Vad betyder egentligen tröst för oss? Är det för små barn som ramlat lite och skubbat knäna? Eller är det en självömkan som hindrar oss från att ta tag i våra liv? Är det när någon säger -"det kommer att ordna sig", fastän man inte förstår på vilket sätt det ska ske. Skulle det kunna finnas en jämställd tröst som innehåller respekt för vår integritet, igenkänning inför det som drabbat och en tilltro att vi ska kunna hantera det som är - en tröst som ger mod att finnas? Vi samtalar kring ett citat av författarna Kerstin Dillmar och Lars Björklund.

Musik: Niclas Dahl.