Jag tänker på temat hem/hemma.
Jag översätter en dikt av Alexandras* som finns i boken Cartilage - a story about edges (=brosk - en berättelse om kanter/gränser).
Dikten
Inte en, men många sfärer av tankar,
intryck, antaganden, erfarenhet.
Inte kristallklart men färgat av det förflutna,
filtrerat och förvrängt av envishet.
Människornas värld är mångfaldig
Som kräver översättning att överbrygga
Klyftan till en mer perfekt förening.
Avgrunden mellan dem är omöjlig
Att skjuta ifrån sig, dra till sig, att skära av, att mäta.
Det passar bara som en paus mellan sånger,
mörkret mellan stjärnorna.
Utrymmet som tillåter mångfalden
inte bara att existera, men också att känna till det.
Ett avstånd enbart att överbryggas med det här,
en berättelse, en sång, en bild, en dans,
Och bara ibland att kalla hem.
Det här är en ganska bokstavlig översättning. Det är inte en poetisk tolkning. Behärskar du engelska? Välkommen att diskutera bättre översättningar!
Inledande tolkning
Är vi någonsin hemma? Var är det i så fall?Vi går i dialog med dikten,först i några inledande tolkningar,
rad för rad:
* Vår tanke rör sig snabbt, från det ena till det andra.
* Vi upplever saker, sedan tolkar vi och det här skapar vår erfarenhet.
* Vår upplevelse av världen är en konstruktion.
* Det finns ingen ren tolkning. Vår tolkning påverkas av våra tidigare erfarenheter.
* Här är envishet nyckelordet. Jag tolkar det så här: vi försöker hålla fast vid en tolkning av världen. Våra vanor filtrerar vår upplevelse.
* Vår värld har många nyanser. Det finns många perspektiv. Det finns många olika livsöden.
* Vi behöver hjälp att förstå varandra. Vi behöver tolkar. Det kräver översättning.
* Vi kan tänka oss en fullständig gemenskap. Vi behöver förklaringar, tolkning och översättning för att nå dit. Det finns stora avstånd mellan oss och inom oss.
* Avståndet är en avgrund. Avgrunden är stor. Det känns omöjligt att komma till andra sidan.¨
* Alla sätt, metoder, försök kommer till korta (=de lyckas inte att nå hela vägen),
* Det viktiga är sånger, bilder, texter, pjäser, musik. ‘
* Det är i glappet (=utrymmet) mellan förståelse och intuition som möjligheter uppstår.
* Utrymmet är förutsättningen för att mångfalden finns. Det är också grunden för att förstå den. En filosofisk rad. Den är svår att förklara på ett enkelt sätt.
* Det är ett avstånd som ska överbryggas (=broar ska byggas)
* En berättelse, en sång, en bild, en dans.
* Bara ibland kan detta kallas hem. Kanske finns hemmet i överbryggandet. Kanske finns det i mellanrummet eller i berättelserna, sången, dansen, alltså i konsten. Kanske är dikten själv ett tillfälligt hem.
Bilden
Dikterna i boken har sällskap av bilder. Jag är inte alls lika van att tolka bilder. Jag ska försöka säga något ändå. Jag får intrycket att kvinnan på bilden speglar sig i ett glas. Glaset består av olikfärgade fält. Effekten blir att ansiktet delas upp i olika delar. Kvinnan som står framför glaset/spegeln håller en spik mot glaset och en hammare i andra handen. Jag får intrycket att hon är i färd att krossa glaset med spiken. Man kan tänka sig att det handlar om att ta sig igenom en splittrad bild av självet till något sannare. Jag tänker på diktens “inte kristallklar” och “färgad av det förflutna”. Finns det en klarare bild bakom spegelbilden. Ansiktet är vad jag kan döma ett självporträtt av Alexandra.
