Ur avsnittet: 

Dagens avsnitt ägnar jag åt Nina Burtons Augustprisvinnare i fackbokskategorin från förra året: Gutenberggalaxens nova. Det är berättelsen om den i Sverige relativt okände Erasmus av Rotterdam, en man som trots tidens avstånd ändå umgicks med tankar och ideér som känns brännande aktuella: bildning kontra fanatism, pedagogik kontra dogmatism, stil och konstnärlig uttrycksfullhet kontra lättsmält underhållning. Den renässansvärld han levde i var totalt annorlunda, men på samma gång väldigt lik vår:  En värld där alla författare var underbetalda egenutgivare och där de gryende begreppen nationalstat och nationalism hotade det sammanhållna och upplysta Europa. En värld av religionsstrider, men också av vänskap över språk- och territorialgränser mellan sanna humanister och deras gemensamma beundran inför det vackra och det sanna. 

Erasmus av Rotterdam var västvärldens förste bästsäljande författare, den förste kosmopoliten, en flitigt nätverkande humanist som med hjälp av boktryckarkonsten försökte bygga broar mellan religion och vetenskap. Nina Burton låter oss följa den litterära superstjärnan och egenutgivaren under 1500-talets medierevolution i Europa.

Ur avsnittet: 

Problemet för kommissionen är att det är en tjänstemannaorganisation, alltså inte ett regeringskansli i traditionell bemärkelse. Den saknar således egen politisk legitimitet, men är samtidigt inte helt underställd vare sig parlamentet eller europeiska rådet, utan måste förhålla sig till båda två. 

Parlamentet å sin sida kan inte vara representativt på ett sätt som nationella parlament är eftersom effektiviteten då skulle gå förlorad. I ett nationellt parlament möts de motstridiga ideologiska krafterna och intressegrupperna vilket gör att valmanskåren tvingas välja. Ska EU-parlamentet klara av att ingå i trepartssamtal med kommissionen och rådet har det inte råd med långa debatter och motstridiga oppositioner på det sättet vi är vana vi och finner önskvärt i en nationell demokrati. Istället krävs samsyn i nästan alla frågor.

Europeiska rådets problem är att det visserligen har sin demokratiska legitimitet från de nationella parlamenten, men eftersom beslut normalt fattas med enhällighet handlar arbetet snarare om att komma överens med andra länder än att vinna förankring i det egna parlamentet. Det leder till att de nationella regeringarna arbetar horisontellt istället för vertikalt när de tvingas fokusera på att komma överens med övriga medlemsländer och kopplas därmed loss från den väljarkår som tillsatt dem. Det förklarar, enligt Bickerton, delvis politikerföraktet i många europeiska länder. 

Det är, enligt Bickerton, snarare den här otydliga konstruktionen än överstatligheten som skapar motstånd och skepsis bland Europas befolkningar. Vi förstår inte vem som bestämmer och vem som har det yttersta ansvaret och det påminner inte om hur vi lärt oss att politiska beslut på nationell nivå fattas. Den demokrati vi är vana vid på hemmaplan fungerar inte på europeisk nivå, utan blir diffus, elitistisk och byråkratisk.

Ur avsnittet: 

Visst är mänsklighetens historia fylld av idioti, men de senaste åtta månaderna präglas ändå av ett så uppenbart bondfångeri att man måste undra hur det står till i huvudet på Europas och Nordamerikas väljare. Nigel Farage som duperar engelsmännen att lämna EU och sedan lämnar över ansvaret för genomförandet till någon annan. Donald Trump som är mer intresserad av sitt Twitterkonto än av att leda världens viktigaste nation. 

Hur kan vuxna människor vara så lättlurade? Hur kan vi, även i Sverige, välja fram politiker till parlament och makt som helt saknar vilja och förmåga att ta ansvar, visa förnuftigt ledarskap och söka överbrygga motsättningar? Ja, som inte ens är intresserade av det. Som snarare ser det som sin uppgift att rasera institutioner, skapa konflikt mellan grupper och härska, inte genom argument, utan genom sitt självlysande Ego. Hur kan vi ens tro att någonting gott kan komma ur detta? Trump sägs leverera det hans väljare vill ha, men det är än så länge inget annat än kaos och uppblåst poserande som levereras. 

