktiskt rätt många. Att gå på tur i Norge är ett socialt fenomen. Som jag nämnde bor många på hytta i fjällen. Där finns det gott om tid att småprata och socialisera på kvällarna.

Ett par i hyttan

Första kvällen åt jag och Philip middag på hyttan i Bjørnhollia. Vi placerades på ytterändan av ett bord. Bredvid oss satt ett par, en man och en kvinna i 60-årsåldern. Innanför dem satt ett annat par. De var något yngre.

Det andra paret ägnade sig åt uthållighetssport. Philip hade träffat kvinnan ute på fjället. Hon sprang och gick fort utan nästan någon packning. Hon tillryggalade (gick/färdades) ungefär dubbelt så långa sträckor som vi varje dag, upp emot 4 mil alltså. Hennes partner gick samma sträckor i raskt tempo.

Paret närmast oss var mer klassiska norska tur-vandrare. De hade en egen hytta någonstans i Norge. Ändå ville de komma ut och vandra i andra områden. De var medlemmar i DNT (Den norska turistföreningen). De hade inte semester än. De använde helgen för att komma ut. De hann två dagsturer med en övernattning på det sättet.

Med folk som är lite äldre fungerar det ofta att prata om barn. Det här paret hade tre om jag minns rätt. (Preteritumet hade syftar på samtalets dåtid, inte på att de inte har barn längre. Det är lite konstigt men ett möjligt sätt att uttrycka sig i svenska. Ett alternativ hade varit att skriva: “de berättade att de har 3 barn”.)

Jag minns bara vad de berättade om sin yngsta son. Han utbildade sig till någon form av ingenjör. Nu hade han jobb eller praktik på ett vattenkraftverk i norra Norge någonstans. Vi pratade lite om hur arbetsmarknaden ser ut för nyutbildade i Norge och Sverige. Det verkar finnas en viss osäkerhet i båda länderna. Det kan vara svårt för nyutbildade att få jobb.

Kvinnan berättade att hon hade bott i Lund under en kortare period. Hon hade skrivit sitt examensarbete där när hon tog universitetsexamen. Mannen var ivrig att tipsa om olika områden där det var fint att vandra. Han nämnde flera ställen i Norge och hur man kunde gå där.

Philip och mannen kom också in på en diskussion om vandringsskor. Mannen hade grova vandringskängor som är vanligt bland traditionella vandrare. Philip gick hela turen i trailskor (gymnastikskor för terräng). Vandringsskor skyddar fotleden bättre men är tyngre. De är också i princip vattentäta. Filosofin med trailskor är att det är lätt material som torkar fort om man blir våt. Det är två skolor kan man säga.

Carl längs vägen

Jag nämnde att jag träffade en ung kille redan på bussen. När jag kom till Bjørnhollia var han redan där. Han satt vid ett bord utomhus och jag slog mig ner. Vi pratade lite om hur vi skulle vandra de närmaste dagarna. Hans plan var att vara ute 3 veckor. Han skulle gå 5 dagar i Rondane/Dovre. Sedan skulle han resa vidare först till Hardangervidda och sedan norrut för att vandra med olika vänner. En semester på tur alltså.

Han visade mig två olika kart-appar han använde. Den ena var norska turistföreningens app UT och den andra hette Organic Maps. Den senare fungerar bra i Sverige också. En bra kartapp för Sverige är annars Min Karta från lantmäteriet som du också hittar på nätet här.

Carl gick vidare innan Philip kom. Innan han gick berättade han att han skulle fiska. Han fiskade med en speciell teknik där han han använde fiskeflugor tillsammans med kastflöte.

På morgonen två dagar senare träffade vi Carl på stigen. Vi hade sett ett tält som stod på väldigt sned mark. Det var Carl som tältat där och han berättade att marken var så mjuk att han inte behövde liggunderlag. Vi slog följe och pratade om ditt och datt. Det blev mycket snack om utrustning och mat på turen. Vi pratade också om en norsk äventyrare som heter Lars Monsen. Det finns en tv-serie på SVT Play med honom som heter Monsen och nationalparkerna. Carl hade med sig ett paket kall gröt som vandringssnacks. Det var Monsens eget turmatsmärke.

