Vad säger vi egentligen till varandra när känslan av ensamhet och orättvisa händelser tränger sig på? Och kan det vi säger skapa gemenskap och medkänsla, eller blir det bara en relationell ljudmatta som saknar revolt mot livets omständigheter? Vi samtalar kring ett citat från sången Sånt är livet som sjöngs av Anita Lindblom första gången 1961, med svensk text av Stig Andersson.

Musik: Niclas Dahl.