När det sker så kallade vansinnesdåd – plötsliga och oprovocerade våldsdåd på offentliga platser – väcker det alltid stor oro och rädsla. I många av dessa fall visar det sig att gärningspersonen lider av psykisk ohälsa, och både medierapporteringen och den allmänna debatten riskerar att förstärka stigmatiserande fördomar om att psykisk sjukdom gör människor farliga.

Men finns det egentligen något samband mellan våldsbrott och psykisk ohälsa? Går det att förebygga vansinnesdåd? Och hur hanterar straffrätten personer som, på grund av svår psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning, saknat förmåga att förstå eller kontrollera sitt handlande?

Vi pratar om rädsla och farlighet, om tillräknelighet och rättspsykiatrisk vård – och om ett fall där en domstol blev tvungen att avgöra om Djävulen är en människa i straffrättslig mening.

Detta är del 2 av 2.