Vi skiljdes åt så småningom. Carl skulle stanna till och undersöka ett fiskevatten. Vi stötte på varandra en gång till ytterligare en dag senare. Då hade vi precis tagit oss igenom ett hiskeligt (hemskt/utmanande) bergspass.

Två ungdomar på stigen

Tredje dagen gick vi ikapp en ung tjej och kille längs leden. De visade sig vara kompisar, inte ett par som man lätt trodde. De var i 20-21-årsåldern. Han var från Danmark och hon bodde i Schweiz, fast hennes föräldrar var från Californien och London.

Vi gick tillsammans en ganska lång stund och åt även lunch tillsammans innan vi skiljdes åt. Jag fick god tid att prata med båda ungdomarna. Hon berättade om sina problem att få Schweiziskt medborgarskap. De har speciella regler som kräver att man bor i samma region under minst fem år. Vi pratade också en del om att hon tyckte om att måla och konstlivet i staden Basel, där hon bodde nu.

Han å andra sidan berättade om kollektivboendet där han hade bott sedan han var nio. Det var ganska speciellt med familjer som bodde i egna hus i ett område men delade matlagning och vardagssysslor. Han sa att han därför var van att prata med olika vuxna. Vi kom också in på föräldraskap och vad som överförs från förälder till barn. Han hade själv en ganska utmanande relation till sin far. Det blev ett förtroligt samtal på den stund vi vandrade jämsides.

Det räcker att förändra förutsättningarna lite så kan vi prata med folk vi i vanliga fall bara skulle passera på gatan eller i kollektivtrafiken.

Två cykelnördar, en snickare och en storfiskare

Sista kvällen åt vi också middag på hyttan i Snøheim. Det var ett litet sällskap som samlades kring bordet. Två tjejer på max 30 och en ung man med rufsig frisyr. Han visade sig vara snickare som reparerade och renoverade hyttan. En trevlig fyr. Tjejerna var främst intresserade av att cykla i fjällen. Den ena berättade att hon ägde fem olika cyklar. De bodde båda i ytterkanten av Oslo så de hade nära till naturen där också. Även här visade sig den större världen närvarande. Tjejen med cyklarna kom egentligen från Minneapolis och hade flyttat till Norge när hon var 23. Hon pratade fascinerande bra norska.

Vi fortsatte hänga med cykeltjejerna efter middagen. I sällskapsrummet satt en man som gärna ville vara med i diskussionen. Han berättade framförallt om alla fiskar han fångat. Han hade fått en vid hyttan som han stolt visade på bild. Han var den där typen som kan hålla igång ett samtal själv utan att få några frågor. Jag träffade honom på morgonen igen och då fick jag hälften av hans historier en gång till. Vissa har den där talangen att bara köra på.

Världen är full av folk och filurer. Många är trevliga att snacka med en stund. Ofta behöver vi en ny inramning för att nya samtal ska komma till stånd (bli verklighet). Jag tror det är en färdighet man kan öva sig på också. Min kompis Philip till exempel är grym på att småprata med främlingar. Vi kan lära oss av varandra. Vi kan också fundera på vilka sammanhang som skulle hjälpa oss att få mer kontakt med folk. Jag tror inte det finns en lösning på den frågan utan tusen små lösningar. I vilka sammanhang får du tillfälle att prata med nya människor?

Jag önskar dig en lagom social söndag. Kanske har du träffat tillräckligt med nytt folk bara genom att läsa den här texten.