Och vidare
Dikten heter Gap vilket kan översättas med lucka, glapp, mellanrum. Den lyfter fram en värld av splittring. Det finns många sprickor i diktjagets självbild och världsbild. Denna splittring eller mångfald kräver översättning och överbryggande. Avståndet som mellanrummen skapar är också förutsättningen för kunskap. Det är en filosofisk dikt. Den säger något om världen, subjektet som upplever världen och om vägar till förståelse (berättelser, musik, konst). Och detta överbryggande kan ibland leda hem. Ibland läser jag betonat i diktens sista rad.
Frågan är vilket hem vi talar om här. Är det en känsla av att känna sig hemma? Är hemmet en metafor för att förstå sig själv? Att förstå sin plats i världen?
När jag läser dikten får jag en känsla av rörelse i tiden. Det har konkret att göra med orden “erfarenhet” och “färgat av det förflutna”. Diktjaget och läsaren kommer från något. Vi rör oss framåt i en stor mångfaldig värld. Finns det något hem i en sådan ständig rörelse.
Ett hem associerar vi normalt med en plats. Plasten vi bor på eller platsen vi kommer från. När jag åker till mina föräldrar känns det som att åka hem. Det är för att föräldrarna symboliserar hem, inte för att huset någonsin varit mitt hem. Hemmet är dock fortfarande knutet till en viss plats.
Det hem som dikten talar om verkar vara något annat. Hemmet verkar uppstå i en process av uttryck och skapande. När översättandet eller överbryggandet lyckas kan en hemkänsla uppstå.
För mig ger det en känsla av dynamik och tillfällighet. De hem som dikten talar om verkar påminna mer om lägerplatser på en vandring. Man slår upp sitt tält och för natten är det ens hem. “På ställen, där man sover blott en gång,blir sömnen trygg och drömmen full av sång." som Karin Boye skaldar.
Där Karin Boye verkar mena att själva rörelsen är “hemmet” (även om hon inte använder ordet hem) så får jag känslan av att Alexandras dikt pekar mot något bortom mångfalden och splittringen. Det finns något platonskt eller andligt i texten. Kanske övertolkar jag. Kanske beror det på andra saker Alexandra sagt och skrivit. I dikten finner jag dock ordet “förvrängt” (warped) och “en perfekt förening”. Särskilt ordet förvrängt antyder att det finns något sant (hur kan det annars förvrängas?). Ordet “perfekt” ger också känslan av något helt eller idealt. Det skulle kunna läsas som en underliggande “perfekt” verklighet. “Överbrygga till en perfekt förening” låter dock mer för mig som att något skapas eller uppstår i försöket att skapa. Där betonas processen snarare än en oföränderlig bakomliggande sanning. Måhända kommer Alexandra säga att det är samma sak, att skillnaden är en illusion.
Vad jag fastnar för
Jag fastnar för den här tvetydigheten i dikten, som jag tolkar den. För mig känns tanken att det inte finns något “hem” naturligare. Vi är egentligen aldrig hemma. Mångfalden, klyftan, utrymmet, avgrunden, mörkret - det är ord som pekar mot något vi inte kan fånga. Något vi inte kan nå. Något vi inte kan greppa eller förstå till fullo. Jag skulle säga att vi alltid är på väg hem, men att vi aldrig kommer dit. Det i dikten som antyder en sanning eller förening läser jag som något vi längtar efter. Det är något vid horisonten. Vi kan åka mot det men vi kommer aldrig dit.
Där avslutar jag min läsning och reflektion. Välkommen att ta vid med din!
Jag önskar dig en söndag som bygger bryggor i mångfalden!
/Kalle
*Alexandra är flitig läsare av min substack och kommenterar ofta mina texter här. Vi har också setts några gånger. Därför väljer jag det mer informella förnamnet. Hade det här varit en formell “recension” eller analyserande text hade jag istället använt hennes efternamn Iosub. Hon publicerar texter på sin substack:
This is a public episode. If you would like to discuss this with other subscribers or get access to bonus episodes, visit svenskamedkalle.substack.com