Vad är det som har hänt oss människor i Väst? Medvetet tycks vi välja det vi innerst inne vet inte är bra för oss. Som om vi inte längre orkar med saklighet, empati och konstruktivitet. Vi längtar efter det enkla, onyanserade och enfaldiga. Vi är trötta på kontinuiteten och bejakar oberäkneligheten, trötta på konsensus och kompromisser och bejakar konfrontationen. Fast vi alla vet att det inte fungerar. Det enda vi möjligen får utlopp för är vår blinda frustration och vad ger egentligen det oss?

Det är som om en kollektiv dumhet har drabbat oss. Och det är om den slags dumhet dagens poddavsnitt ska handla.

Ur avsnittet: 

"Stella Kleve är ett författarnamn som är närmast okänt även för personer som är bevandrade i svensk litteraturhistoria. Till viss del kan det förstås förklaras av att endast två romaner och ett antal noveller gavs ut under pseudonymen, men den viktigaste förklaringen är nog den patriarkala kulturelitens vilja att tränga undan henne. Ebba Witt Brattström talar i sin bok Dekadensens kön från 2007 om de skrivande männens kamp under 1890-talet för att utdefiniera sina kvinnliga kollegor ur litteraturhistorien. Säkert är att Stella Kleves förpassande till glömskan inte har med hennes talang eller litterära kvalitet att göra. 

Faktiskt hörde jag själv inte talas om henne förrän på nittiotalet under ett högre seminarium i litteraturvetenskap i Uppsala, vilket var specifikt inriktat på dekadensen. Jag fastnade dock omedelbart för hennes stil, främst den kontinentala hållningen. 

Stella Kleve – eller Matilda Kruse som hon alltså egentligen hette – var den tidens enda kvinnliga författare som verkade på samma villkor som männen. Hon hade god utbildning, var en av de första kvinnliga universitetsstudenterna i Sverige och debuterade redan i tjugoårsåldern som författare. Samtida kvinnliga kollegor var betydligt äldre när de debuterade, hade lägre eller ingen utbildning och var inte alls så frigjorda som den ännu ogifta Matilda Kruse. Detta gjorde henne förstås både farligare och mer attraktiv för samtidens manliga kulturskribenter. Att hon dessutom var en berest kosmopolit och omfamnade de europeiska litterära trenderna gjorde henne inte mindre kontroversiell. "

Ur dagens avsnitt: 

"Kjell Albin Abrahamsson hade flera egenskaper som vi akut behöver i dagens europeiska samhälle: civilkurage, bildning, empati och hög moral. Det är när dessa egenskaper inte längre premieras bland politiker, journalister, näringsliv och i förvaltningen som demokratin är i fara. För populismens främsta bränsle är rädsla, avund och misstro. 

Vi kan inte förvänta oss att valmanskåren uteslutande ska bestå av bildade och modiga människor med hög moral. Men vad vi kan förvänta oss är att tillräckligt många av väljarna kommer att protestera om inte samhällets elit, politiker och journalister präglas av just de egenskaperna. 

Att sedan de som fångar upp missnöjet på det hela taget är ännu värre spelar i den blinda frustrationen mindre roll. Det väljarna vill ha sagt är: 'Vi är förbannade. Skärper ni er inte väljer vi nån som rör om i grytan oavsett vad det leder till'. 

Tyvärr är vi där nu. Och röster som Kjell Albin Abrahamssons behövs mer än någonsin. Jag kan bara beklaga att den har tystnat."

Välkomna till första avsnittet i Podcasten Äventyret Europa som jag, Jakob Sverker, driver. 

I Äventyret Europa undersöker jag vår kontinent ur ett historiskt, politiskt och kulturellt perspektiv för att förstå var vi européer befinner oss och vartåt det bär hän. Podcasten är ett komplement till den romantrilogi, Europatrilogin, som jag skriver och ger ut.

I slutet av varje poddavsnitt går Europatrilogin som följetång. Vi börjar idag med prologen till första delen, Berättelsens ängel. Det är Anne Persson som läser och producent är Whipmedia. 

Ur dagens avsnitt:

"Vi européer har alltså varit äventyrare på jakt efter att upptäcka världen i närmare tvåtusen år. Våra ambitioner har varit utåtriktade och vi har fört oss själva och vår civilisation till jordens alla hörn. Men något har hänt de senaste årtiondena. Vi har börjat vända oss inåt och hamna på defensiven. Istället för att vara nyfikna har vi blivit vaksamma, istället för att ha självförtroende känner vi oss hotade. Bauman skriver: 'Europa håller på att bli gråhårigt i en värld som blir allt yngre för varje år som går: demograferna säger att antalet européer under 20 kommer att sjunka med 11 procent under innevarande decennium, medan antalet över 60 kommer att öka med hälften.'"