/Kalle

Jag tog nattbussen upp till Oslo. Därifrån tog jag tåget vidare till Ringebu station. Det vackra norska landskapet utanför rutan. Jag bytte till en buss som körde till Straumbu. Vi var bara fyra passagerare. Två steg av efter halva sträckan. En ung kille åkte vidare till Straumbu som jag. Bussen snirklade sig upp längs den krokiga vägen upp för fjället. Kalfjället bredde ut sig. Plötsligt tvärbromsade bussen. Ett litet lamm hade kommit ut på vägen. Det sprang stressat rakt framför bussen.

Väl framme vid Straumbu plockade jag ut min ryggsäck. Det gjorde även den unge killen. Han frågade vilken tur jag skulle gå. Jag förklarade att jag skulle möta en kompis på fjällstationen Bjørnhollia. Vi skulle fortsätta vandra därifrån. Killen sa att han skulle gå femdagarsturen. Jag visste inte exakt vad det var. Vi sa hejdå och att vi kanske ses senare på turen.

Jag hittade skyltarna mot Bjørnhollia. Precis när jag skulle börja gå mötte jag en sportig man på stigen. Han började fråga om vart jag skulle gå och tipsade om bra tältplatser, väldigt entusiastisk. I Norge har de en stark kultur kring att gå på tur. Många hälsar och vill prata om vandring, fjället och vart man är på väg.

Jag hittade ett ställe där jag kunde ta vatten från älven. Jag pausade kort, åt en ölkorv och en proteinbar och drack lite vatten, innan jag började vandra på allvar. Stigen upp mot Bjørnhollia gick genom låg fjällbjörkskog. Det var fint väder men luften var sval. Perfekt vandringsväder. Jag gick hela sträckan till fjällstationen på två och en halv timme med en paus i mitten. Där satte jag mig att vänta på min vän Philip.

Hyttorna på fjället

Det vanligaste i Norge verkar vara att vandra mellan hyttor. Det är inte lika vanligt att tälta. Hytta är ungefär samma sak som stuga. Nu säger de också fjällstation. I de områden vi vandrade i fanns en blandning av privata hyttor och de som ägdes av den norska turistföreningen.

Konceptet är att du betalar för helpension, det vill säga både husrum och mat. Du kan sova i ett rum för en eller flera personer. Du kan också sova i en sovsal med flera personer. I priset ingår middag på kvällen, frukost på morgonen och att du kan packa med dig lunch till dagens vandring. Du kan också betala för bara middag eller frukost. Det gjorde Philip och jag några gånger.

Hyttekulturen är väldigt social. När du äter middag placeras du vid borden med andra personer du inte känner. På det sättet får du lära känna nya människor som är ute och vandrar. Det kan vara en extra hjälp om du vandrar själv. Det gör det lättare att få social kontakt och sällskap på kvällarna. Jag vet inte hur det fungerar i svenska fjällstugor nuförtiden. Men jag tror att det här är speciellt för Norge. Det blir ett väldigt trevligt inslag i fjällvandringen.

Själva vandringen

Vi vandrade 8-10 timmar om dagen. Sträckan varierade lite. Någon dag gick vi cirka 25 kilometer. Flera dagar tog vi en längre paus mitt på dagen på någon fjällstation. Min kompis hade varit ute och vandrat sex dagar när vi möttes. Vi gick fem dagar tillsammans. Han hade valt en ganska tuff tur. Det var mycket uppför och nerför och terrängen var utmanande. Långa passager var underlaget bara stenblock. Man fick vara mycket noga med var man satte fötterna. Det var lätt att vricka sig.

När man måste koncentrera sig på underlaget blir vandringen meditativ. Du tittar på var du ska sätta nästa fot eller stav. Jag vandrar oftast med en eller två vandringsstavar. Du hinner inte tänka på så mycket annat. Du tvingas att fokusera på det du gör i nuet. Det hjälper också att hela kroppen är aktiverad. När du långsamt går upp för en brant backe i en timme känner du hur armar och ben blir tröttare och tröttare och ryggen värker. Medvetenheten fastnar inte i tankarna och huvudet.

