Love är deppig men Robert åkallar Brian Wilsons livsvisdomar och så kör vi på. Vi värmer upp med Close Lobsters, Yellow Magic Orchestra och Devo, sedan tar vi oss an den motvilliga popikonen och jazzkattan Margo Guryan, med pit stops vid hennes skolkamrater och -lärare Bill Evans (Sverigekoppling 1), Max Roach och Ornette Coleman (Sverigekoppling 2). Men detta är egentligen bara ett preludium för det egentliga temat: “klassiska” lån i populärmusiken. Där hör vi Bach, Ranimaninoff (sic!), Holst, vår gamla bekant den liberianska kongressledamoten Malinda Jackson Parker, Gong, Renaissance, Mothers of Invention och Manfred Mann’s Earth Band – kort sagt: ett mycket Robertskt segment. Därpå följer ett litterärt inslag, som punkteras av Eskilstunas (enligt Robert) bästa band. Love bjuder på Howard Jones, Estelle (inte prinsessan) och Damien Youth, varpå inslaget “få Love att uppskatta extremmetal” gör en bejublad comeback; denna gång följer vi folk-spåret, där åtminstone Amorphis röner vissa framgångar. I Bisarra hörnan låter vi en fransos utnyttja alla möjligheter en musikstudio erbjuder år 1958 (d.v.s. inte det årtal som felaktigt anges i avsnittet), och därefter avslutar vi med en nyinspelad sång signerad Love själv.

Gör oss sällskap på Discord

Bidra till Loves fysiska överlevnad och få bonusmaterial

Gilla, kommentera och recensera på The Facebook