Att gå brant nerför kan förresten vara lika utmanande som att gå uppför. Du måste bromsa varje steg. Det tröttar ut knäna. Det kan också vara hisnande att se branten nedåt hela tiden. När du går uppför ser du bara vägen om du inte vänder dig om.

Att tälta

Det här var första gången jag tältade i enmanstält. Det finns lagom plats för en person plus några saker inne i tältet och ryggsäcken i yttertältet (absiden). Det är en härlig känsla att få plats med allt du behöver i en ryggsäck och ett tält du kan slå upp. Tältet kallas Lanshan och är ett relativt billigt lättviktstält. Det är lite komplicerat att sätta upp. Philip är mer erfaren och kunde hjälpa mig dock. Det var väldigt mysigt att ligga på kvällen i sovsäcken och lyssna på alla ljud från fjället. Ibland tog det en stund att somna för att sinnet skulle vänja sig vid den nya miljön.

Det är också mysigt att laga mat i tältet. Det gäller att vara försiktig så att inget välter eller fattar eld. Vi hade med oss frystorkad mat som bara behöver varmt vatten för att bli färdig. Efter en lång dags vandring smakar den enkla födan underbart.

Monotonins nåd

Att skala ner livet till det allra enklaste ger själen en viss lindring och avkoppling. Att bara tänka på nästa steg i flera timmar ger tankarna en chans att stillna. Att låta dagarna växla mellan vandra, äta och vila gör att stressen lägger sig. Effekten förstärks av det storslagna landskapet. Det är också ganska enformigt i grunden. Vitt, grått, grönt och blått. Berg, vatten, snö och låg växtlighet. Mer än någonsin behöver vår hjärna paus från alla intryck i vardagen. Norrmännen har hittat något här i sin turkultur.

Jag vandrade i fjällen en hel del när jag var tonåring, med min familj. Nu har jag vandrat några gånger med vänner. Jag är verkligen ingen expert men om någon vill ha tips eller inspiration försöker jag gärna hjälpa till. Det finns förstås en massa information på nätet och sociala medier för den som är intresserad. Det finns många fina vandringsleder på många platser i Sverige. Man måste inte åka till fjällen i Norge eller norra Sverige.

Med det får jag önska dig en vilsamt enformig söndag!

/Kalle

En vän från förr sitter framför mig. Hans hand skakar när han lyfter glaset. Jag har hört att han genomgått en personlig tragedi. Han ser mig först när han ska gå. Vi växlar några ord. Det känns inte läge att ta upp något mer personligt.

Några dagar tidigare står jag i kassan på Hemköp. Kvinnan framför mig står böjd över kortmaskinen. Hennes huvud är i konstant skakning. Den är subtil men tar inte paus. Jag undrar hur det är att leva i en kropp som ständigt darrar.

På spårvagnen ser jag ett bekant ansikte. Det tar en stund att placera det. Skägget är längre. Han ser sliten ut. Blicken är tom. Han ser jagad ut. Så minns jag en kille jag träffade i mitt förra jobb. Han försökte hålla sig borta från alkohol och droger. Han hade varit nykter i nästan ett år då. När han går av är gången instabil.

Killen jag börjat prata med berättar om sitt ex (förra partner). Det var drickat, säger han. Jag älskar alkohol. Att gå på spelningar är ju en hobby. Men så ingår det här. Han lyfter lätt på glaset. Så berättar han att han har en ny flickvän. Jag undrar om han dricker mindre. Han skakar på huvudet. Nä nä, men hon hanterar det bättre säger han.

Vi hanterar livet. Andra människor hanterar oss.

Människor omkring mig kämpar. Någon har social ångest. Någon försöker komma tillbaka efter sjukskrivning. Någon har en sjuk förälder. Någon återhämtar sig efter en operation. Någon har blivit arbetslös. Någon oroar sig för sitt barn. Någon oroar sig för släktingarna i hemlandet.

Vi omges av kamp och lidande. Det räcker att lyfta blicken på spårvagnen för att se det. Ibland kommer det fram i samtal. Vissa bär sina problem synligt, andra strax under ytan. Ibland är det ingen som ser vad en människa brottas med.

Män och psykisk hälsa

En kollega till mig berättar att hon jobbar som volontär på en självmordslinje. Människor som funderar på att ta sitt liv ringer in. Jag undrar om det blir många samtal på ett pass. Tyvärr, säger hon. Här hittar du kontaktinformation. Det är viktigt att söka hjälp om du eller eller någon du känner är i den situationen. Det står också att man ska ringa 112 om risken är akut.

Den svenska artisten Janice var under en tid ambassadör för organisationen Suicide Zero. Hennes pappa tog sitt liv som hon berättar om i den här artikeln och hon skrev också en vacker låt till sin pappa. I artikeln pratar hon om hur viktigt det är att prata om psykisk ohälsa. Den tar också upp att risken för självmord är större bland män. Män står för ca 70% av självmorden i Sverige. Det är olika riskfaktorer som bidrar. Därför är det extra viktigt att vi stöder män att prata om sitt mående och våga söka hjälp.

En person som engagerar sig i mäns mående som en jämställdhetsfråga är Anna Blixt. Hon skriver om det på Linkedin om du är intresserad av temat. Hennes arbete riktar sig till ledare och företag. Det anknyter också till diskussionen om hur unga män påverkas av manosfären. Det är manliga influencers på internet som ofta för fram en problematisk bild av manlighet. De marknadsför också en väldigt aggressiv syn på kvinnor. Det som Anna och många andra lyfter fram är att de här värderingarna även skadar män.

Särskilt oroande är hur många unga män påverkas. Ofta lyfts manliga ideal som individualism, dominans och aggressivitet fram. Det är precis sådana saker som gör män sårbara för psykisk ohälsa. Måste man alltid vara stark och klara sig själv kan man inte söka hjälp. Det blir som män förlorar sin mänsklighet. Alla är svaga och sårbara ibland. Ingen kan alltid klara sig själv.

Den här debatten tog ny fart när Netflix släppte en dokumentär om manosfären. Har du sett den? Här är en artikel från BBC som diskuterar filmen.

Jag tror det här är en viktig fråga för oss alla. Vi har alla fäder, bröder, manliga partners, söner och vänner omkring oss. En organisation som arbetar med frågan är föreningen MÄN. Läs mer på deras hemsida om du blir nyfiken. Vi kan också följa Anna Blixt rekommendation i vardagen och fråga män i vår närhet om hur de mår.

Det finns hur mycket som helst att läsa och lyssna på om det här. Jag slänger in ett sista tips. Poeten Faysa Idle har skrivit en självbiografisk bok: “Ett ord för blod”. Där beskriver hon hur det är att vara kvinna och anhörig nära gängvåldet som är ett stort problem i Sverige. Det är också en berättelse om männen i hennes liv, särskilt hennes bröder och vänner, och hur det påverkar henne och dem. Om du googlar på Faysa Idle hittar du intervjuklipp och poddavsnitt. Läs boken! Den är berörande och skrämmande.

Jahapp! Jag hade ingen aning om att dagens text skulle handla om det här. Det bara kom ur de små observationerna jag gjorde i veckan. Kanske har du tankar om det här. Du är som vanligt välkommen att fråga och kommentera. Du kan göra det för att du vill träna din svenska eller för att du vill dela dina tankar.

En man jag ser upp till är sångaren i metalbandet Napalm Death, Barney Greenway. Musiken är hård men han är en mjuk kille med vettiga värderingar. Han avslutar ofta sina konserter med orden “take care of yourself and the ones around you”. Så det gör jag också.

Ta hand om dig själv och människorna omkring dig denna söndag! Vi människor är sköra varelser och behöver varandra.

/Kalle